Mycket snack och lite verkstad

Pentax 67II som vardagskamera, funkar det verkligen?

Jag tänkte vi skulle kika vidare lite på den senast framkallade färgrullen från min mellanformatkamera, den mäktiga Pentax 67II. Jag har haft den med mig varje dag i flera veckor, oftast med normalobjektivet 90/2,8 som jag ett tag tänkte sälja. Men det har börjat falla mig i smaken riktigt mycket, och även om det inte är lika "bra" som mina andra två objektiv – 75/4,5 och 105/2,4 – så är det mer mångsidigt och har en i det närmaste perfekt bildvinkel. Ungefär som 40 mm på småbildsformatet, fast med mycket trevligare förhållande mellan bredd och höjd på bilden.

Med en sån här kamera kutar man inte omkring och plåtar för plåtandets skull. Det saknar jag faktiskt lite, men å andra sidan är det trevligt att anamma ett annorlunda tänkande.
Jag brukar ströva omkring planlöst och söka av omgivningen efter intressanta saker. Och så ibland hittar man något som man vill försöka fotografera, och tar då fram kameran.

Det har blivit mindre än en bild per dag i snitt faktiskt. Lite frustrerande i början, men jag börjar vänja mig. 

90/2,8 @ f/4

Här hade jag hittat en rivningskåk när jag tog en långpromenad hem från jobbet. Rent intuitivt vill man gärna fota sånt med vidvinkel för att "få med allt", men har man bara ett normalobjektiv så får man tänka annorlunda. Bilden i sig är rätt kass, men jag gillade verkligen att ta den, och även om det var nån vecka sen så minns jag tack vare den precis hur det kändes.

Sen dröjde det några dagar innan jag tog nästa bild.

90/2,8 @ f/11

Det som fångade mig denna gång var det extrem hemliga ljuset! Det är faktiskt utomhus och i skuggan vid klart väder, men det råkar vara så att fasaden bakom mig reflekterade solen och skapade ett guldskimrande sken på motivet. Ett motiv som väl inte gör någon glad utom mig kanske, men det skiter jag i.

Förra helgen var jag ute på en lång cykeltur i de norra förorterna. Cykel är verkligen ett trevligt fortskaffningsmedel. Man kommer långt på kort tid, samtidigt som man ser allting nästan lika bra som om man går. Det gäller bara att orka stanna till och plocka fram kameran!

90/2,8 @ f/11

Här några cementpålar i Hallonbergen som lustigt nog målats i grälla färger. Jag hade velat ha lite kortare skärpedjup, men i strålande solsken fanns inget utrymme för det eftersom kortaste slutartid är 1/1000 sekund och filmen var Kodak Portra 400. Såhär i efterhand vet jag att jag hade kunnat överexponera ett eller två steg utan problem.

Vissa dagar kan man till och med ta två bilder!

90/2,8 @ f/5,6 (gissningsvis, för jag glömde att anteckna)

Det här var lite senare under samma cykeltur, i skogen på andra sidan E18. En av de gamla militärbyggnaderna i Ursvik används som antikhandelsbod, och jag gillade den fina färgkombinationen mellan ljust turkosblå fönsterluckor och brunröd, tjärad fasad.
Det här var förresten ett motiv som hade vållat ganska stora problem med en digitalkamera. Den solbelysta delen av motivet ligger väldigt många steg över den skuggade, men tack vare att filmen komprimerar högdagrarna så snyggt, så blev det riktigt bra. 

Jag tycker att det har varit väldigt givande att fotografera med den här kameran, på ett helt oplanerat sätt. Den är knappast gjord för det, men det passar mig finfint att bara ta bilder av det jag verkligen vill fotografera, istället för att flänga runt och plåta loss som en tokstolle. För varje bild har jag arbetat väldigt mycket mer än om jag skulle ha fotat digitalt, och även om slutresultatet knappast är bättre så har hela processen varit mycket mer glädjerik.

Men, och detta är ett stort men; frågan om en mindre kamera gnager fortfarande i mig. Det faktum att min drömkamera inte existerar stör mig ordentligt. Jag vill nog kunna fota lite mer "fritt" också, när det känns rätt. Framför allt vill jag ha lite bilder att arbeta med åtminstone varannan eller var tredje dag. Och det funkar inte med den här tingesten.

Hade Fuji X100 funnits att köpa idag, så hade jag köpt en. Men den finns inte, så det blir antagligen långnäsa åt Fuji eftersom jag är impulsiv på köpfronten och kommer ha tröttnat när den går att köpa. Nåväl, jag fortsätter att kånka runt på Pentaxen tills något dyker upp! 

Glad Påsk! Se nu till att vara ute i solen om ni kan, för det är alltid välgörande:-)

Dela:

70 och 56 är två bra anledningar att sluta fotografera digitalt

Nu ska vi ta det jävligt lugnt här. Jävligt lugnt. Eller, det är väl jag som ska göra det. Jag har nämligen just skannat min tredje rulle färgfilm, som jag framkallat i hemmet. Och det blir så bra att jag sitter och skiner som en liten sol och undrar om jag nånsin kommer fota med min digitala utrustning mer.

En och annan gammal räv förstår nog precis vad jag menar med siffrorna i rubriken. 70 gånger 56 millimeter är nämligen måtten på negativen man får med 6x7-formatet, alltså ett av de större mellanformaten (det finns flera). Det kan skilja sig någon millimeter hit eller dit mellan olika kameror, men det är svårt att komma ifrån hur mycket större det är än vad de flesta digitala kameror ger. Oftast talar man om "APS-C" som håller ungefär 18x24 mm, men på de lite dyrare kameror är sensorn 24x36 mm, vilket brukar kallas småbildsformat, efter den vanliga filmstandarden som nästan alla använde innan det digitalas intåg.

De större digitala mellanformatsensorerna är ungefär 54x40 mm, alltså näääästan lika stort som 6x4,5-formatet, som egentligen är 56x41,5 mm. Men någon sensor som håller 6x7-format känner jag inte till. Och skulle det finnas en sådan så skulle kameran antagligen kosta minst 300.000:- utan objektiv.

Så vad är det egentligen jag snackar om?

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/4

Nånstans är det DET HÄR som jag velat åt hela tiden med mitt fotograferande. En mer harmonisk balans mellan bredd och höjd i bildformatet, möjligheten till kort skärpedjup med normalobjektiv även på rätt långt håll, med supersnygg bakgrundsoskärpa, samt också den där härliga, precis lagom "felaktiga" färgåtergivningen som film ger. Bort från det kliniska digitala, men med bibehållet hög bildkvalitet.

Missförstå mig rätt. Min digitalkamera med fräsiga Zeissobjektiv ger något som mellanformataren inte kan ge och som jag gillar skarpt. Men användarglädjen, fotoglädjen och det totala intrycket gör att jag inte ens petat på D700:an på bra länge. Skulle du göra det om det blev såhär?

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/2,8

Det är ju inga mästerverk jag presenterar, men lustigt nog är jag ändå mer nöjd med dem än med många av mina bättre bilder, tagna med digitalkameran. Det finns nån slags inbyggd glädje i hela förfarandet från avtryck till färdig bild som väger upp, och kan kompensera för att jag inte nödvändigtvis tagit bättre bilder.

Att jag är lite extra upphetsad just nu är för att det här är från en rulle Kodak Portra 400 av den nya sorten, och det blev så enormt mycket bättre än mina två tidigare hemframkallade rullar. Filmbasen är klar och ljusorange som den bör vara, istället för brundassig. Redan på negativen ser man vilken fjång det är i filmen! 

Men, sluta med digitalt? Är det verkligen vettigt?

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/8

Nä, egentligen inte. Men måste man vara vettig? Är det ens bra att vara vettig om det inte känns rätt? Jag vet inte riktigt. Just nu känns det som att jag borde sälja hela digitaltjosan med stor förlust och köpa mig en Fuji X100 som vardagskomplement till Pentaxen. Det vore jävligt skönt faktiskt. Men å andra sidan skulle jag säkerligen sakna "the Zeiss look", som jag ju vurmat så mycket för och fortfarande älskar.

Nu gäller det att hålla huvudet kallt. Jag vill inte ha fler prylar. Snarare färre. Det är därför jag inte kan köpa en X100 utan att sälja något annat. 
Medan hjärnhalvorna träter så tänker jag endast använda mellanformataren, och plåta färgfilm så det står härliga till! Jag "måste" nämligen använda upp kemin på nån månad, för sen är den för gammal.

Egentligen är det bara tramsigt att skynda eftersom det är riktigt billigt, men å andra sidan är det en trevlig sporre att plåta på. "Billigt" har du säkert synpunkter på. En ruta av de här ovan har kostat ungefär 10 spänn i bara löpandekostnad. Men då får man tänka på att kamera plus skanner är bra mycket billigare än den digitala utrustningen, och ändå ger en kvalitet som är något helt annat. Tycker i alla fall jag. Och det är ju jag som fotar. 

-------------------

Glad påsk! Det ryktas att det ska bli fint väder ett tag, så jag ska nog ägna mig mer åt att bara vara ute i solen än åt att fotografera. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag kånka runt på Pentaxen hela tiden. Vem vet, man kanske hittar något skoj!

Dela:

Nu blir det porr!

Kameraporr alltså. Jag har inte lyckats plåta mer än 2-3 bilder under den senaste veckan, och därtill har det varit med film, så jag har inget nytt att visa.

Varje dag har jag haft med mig mellanformataren i väskan. Som en trogen – men ganska klumpig – vän, har den följt mig. Snällt väntande på tillfället; bilden. 

Jag har köpt ny film trots att frysen är full redan. 

Det där är ungefär 50 rullar film:-) Med andra ord har jag så det räcker och blir över.

Den allra inressantaste filmen sitter i kameran, nämligen Kodak Portra 400. Denna nyutvecklade färgfilm verkar helt fenomenal om man får tro ryktena på nätet. Särskilt då med mellanformat.

Jag har inga fräsiga softboxar för att fota utrustning. Så jag satte lite smörpapper över min skomakarskärm jag har över köksbordet. Men det duger säkert för att få dig att dregla lite, eller hur? ;-)

Som om jag skrev det här för att skryta, men det hoppas jag att du förstår inte är meningen. Jag vill bara kittla ditt begär lite. Kanske inspirera dig. För om du tröttnat på det digitala så finns det andra vägar. Och inte särskilt dyrt behöver det vara heller.

Stör dem inte! De sover ju så sött tillsammans. Och visst är det ett vackert par? 

-----------------

Oh well, imorrn plåtar jag nog upp Portra-rullen i Pentaxen. Framkallning troligtvis på söndag och skanning på måndag. 

Ni kan väl vänta lite va? Jag kan det knappt själv, men den som väntar på något gott...

Dela:

Bra sömn och dålig filmframkallning

Man kan väl inte få allt på en gång antar jag, så trots att min andra framkallning av färgfilm i hemmet blev helt kass så är jag för tillfället mycket nöjd. Jag har nämligen fått sova riktigt, riktigt bra i flera dagar i följd! Detta har inte hänt sedan Hedenhös, så jag skiter verkligen i filmen. Fast lite trist är det förstås.

Vi börjar i rätt ände, nämligen med filmen (film är alltid rätt). Denna gång var det en utgången rulle Kodak Portra 400VC, som dock inte kommit från samma person som den rulle Reala jag framkallade med gott resultat sist. Portran gick ut 2006 medan Realan var från 2003, så jag hade rätt goda förhoppningar. Min misstanke är dock att den här rullen inte har förvarats i frysen, för det blev extremt kornigt, underframkallat och allmänt rikskass.

Nåja, vi kan ju titta på några exempel som jag fått trolla ordentligt i Photoshop med för att rädda!

Pentax 67II med 90/2,8 @ f/2,8 och 1/1000

Skrot är ju alltid trevligt! Men som synes är den här bildkvaliteten inte direkt vad man förknippar med mellanformat. Skärpedjupet däremot, är det. Det ser väldigt annorlunda ut än på småbild, trots att det inte ska göra det i teorin. Jag tror att det är för att skärpan avtar mer "tvärt" tack vare att objektivet är såpass mycket bättre korrigerat för aberrationer.

Sen en fin cykel.

90/2,8 @ f/11 och 1/180

Detta är rena skiten mot vad det borde ha varit, tyvärr. Jag exponerade ganska högt med flit, men bilden är hur murrig och grynig som helst ändå. Och då är jag ändå relativt säker på att framkallningen denna gång var mer korrekt.

Ljuset var i alla fall förträffligt, om det nu är någon tröst.

90/2,8 @ f/4 och 1/750

Det där ser mer ut som ISO 6400 borde göra. Men bilen är ju fin ändå! :-) Liksom den här trevliga porten på en kyrka i Vasastan.

90/2,8 @ f/11 och 1/90

Man får vara glad att det inte var småbildsfilm. Det hade inte gått att använda till annat än brasved under dessa omständigheter.

Men, nu har jag i alla fall färsk film i kameran! En rulle Portra 400 av den nya sorten. Den ska tåla riktigt brutal över- och underexponering, så det blir nog bra med tanke på de avvikelser jag lär kunna få vid framkallningen.

Sömnen då? Jo tack! Min medicin har varit att aktivera mig på kvällstid, hur trött jag än är. Det tar emot något så in i bänken, men det går, och sen är sömnen desto bättre. Därför cyklade jag en liten runda på 25 kilometer alldeles nyss, och det gjorde gott. 

Nikon D700 med ZF 50/1,4 @ f/2,8 och 1/40 – ISO4000

Denna bild får mig att komma in på något helt annat. Nämligen min digitala utrustning. Jag har knappt rört den sen jag började plåta med Pentaxen. Det är inte alls lika roligt, hur mycket vettigare den än är. Jag har till och med funderat på att sälja hela klabbet och köpa en Fuji X100 som enda digitalkamera. Men faen vet om jag inte är för kräsen för det. Rätt vad det är så sitter man där och suktar efter något bättre igen. Vilket i sin tur fått mig att fundera på att byta hela utrustningen mot en Leica M9. Nypriset är ungefär samma och jag har tre objektiv som passar till den redan.

Som ni märker går ränderna aldrig ur;-) Och jag vet inte om det är någon vits att hålla emot. Det är ju att upptäcka nya saker inom foto som jag gillar. Men jag måste tänka lite innan jag gör något dumt. Det är så fasansfullt mycket pengar att det måste bli rätt.

Det som talar för en X100 är just att den inte är så dyr. Det som talar för en M9 är att den är nästan perfekt, bortsett från lite brus vid höga ISO-tal. Men bilden ovan hade jag lätt kunnat ta vid 1/15 istället. För att inte tala om att jag sluppit ta typ 7 exponeringar innan skärpan satt rätt. Manuell fokus och mörker är en dålig kombination med spegelreflexkameror.

Nu ska jag sova på saken! Förhoppningsvis gott, igen. Vi hörs!

Dela:

På fredagar bygger jag gärna hemliga system

Den färgfilm jag framkallade i badrummet härom dagen har verkligen givit blodad tand. Om jag kan få lika bra (eller kanske bättre) resultat konsekvent, så känns det som att det inte kommer bli mycket digitalt fotande framöver alls faktiskt. Plötsligt gick alla mina tekniska drömmar om foto i uppfyllelse, kan man säga. Eller ja, bildtekniskt i alla fall. Kameran är ju stor som attan, vilket ni väl redan vet att jag inte gillar. Men resten!

Faktum är att digitalkameran ändå är såpass klumpig att den praktiska skillnaden är negligerbar. Ska jag ha en liten kamera så måste den ändå vara MYCKET mindre, så det spelar ingen större roll om den stora kameran är halvstor eller helstor.
Jag tänker inte göra nåt dumt omedelbart, men tanken har slagit mig på att försöka byta Nikonutrustningen mot en M9 utan objektiv (jag har ett objektiv liggande nämligen). Då skulle jag ha det bästa av två världar, men vara tvungen att offra de superba egenskaperna hos D700:an vid höga ISO-tal. Frågan är om jag skulle ha något problem att leva med det eftersom jag ändå sällan fotar i mörker, faktiskt.

---------------------

Men nu var det ju inte det som det skulle handla om! Utan om filmframkallning. Jag har plåtat upp en till rulle färgfilm med mellanformataren och påbörjat ytterligare en. Men jag måste ha nån tjofräs för att göra det lättare att hålla konstant temperatur under framkallningen, som dessutom helst ska kunna stå på diskbänken. Sist satt jag i kalsingar inne på muggen och svettades i varmvattenångorna, med mycket skrynkliga tår som följd. Det var rätt svettigt rent mentalt också eftersom det var första gången och allt. 

Så, planen är att isolera en plastback med lock, borra hål för avrinning i lagom höjd och anslutning för vattentillförsel, samt kanske bygga in en doppvärmare för initial förvärmning innan den kritiska temperaturen 38 grader ska hållas konstant under själva framkallningen. Detta tänkte jag börja ägna mig åt om en liten stund bara. Men först en öl eller två;-)

Hmmm, jag kan ju inte sluta här, bara sådär. Så vi tar och kikar på några fler bilder från förra rullen, eller vad säger ni?

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/2,4

En nog så god anledning till att använda stora film- eller sensorformat är att man kan få rysligt kort skärpedjup även på flera meters avstånd med normal- och vidvinkelobjektiv. Visst, den här bilden är ju inget estetiskt mästerverk och har egentligen inte vunnit nåt på just det korta skärpedjupet. Men det är fascinerande! Och kul! ;-)

Brännvidden och bländaröppningen hade motsvarat ungefär ett 50/1,2 på småbildsformatet. Inte jätteextremt, men det faktiska resultatet är väldigt annorlunda, i alla fall för oss som vet vad vi ska titta efter för att se skillnaden. 
För det första är det som ligger i skärpa SKARPT! Ingen uppmjukande sfärisk aberration eller annat elände, att tala om. För det andra är oskärperenderingen i bakgrunden mycket, mycket mjukare och trevligare. Sen har vi förstås det enkla faktum att förhållandet mellan bredd och höjd är annorlunda. Något som jag gillar som attan.

Just detta förhållande mellan bredd och höjd passar mig utmärkt, och jag har mycket lättare att komponera (i mitt tycke) intressanta bilder.

75/4,5 @ f/5,6

Här är skärpedjupet ointressant och bilden hade varit bättre med ytterligare nedbländning, men det gick inte eftersom jag fotat utan stativ. Det här är en stor styrka hos Pentax 67II (och säkert föregångarna 6x7 samt 67). Kameran är en ergonomisk fullträff och som gjord för att fotas handhållet. Jag vet att en del förståsigpåare inte håller med, men det får stå för dem. 

Jag brukar ju hojta om att Zeissobjektiv är jävligt bra på digitalt småbildsformat. Anledningen till att jag tycker att de är så bra, är att de ger hög lokal kontrast. Något som kan beskrivas som skärpa, fast med ett grövre mått. Man får bilder som inte har den grådaskiga "hinna" över sig, som andra objektiv brukar ge. Den syns lättast när man gör en A/B-jämförelse, men när man är van vid att se det, så är det svårt att gå tillbaka till något enklare (inte nödvändigtvis billigare). 

Samma höga lokala kontrast tycker jag mig få med Pentaxen. Men här beror det inte på objektivens särskilda konstruktion, utan på att filmformatet är ungefär 4-5 gånger större än småbild. Alla aberrationer och fel fullständigt drunknar i den stora bildrutan när den minskas ner till samma visningsstorlek som man (jag) brukar använda med småbild.

105/2,4 @ f/5,6

Den där tredimensionaliteten jag brukar gilla hos Zeiss, finns tveklöst där. Varenda liten nyans i det grisiga seglet, ådror och porer i träbommen, den glatta strukturen hos repen, allt! Som grädde på moset är bakgrundsoskärpan mycket mjuk och fin.

Men visst, en del bilder är raka motsatsen. 

105/2,4 @ f/8

Bilden är ganska underexponerad, men det ger en viss stämning kan jag tycka. Förut har jag bara kört helt manuellt med spotmätning, men när jag fotat de senaste rullarna har jag använt kamerans matrismätning och tidsautomatik med exponeringslås. Det går lite snabbare, men jag ska nog gå tillbaka till det helmanuella. Jag har ingen brådska.

Enda nackdelen med det helmanuella är att tiden bara kan ändras i hela steg, alltså 1/30, 1/60, 1/125, 1/250 och så vidare. Inget problem alls egentligen med tanke på omfånget hos negativ film. Men just när man närmar sig gränsen för vad som går att handhålla kan det vara trevligt med 1/90 istället för 1/60, till exempel.

-----------------

Nu är det dags att värma upp borrmaskinen och plocka fram tejp och annat som behövs för det hemliga systemet! Med lite tur blir filmen framkallad senare i afton, annars imorgon förmiddag.

Och du! Om du ens funderar på mellanformat. Tveka inte. Du kommer INTE att ångra dig! ;-)

Dela: