Mycket snack och lite verkstad

Dessa förbannade cyklister!

Kör mot rött, cyklar på gångbanor, svänger mitt framför näsan på en och låter sina velocipeder drälla precis varstans. Min gamla återkommande bildtitel "läsförståelseproblem" har fått ett nytt användningsområde.

Cykeln står visserligen åt andra hållet, så det kanske är okej?

Hur glad skulle man bli på måndag morgon, som ägare av den innersta cykeln? Tänk er samma sorts "parkering" om det hade varit bilar.

Butiksägarens vädjan emottages med ett hånskratt. 

-------------

Nä, ni vet nog att jag inte har något emot cyklister. Alla dessa beteenden beror på att staden i mångt och mycket är extremt illa anpassad för cyklister. Det finns ingenstans att ställa cykeln så att man kan låsa fast den ordentligt. Man måste stanna för rött även när man ska svänga höger och inte upptar någon plats för bilarna. Cykelbanan förvandlas plötsligt omärkligt under en till en gångbana, utan att någon skylt talar om vart man ska ta vägen. Det eventuella cykelfältet i vägen används som parkeringsplats av bilister. Och så vidare. 

Men, acceptansen för oss cyklister blir ju inte direkt bättre om man gör som på bilderna ovan:-) Så visa gärna lite hänsyn om ni själva vill bli visade hänsyn.

Bilderna är för övrigt tagna med Nikon D700 och ZF 35/2 som jag rastade härom dagen på Kungsholmen. Vore skiten inte så tung så skulle jag aldrig brytt mig om något annat.

Dela:

Äventyret finns precis vid gränsen för vad du klarar – En cykelfärd med kamera

Att cykla är ett trevligt sätt att färdas genom landskapet, särskilt om man har en kamera med sig. Det går precis lagom långsamt för att man ska kunna se och uppleva omgivningarna ingående, medan det samtidigt går precis lagom fort för att man ska kunna ta sig ganska långt utan större ansträngning. Man känner dofter och hör fågelsång som går bilföraren helt förbi, men kommer också uppåt fem-sex gånger längre per tid än fotgängaren. Därför anser jag att cykel är det ultimata fortskaffningsmedlet när man vill undersöka omgivningarna och fotografera.

------------------------

Nu i helgen var det meningen att jag skulle besöka föräldrarna i numera bortgångna mormor och morfars torp i Västerljung. Planen var att jag skulle ta pendeln till Mölnbo och sedan cykla den återstående milen i lagom maklig takt. Men när jag var på väg att packa ryggan så flög själva fan i mig och jag bestämde mig istället för att cykla hela vägen. Det var egentligen för sent, men det skulle nog gå bra, tänkte jag.

Klockan fyra prick satte jag av med en lätt ryggsäck, innehållande bland annat kamera och punkalagningsprylar samt ett underklädesombyte. Det fick räcka. Jag tog inte ens en karta med mig. Halvt medveten om att det skulle kunna kosta mig mycket tid, men desto mer spännande. Det kan ju inte gå mer än fel, eller hur?

En dylik tur är naturligtvis ingen match för en någorlunda vältränad cyklist sittandes på en räsercykel. Men för mig som är helt otränad är det lite för långt egentligen. Men man måste ju chansa lite också!

Motorvägen är det ungefär 7 mil. Jag räknade med ett friskt snitt på 20 km/t och med felkörningsmarginal på en mil borde det inte ta mer än 4 timmar. Max 5 med lite otur. Den oturen hittade jag i Rönninge.

Utan karta får man lita på andra saker, såsom var på himlen solen står och trafikbruset från större vägar. Jag hade förstås mobilen med mig med kartfunktion, men tittade bara på den när jag inte hade en susning om var jag var. Fram till Botkyrka (själva kyrkan) gick det bra. Men sen skulle jag ta en "genväg" som visade sig sluta i återvändsgränd med en mil extra cyklande att plikta, därtill merparten på knagglig grusväg.

Trots grundlig vägbeskrivning av några entusiastiska lokalbor samt mobiltelefonen var jag verkligen helt vilse, vilket är ganska ovanligt då lokalsinne är lite av min grej. Men jag gillade det ändå. Små strapatser utan egentliga risker är alltid trevligt. 

På den knöliga, smala grusvägen som herrarna pekat ut tog jag för första gången fram kameran.

Sen var det ett tråcklande och gissande där stillastående upptog mer tid än cyklande. När jag till slut nått och passerat Södertälje var tidsplanen spräckt med en hel timme! Jag övervägde att invänta pendeltåget till Mölnbo för att med säkerhet komma fram medan det fortfarande var ljust, men efter ett ögonblicks funderande fortfor jag längs gamla E4:an istället. Klockan var nu ungefär 19 och det var gissningsvis 4 mil kvar.

Jag har cyklat den här sträckan några gånger förut, och varje gång glömmer jag sen hur helvetiskt backigt det är. Därtill hade jag konstant motvind hela vägen och var lite förbannad på felkörningen. Men så planade vägen ut och solens strålar sken över det vackra landskapet, så att även jag sken upp.

Nu fanns det ju ingen återvändo ändå, så jag satte av i full kareta. I nedförbackarna nådde jag ungefär 45 km/h och vann ifatt en del som tidigare förlorats. Men å andra sidan led mina stackars otränade ben i de sega och ibland kilometerlånga uppförbackarna.

Någonstans mellan Järna och Vagnhärad gjorde jag halt och beundrade fullmånen samt åt en banan och drack upp det sista vattnet i flaskan. Ytterligare en halvliter fanns kvar i ryggan.

Solen var på väg ner och nu var det ganska bråttom. Att cykla på den här vägen i mörker är inte kul eftersom den bitvis saknar vägren, och bilisterna gärna håller rejält över tillåten hastighet. Lördagkväll var det också, och vem vet hur det är med nykterheten.

Den sista timmen var en ren pina faktiskt. Cykeldatorn passerade 80 kilometer redan innan Vagnhärad, vilket jag hade räknat med skulle räcka ända fram. Men så rullade jag till sist ut på den långa rakan vid Trosakorsningen, stretade upp för den sista uppåtlutande halvkilometern landsväg och vek in i den fortfarande ljumma skogen, strax efter klockan 21.

Det hade gått lika bra som alla andra gånger. Eller egentligen bättre, eftersom jag hamnat mer fel och sett lite andra saker än vanligt, samt varit tvungen att ta ut mig ordentligt. Desto trevligare när man väl är framme! Cykeldatorn visade 89,5 kilometer och jag fick mig en välförtjänt pilsner.

----------------------

På söndagen, igår alltså, gjorde jag ett tappert försök att skrapa mossa från taket innan vi på min inrådan konsulterade det mäktiga internet för att finna bättre metoder, då det föreföll som ett evighetsjobb.
På eftermiddagen drog jag istället ut på en liten lokal cykeltur med kameran i högsta hugg. 

Hållsviken är lång och grund med många båtplatser. Faktum är att detta har varit en livlig trakt för sjöfart sedan urminnes tider, och det är inte förvånande. Överallt finns fornminnen på platser som verkligen andas historia. Hade jag varit stenåldersmänniska eller viking hade jag gärna slagit mig ner här. Liksom jag gärna hade gjort det idag om jag inte vore bunden till Stockholm av olika anledningar.

Med cykeln hittar man alltid nya vägar och igår var inget undantag. Den lilla Fuji X100:an hängde snällt över axeln och kunde tas fram när som helst, som till exempel i den mörkaste urskog med trevligt ljus och total tystnad.

Det var väl det! Det jag tror jag vill säga med det här, är att människan mår bra av små strapatser och upptäcksresanden. Det behöver inte alls vara något märkvärdigt, men det ska nog handla om att ligga precis lagom nära gränsen till att det är för jobbigt. Om du vet att du kan gå en mil utan ansträningning, så gå två. Och ta för all del kameran med dig för att dokumentera!

-----------------

Avslutningsvis så har jag nyligen beställt tio rullar diafilm i mellanformat samt kemikalier för att framkalla dessa hemma. Det sägs att det ska vara mycket svårt, men minns det jag skrev nyss. Det SKA vara svårt. Annars är det inget roligt! Går det åt helvete så är det inte mer med det. På't igen bara. Folk sa likadant när jag tänkte börja framkalla negativ färgfilm hemma, men se det gick ju utmärkt. 

Min semester fortsätter nu i ytterligare två veckor. Dem tänker jag utnyttja till att upptäcka glömda delar av Stockholm, om det finns några sådana kvar. Det lär ni bli varse i så fall.

Fridens!

Dela:

Några glömda bilder och en kort resa

I ivern över den senaste kameran har jag tydligen glömt att visa bilder från en av alla mina mellanformatrullar. Ty, som sagt så visar jag nästan alla bilder jag tar. Jag må snacka en hel del skit också, men de bilder du ser i bloggen är i de allra flesta fall helt färska, oavsett om de är plåtade digitalt eller analogt.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/11 och 1/125 sekund – Ilford HP5+

Det här var lite mer än en vecka sen. Strax innan den stackars Pentaxen drabbades av något okänt elektroniskt fel som får den att låsa sig när man monterar sökarprismat, som innehåller även ljusmätaren.

Den gången var jag cykelburen, som så ofta. Men för tillfället var jag inte långt hemifrån. Ulvsunda för hela slanten! På Bauhaus parkering (nu minns jag att det måste ha varit en söndag) var det öde och bra.

Pentax 67II med 55/4 @ f/13 och 1/90 sekund – Ilford HP5+

Precis när jag skulle till att ta den här bilden så tittade solen fram och förstörde alltihop. Hårda skuggor och eländigt ljus dök upp, så jag avvaktade. Och avvaktade. Efter en kvart ungefär slöjades solen tillräckligt för att jag skulle anse det vettigt att ta bilden. Under tiden jäste jag och kollade på några skator som bråkade med en kråka. 

Den långsamma cykelfärden gick vidare.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/8 och 1/125 sekund – Ilford HP5+

En tämligen meningslös bild, men jag gillar den ändå. Kanske för att den är så rak och "platt". Ren vardagsgrafik, inga krusiduller.

I Bällsta byggs det nya boningar så det står härliga till. Men en del gamla byggnader har fått stå kvar och vittna om svunna tider.

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 och 1/60 sekund – Ilford HP5+

Det var det. Jag återgår till att packa en lätt ryggsäck för en liten resa söderut imorgon. Det bär till Västerljung i Södermanland, där mina numera bortgångna morföräldrar har hållit hus. Med mig tar jag ett klädombyte, dator och två små kameror. En digital och en mellanformatare. Stativ får nog följa med också, förresten. 

Det blir säkert något blogginlägg från vischan sen. Till dess; simma lugnt!

Dela:

Döden i skogen

Härom dagen gjorde jag något så ovanligt som att använda stativ. Jag avskyr stativ eftersom det tar bort en hel del av spontaniteten i fotograferandet. Detta kanske låter märkligt när jag tidigare många gånger skrivit att man bör genomarbeta sin komposition ordentligt innan man tar bilden, men stativet gör att det tar minst tio gånger så lång tid. Man kan inte bara flytta kroppen ett steg åt sidan och få det man vill ha, utan man måste justera om stativbenen, huka sig och hålla på. Å andra sidan får man full kontroll, så slutresultatet är i regel bättre.

Jag lovade sist en liten bildserie på ett tema. Serien håller tre bilder, men tyvärr blev en av bilderna rentav usel. Så det blir bara två. 
Jag hade några bilder kvar på rullen när jag i mycket dunkelt kvällsljus och svår myggtäthet kom fram till några döda träd i skogen. Jag stannade inom en radie av kanske 5x5 meter i femton minuter. Vankade av och an, måttade med blicken och funderade ut de bilder jag ville ha. 

Voigtländer Bessa III – f/22 och 4 sekunders slutartid – Kodak Tri-X

Jag hade ingen aning om hur stort reciprocitetsfel Tri-X ger, så här överexponerade jag med flit ett helt steg mot vad ljusmätaren tyckte var lämpligt. Det råkar nämligen vara så att film är lite knepigt vid långa slutartider. När ljuset är tillräckligt lågt så måste man exponera mycket längre tid för att det ska "bita" på filmen. Olika filmer har olika karaktäristik härvid.

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt eller fel, men det blev rätt bra i alla fall.

Voigtländer Bessa III – f/16 och 1 sekunds slutartid – Kodak Tri-X

För nästa bild sket jag i kompenseringen. Det var nog faktiskt vettigare, för det var lättare att få den tonalitet jag ville ha. Men det beror säkert en del på att slutresultatet är mörkt och kontrastrikt. Då är det oftast ingen idé att exponera högt, men vad som är "högt" är alltså svårt att veta när tiden är över en sekund.

Att komponera med mätsökaren var en utmaning! Jag ville under alla omständigheter slippa beskära bilderna i efterhand, så det gällde att tänka ordentligt hur mycket fel sökaren ger. Och så var jag förstås tvungen att kolla med ögat precis mitt över objektivet om kompositionen fortfarande stämde, då sökaren ju är förskjuten i sidled. På så här korta avstånd – ungefär 1,5 meter – kan skillnaden mellan sökarbilden och det som objektivet ser vara ganska stor. Prova att kolla på något i din omedelbara närhet och slut höger respektive vänster öga så ser du hur stor skillnad några centimeter kan göra för perspektivet.

Jag är ganska nöjd med slutresultatet. Men såhär i efterhand skulle jag nog ha valt att gå dit ännu senare för att få mer dunkel i bakgrunden. 

----------------------

Semestern fortgår annars med ett djupt lugn. Jag var ute i några timmar i skogsbrynen kring Bromma flygplats idag och tog några bilder i det trevliga ljuset efter skyfallen. Där finns en hel del små gläntor och platser där ingen verkar ha satt sin fot på 50 år. Sånt fascinerar mig. 

Dela:

Kodak Tri-X och 6x6, blir det mer klassiskt än så?

Andra rullen som passerat genom min nya bälgkamera blev en riktig klassiker. Kameran kan ställas mellan 6x6- och 6x7-format och eftersom jag aldrig använt en kamera med kvadratiskt format förut så var jag tvungen att prova. Det kan tyckas lite märkligt att inte utnyttja hela bildcirkeln hos objektivet när man kan välja, men negativen är såpass stora att det inte spelar någon större roll. Och så får man 12 istället för 10 bilder på en rulle film.

I frysen har jag drösvis med olika filmer. Sådana som jag gillar och sådana som jag inte begriper mig på. En av dessa filmtyper är Kodak Tri-X, som brukar hyllas av filmkännarna för sin mångsidighet. Själv har jag mest tyckt att den är lite "platt", på grund av den stora exponeringslatituden som ger låg kontrast. En utmärkt film om man tänker slarva med exponeringen, men annars då?

Sist jag fotade Tri-X så framkallade jag i Fomadon R09, vilket är en tjeckisk kopia på Agfas klassiska framkallare Rodinal. Det har aldrig blivit riktigt bra tycker jag. Kornigt till tusen och med väldigt lustiga mellantoner som är svåra att kontrollera. Innan dess har jag också provat D-76 som är lite neutralare, men inte heller det har jag gillat särskilt. Båda funkar säkert utmärkt om man tänker förstora bilderna i mörkrummet, men för att skanna vete fasen.

Den här gången tog jag Tmax-framkallare som begagnats till 3 filmer innan. Och se, nu blev det fjutt i Tri-X:en! 
Passa på att förstora bilderna om du har en stor skärm, för de är lite större än vanligt tack vare samma bredd som höjd.

Voigtländer Bessa III @ f/4 och 1/60 – Kodak Tri-X @ EI 400
 

Det var några turister som storögt iakttog mig när jag tog bilden ovan. De såg ut som om jag kommit från månen eller så. Inte den vanligaste kamerasorten i detta tidevarv. Jag gillar verkligen inte uppmärksamhet, men den här gången var det rätt så kul faktiskt.

f/16 och 1/60
 

Det kvadratiska formatet var väldigt trevligt att fotografera med, trots att jag är helt ovan. Man tvingas se motiven på ett mer koncentrerat sätt. Samtliga bilder i inlägget är helt obeskurna som synes, mest för att visa hur jag tänkt redan vid fototillfället.

Konstigt nog är det nästan mer knök i negativen än med Tmax 400, trots att jag exponerat högre än vanligt. Histogrammet är betydligt mer "utfyllt" och filerna lättare att efterbehandla oavsett om man vill ha hög eller låg kontrast i slutändan. Jag får nog omvärdera en del saker i mitt flöde tror jag.

f/3,5 och 1/125

Det är sånt här som är så spännande med film! Det finns oändliga möjligheter att byta "sensor" när man har lust. Har man inte samma fascination som jag för dyra kameror så finns det också ett obegränsat utbud av skitbillig utrustning eftersom de flesta andra är helt ointresserade. 

f/3,5 och 1/250

Här har jag exponerat efter förgrunden, med följden att partiet ute i dagsljuset ligger enormt mycket högre. Men genom att behandla respektive del av den skannade filen separat kan man få ett mycket stort omfång, där en digitalkamera inte haft en chans i jämförelse. Jag tror jag varit rätt rökt om jag använt Tmax 400 här också för den delen. Tri-X har en förmåga att hålla högdagrarna användbara till en nästan absurd nivå.

Jag tycker att den lite mjukare looken här passar mycket bra till det kvadratiska formatet. Antagligen av helt nostalgiska skäl trots att jag själv aldrig var med på tiden det begav sig. Jag kommer dock fortsätta med Tmax och knallhård kontrast, samt 6x7-format i första hand. Men det är trevligt att veta att man kan falla tillbaka på något helt annan om man har lust. Med en och samma kamera därtill!

----------------------

Nästa gång blir det någon så ovanligt (från mig) som en serie bilder på ett tema, tagna med stativ. Stay tuned! :-)

Dela: