Mycket snack och lite verkstad

Vissa motiv funkar inte med digitala kameror

Det finns motiv som jag gärna hade fotat, om det inte vore för att jag vet att de inte fastnar på bild. Denna begränsning beror till viss del på upptagningsformatet, vill jag helt fräckt påstå. De flesta av oss är så vana vid digitala kameror med sensorer som trots allt är relativt små (det gäller även ”FF”, alltså 24x36 mm), att vi redan innan bilden är tagen kan inse att ett motiv bara bestående av snårig vegetation aldrig kommer att funka.

Men om man går upp i storlek på upptagningsformatet och det sitter film i kameran så kan faktiskt det mest omöjliga motiv bli något. Det här är ett litet exempel som jag plåtade mest på skoj för några helger sedan. Jag trodde inte att det skulle bli något egentligen. Men det blev det.

Voigtländer Bessa III 667 – 80/3,5 @ f/22 och 1/4 sekund – Tmax 400

Du måste förstora bilden för att se vad jag menar. Allt det där skimrande, dunkla men ändå märkligt tydliga som jag såg, gick att få fram på bild.

Ibland sägs det att om bilden inte funkar med låg bildkvalitet så är det en dålig bild. Jag håller verkligen inte med. Ibland är själva bildkvaliteten helt avgörande. Alla som tagit del av mästaren Ansel Adams fantastiska landskapsbilder vet nog mycket väl att det är sant.

Det kan kort och gott handla om att presentera motivet för betraktaren med en sådan kvalitet att man ser in i bilden, förbi datorskärmen eller utskriftpapprets begränsningar och glömmer att det är ett foto. Tyvärr går det inte att ladda upp bilder som är större än 1024 pixlars bredd i bloggen, annars hade ni fått se den i betydligt större format.

---------------

Men vad fanken är det som gör att mellanformat ser så annorlunda ut då? Jo, bland annat är det att de upplösningsfrekvenser som i mindre format ger lokal kontrast, i ett större format snarast motsvarar detaljskärpa. Ju större formatet är, desto mer ”knök” kommer man att kunna få ut, förutsatt att man använder ett någorlunda bra objektiv.

Man får hög skärpa utan behöva skärpa upp bilden. Vi kikar på några fler bilder från rullen...

Kolla in strukturerna i skogen till höger. Varje träd är välseparerat från sin omgivning. Bilden är inte superskarp (1/30 handhållet), men allt det där jag snackade om nyss finns.

Och så en bild på herr Lundgren från när jag köpte M8:an, i Uppsala.

Det där som jag tjatat om att Zeissobjektiv ger på digitalt småbildsformat får man helt gratis med 6x7. Heliar-objektivet hos bälgkameran är av ytterst enkel konstruktion. Ändå sopar det banan med allt man kan hitta för mindre format.

Vi avslutar med en bild i klurigt motljus. Här är filmens omfång till stor hjälp och jag har kunnat lägga kontrasten precis där den ska vara, utan artefakter.

Om du nånsin ens funderat på att prova mellanformat: GÖR DET! ;-) För tio lök får du en kamera, en skanner och framkallningsprylar. Svartvit 120-film kostar ungefär 45:- per rulle om du köper i Sverige. Det kan tyckas dyrt, men du kommer att sitta och flina av lycka inför varje bild du är färdig med, så det är värt det alla gånger.

-----------------

Låt mig önska god helg! Imorrn går förmodligen min D700 till nästa ägare och jag ska försöka låta bli att sakna den. Vi ses!

Dela:

När ljuset tryter måste kompositionerna förenklas

Jag är i full färd med att göra mig av med hela min Nikonutrustning för tillfället. D700:an, som är rena mörkerkikaren, får till sist lämna hemmet tillsammans med mina älskade Zeissobjektiv. Jag står helt enkelt inte ut med att ha en så klumpig kamera, trots att bildkvaliteten är allt jag någonsin önskat mig och drömt om.

Istället har jag en ålderstigen Leica M8 med en tokbrusig sensor som tvingar mig att tänka annorlunda. Jag får strunta i de allra dunklaste gränderna, hörnorna och oupplysta vrårna. Men i gengäld kan jag ha den hängande om halsen i timmar utan besvär och när det är dags att fotografera är upplevelsen intensivare.

Summicron 28/2 @ f/2 – ISO 1250 och 1/15 sekund

Som jag nämnt förut så tycker jag att den precisa fokuseringen är minst lika mycket värt som en lågbrusig sensor. För vad är det för vits med lågt brus om fokus hamnar åt helsike? Visst, man kan skaffa AF-objektiv. Men det tar bort lite för mycket av interaktionen mellan mig, kameran och motivet.

Det är trots allt så att varje subtil del av fotograferingen påverkar en. I alla fall mig. Jag har hellre en tekniskt dålig kamera som känns bra än tvärtom.

Summicron 28/2 @ f/2 – ISO 1250 och 1/15 sekund

Många hävdar att utrustningen inte spelar någon roll. Men det får stå för dem. För mig har utrustningen en oerhörd betydelse. Den måste kännas rätt. Inte störa. Finnas till hands, det vill säga vara framme hela tiden. Då kan jag liksom koppla bort den och bara se.

Summicron 28/2 @ f/2 – ISO 1250 och 1/8 sekund

När jag fått Nikongrunkorna sålda så kommer jag att köpa en M9. Det var nog inte så svårt att gissa att det skulle bli så till slut, men det är först nu det har blivit aktuellt på riktigt. Den enda anledningen att inte vara nöjd med M8:an är att jag trots allt måste välja bort en hel del vintermörka motiv för att sensorn inte klarar av dem.

Det här sista stycket rimmar inte så bra med rubriken, men man kan anamma tänket vilket utrustning man än har. Jag kom bara att tänka på det när jag varit ute och plåtat på kvällarna i veckan. Jag har successivt börjat välja bort tekniskt svåra motiv och istället sökt mig till enkla former och sånt där det inte gör så mycket om bilden blir lite brusig. Det har varit lärorikt men resultaten är än så länge rätt så klena.

Försäljningen går mycket trögt trots att jag satt rätt låga priser, så uppgraderingen kommer att dröja. Under tiden kan jag brottas vidare med att söka det enkla. Det som borde vara självklart men som man gärna går förbi utan att se.

Dela:

Skrotfotograf, blif vid ditt skrot!

En del fotografer har någon slags ambition att kunna fotografera ”allt”. Därför söker de största möjliga mångsidighet hos sin utrustning, såsom med superzoomar eller bara en särdeles fin uppsättning objektiv som täcker varje millimeter från supervidvinkel till supertele. Jag beundrar dem, om det nu är så att de faktiskt har en genuin vilja att fotografera ”allt”. Men jag tror det är ytterst få som verkligen vill det. Det handlar nog snarare ofta om en slags osäkerhet. Vad vill jag, egentligen?

Hur stor bredd man än må söka i sitt konstnärliga utövande; vare sig det handlar om fotografi eller något annat, så brukar man förr eller senare snöa in på något särskilt. Något som kittlar ens sinnen lite extra. Något som man gång på gång återkommer till, utan att kanske för den sakens skull förstå varför. Vilket man i mitt tycke inte behöver göra. Förstå alltså.

Personligen gillar jag att söka motiv i meningslösa, fula och tråkiga omgivningar. En skräpig bakgård, en stökig byggarbetsplats eller en grådaskig fasad får mitt hjärta att klämta mycket mer än ett vackert landskap eller en snygg modell. Vackra saker är ju liksom vackra ändå, så varför fotografera dem? Det blir ändå aldrig lika bra som i verkligheten.

----------------

I eftermiddags for jag och en vän ut till naturreservatet i Velamsund utanför Nacka. Min kartläsning gick precis som förra gången åt helvete, så den initiala planen avskrevs enväldigt av mig själv mitt under färden, och i just Velamsund hamnade vi utan att ha planerat det. Inte för att det gjorde något. Tvärtom!

Velamsundsviken är jättevacker och så, men så fort jag plockat fram kameran såg jag andra saker som var intressantare.

M8 med 28/2 @ f/4

Ah! En flagnad dörr är aldrig fel:-) Vi knallade upp till utsiktsplatsen på berget, men det var väl inte mycket utsikt att se kan jag tycka. Jag gjorde ett tappert försök att fotografera en krum tall istället.

M8 med 28/2 @ f/2,8

Mja, måttligt bra. Tallen var jättefin i verkligheten, men på bild försvinner hela upplevelsen. Jag blir på något sätt helt avdankad i skallen av vackra motiv. Min vanliga perfektionism är som bortblåst och jag bara knäpper av bilden utan att tänka tillräckligt ordentligt på komposition, ljus och allt annat viktigt. Att det ändå kan ta ganska lång tid och mycket ansträngning gör det på sin höjd till en trevlig upplevelse under själva fotograferingen.

Lite längre in i skogen satte jag ett riktigt gammalt objektiv på kameran och plockade fram stativet. Men inte heller det blev som jag tänkt mig.

M8 med Summicron-C 40/2 @ f/4 med stativ

Det ensamma bokskottet som lyste så vackert drunknar på bild i den omgivande salladen. Ett mycket kort skärpedjup hade möjligen kunnat avhjälpa problemet, men riktigt bra hade det nog ändå inte blivit.

Objektivet däremot, levererar så det stänker! Det är från 1973 och har en väldigt fin karaktär. Skarpt och kontrastrikt redan från f/2,8 och på M8:an blir det ett bra normalobjektiv som motsvarar ungefär 53 mm på småbildsformatet. Det är dessutom så litet att man kan ha det i en byxficka!

Vi avvek från stigen och gick ut på en liten grusväg som slingrade sig mellan hagar och branta berghällar. Men något vettigt att fota kunde jag inte se.

M8 med 28/2 @ f/2

Som sagt; det blir aldrig riktigt bra på bild. Att ljuset var ”dåligt” är snarast en förmildrande omständighet. Solsken är inget som förbättrar bilderna i mitt tycke.

Nä, nu fick det bli återtåg mot bilen. Mörkret började falla och vi var väl ändå rätt nöjda över att bara ha fått vara ute lite i naturen. Väl tillbaka vid Velamsunds gård hittade jag ett sista motiv, som lustigt nog blev i mitt tycke det bästa.

M8 med 28/2 @ f/5,6 med stativ

Det här är ju inte skrot direkt. Men jag gillar också ”småstadsmotiv”. Ni vet, färgglada och lite slitna dörrar, små gränder och trevliga grundstenar. Just här gillar jag takets skugga i ovankant som ramar in bilden, utan att man ser själva taket.

-------------------

Nä fan. Nog för att naturen är finare än fin och allt sånt. Men att återge den på bild, överlåter jag gärna åt andra som verkligen är bra på det. Mitt gebit är det skräpiga, fula och trista. Med såna motiv kan jag finna en glädje i att arbeta väldigt hårt med att försöka trolla fram något vettigt ur ”ingenting”. Att bli serverad ett vackert motiv på silverfat blir liksom fel. Jag klarar inte av att applicera mitt tänk på sånt. Men det är rätt trevligt att försöka ändå ibland:-)

Nu ska jag sätta mig och joxa lite med senaste mellanformatrullen som jag skannade igår. Det är något jag gärna lägger många timmar på. Vi ses nästa gång!

Dela:

Endast tiden kan visa om du har valt rätt

Jag har sedan jag började fotografera 2005 fram till idag ägt en sjukligt stor mängd fotoprylar. De flesta skulle nog trilla av stolen om de visste. Vad de inte vet är att det som drivit denna utveckling är ren utforskningsvilja. Ett sökande efter den perfekta kameran och det perfekta objektivet, helt enkelt. Under resan har jag lärt mig massor och faktiskt inte gjort någon större ekonomisk förlust, om man sätter det i sitt sammanhang. Nämligen att foto är bland det bästa jag vet och att jag har rätt usel inkomst. Ändå har jag råd med det jag vill ha eftersom jag snålar in på annat, som är mindre viktigt.

Alla som skaffar en ny, ganska dyr pryl, brukar drabbas av någon slags irrationell kärlek till produkten. Initialt känns relationen till den nästan personlig. Man kan komma på sig själv med att sitta och pilla med den bara för att den är så trevlig, utan att egentligen använda den till vad den är till för. Fotografera till exempel, om det rör sig om en kamera eller ett objektiv.
Efterhand försvinner denna känsla och man kan med förnuft börja utvärdera produkten utifrån de omständigheter den ska användas under. Det är här en viss besvikelse ibland kan infinna sig. Eller åtminstone en likgiltighet. Värst är det nog för folk som köper produkter för köpandets skull. De tror att det kommer att bli bra så fort de får just den där kameran eller objektivet. Allt kommer att lösa sig och bilderna kommer att bli fantastiska. Som om det funnes ett definitivt, ultimat tillstånd som man inte behöver passera, utan stanna för evigt vid.

Dit hör inte jag. Jag köper det dyraste jag bara har råd med, men jag försöker också vänta ut den där irrationella kärleksfasen. För det är först när den släpper som man kan börja arbeta ordentligt, och därmed utvärdera produkten. Ju mer pengar man lägger, desto närmare mål brukar man träffa. Men målet flyttas naturligtvis hela tiden framåt med erfarenheterna man skaffar sig.

Leica M8 med 28/2 @ f/2,8 – 1/11 sekund och ISO 160

Min Nikon D700 har jag haft i snart 3 år och varit oerhört nöjd med. Det är jag fortfarande. Men som jag nämnt så många gånger så hatar jag dess storlek. Den var i alla fall ett av de där riktigt dyra köpen som lönade sig. 25.000:- på tre år är ungefär 300:- i månaden om jag säljer den för 13.000:-. En nästan skrattretande låg kostnad för det jag tycker är roligast av allt! Men folk verkar inte tänka på det viset. Ickefotografer skruvar lite på sig och undrar om man är helt dum i huvudet om man betalar en så hiskelig summa för en kamera. Trots att det kanske motsvarar vad ickefotografen lägger på kabelteveabonnemanget varje månad, vilket ingen jävel hade ansett vara dyrt. Och vad kan man skapa med ett kabelteveabonnemang? Ingenting.

Bilden ovan är ju inte tagen med en D700, utan med en M8. Idag närmare bestämt. Det är ännu ett av de där otroligt dyra köpen, som egentligen inte alls är dyrt om man jämför med annat skräp som folk häller pengar på.

Leica M8 med 28/2 @ f/2 – 1/30 sekund och ISO 320

Jag har just kommit förbi den där kärleksfasen som jag talade om, med M8:an. När jag med nyktra ögon och en rationell relation till kameran analyserar den, är den fortfarande prisvärd och jag är glad att jag slutade leta bland de moderna, spegellösa kamerorna. De må vara hur bra som helst på pappret. Men de saknar allt det jag vill ha i termer av form, känsla och kvalitet.

Leica M8 med 28/2 @ f/2 – 1/30 sekund och ISO 640 (hårt beskuren)

Visst, bruset är hysteriskt, närgränsen usel och sökaren visar inte riktigt vad man får med på bild. Men allt annat stämmer. Inga tramsiga filmfunktioner. Inte massa bilder per sekund. Inte tusen menyinställningar som man kan gå vilse i. Inga trollerimetoder för ljusmätning. Egentligen ingenting utom det som behövs för att ta en vettig bild.

Under detta bildtagande har man då en solid metallklump i näven som är precis lagom stor, trevligt byggd och med en riktig sökare som klår det mesta.

Leica M8 med 28/2 @ f/2 – 1/15 sekund och ISO 320

Det kanske låter som att jag borde söka jobb som försäljare hos Leica. Men det här handlar om att uppfylla sina egna, personliga krav på utrustningen. För det är först när man är nöjd som man kan ägna sig åt bildskapandet fullt ut. Detta försöker många förneka genom att likt ett mantra upprepa att ”det är inte kameran som tar bilderna, utan fotografen”. Givetvis. Men utan kamera, ingen fotograf.

Jag är säkert känsligare än de flesta andra på den här fronten, och på en hel del andra fronter också för den delen. Men jag tror nog att man generellt kan säga att man tar bättre bilder om man gillar sin kamera. Dock tror jag också att man måste komma förbi den där initala, euforiska fasen när man tycker att utrustningen är fantastisk. Det är först när man genomgått lite bataljer tillsammans som man blir ett med varandra.

Jag antar att det gäller relationer med andra människor också. En förälskelse kan lätt bli alldeles för stark till en början. Men om den finns kvar efter lång tid så är den antagligen sann och rätt.

Dela:

Mellanformat + Mörker = Sant

Den här veckan har jag för en gångs skull sovit ganska gott och länge om nätterna. Men av någon outgrundlig anledning har jag varit tröttare än någonsin efter jobbet istället. Så till den milda grad att det inte funnits något alternativ annat än att aktivera sig efter middagen, för att inte somna direkt. Några dagar har jag cyklat ett par-tre mil, vilket varit både rogivande och trevligt. Det dumma är att jag då är pigg som en lärka när jag kommer hem vid tiosnåret när det vore lagom att krypa till kojs. Men hellre det än att somna på soffan klockan 19.

Igår kände jag emellertid att jag behövde lite variation, så jag tog en minimal kameraväska med min bälgkamera, samt stativ och begav mig till fots och utan mål ut i mina närmaste omgivningar. I kameran satt en sedan länge påbörjad rulle film, så jag tänkte att jag åtminstone kunde knäppa upp de tre bilderna och öva lite på mörkerfotografering med film. För det är något jag inte ens provat förut. Och det var ingen dum idé!

Första stoppet skedde bara två-trehundra meter hemifrån, nere på Tranebergs lilla bollplan som fått en ny och fin skate-park.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/11 och 15 sekunder – Kodak Tmax 400 @ EI 400

Man kan tänka sig att en mätsökarkamera inte är det bästa valet för nattfotografering, men jag skulle nog säga att det är just vad det är! Visst; man kan inte komponera superexakt. Men i gengäld går det att ställa skärpan precis där man vill ha den utan bekymmer, och sökaren är klarare än vilken spegelreflexkamera som helst även med extremt ljusstarka objektiv.

Lite ovan efter att nyligen ha plåtat mycket med min M8 så tänkte jag inte på att Bessan har sökarramar som kompenseras i storlek med fokusavståndet, så det blev ett uns snävare än vad jag tänkt mig. Men fan vet om det inte blev bättre än vad  jag från början avsett.

Jag knallade vidare mot Margretelund; ett litet område ovanför Minneberg där det finns gamla arbetarbostäder från tiden då det låg industrier längs vattnet.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/11 och 2 sekunder – Kodak Tmax 400 @ EI 400

Ett till synes äldre stenhus är numera tvättstuga. Här var tanken mest att öva på hur man mäter med handhållen ljusmätare, så jag pekade min Gossen Digiflash mot den vita väggen ungefär vid det som motsvarar bildens vänstra kant. Detta tänkte jag vore lämpligt att lägga vid medelgrått, och det var nog vettigt.

Det lustiga är att filmen har ett helt enormt omfång! Motivets kontrast var väldigt hög och jag väntade mig att skuggorna skulle sota igen fullständigt. Men istället var jag tvungen att dra upp kontrasten en hel del i efterhand. Och då är ändå Tmax 400 rätt mycket ”hårdare” än till exempel Tri-X vid 400.
Bilden är väl inte så kul, men det var en bra övning. Det skulle utan tvekan gå att exponera för ISO 800 om man som jag skannar negativen direkt.

Nåväl, med en bild kvar på rullen traskade jag ned mot vattnet till, där mörkret var något hiskeligt. Jag såg knappt spännena på stativet och ännu mindre kamerans vred och kontroller.

Voigtländer Bessa III 667 @ f/8 och 2 minuter – Kodak Tmax 400 @ EI 400

Detta motiv har jag fotat många gånger. Två gunghästar står med sina trubbiga mular och bestämda träblickar riktade mot Huvudsta. Fast den här gången var det så mörkt att det tog mig minst fem minuter att sätta upp kameran och bara fokusera. Det sistnämnda hade varit helt omöjligt med en spegelreflexkamera. Nu kunde jag i alla fall – med av ansträngning svidande ögon – till sist få det högra handtaget att se ut att sammanfalla i mätsökarens dubbelbild.

Jag mätte sen ljuset mot strandkanten, men kammade noll. För mörkt för ljusmätaren. Jag mätte mot himlen, men samma där. Mot vattenytan kunde jag dock mäta EV -2, som vid ISO 400 ger 4 minuters slutartid och f/8. Eftersom denna var rätt ljus i förhållande till hela motivet kompenserade jag ned till halva tiden och tog under andakt bilden med den mekaniska trådutlösaren låst med sin primitiva skruv.

Jag tycker att det blev över förväntan lyckat. Inte minst med tanke på att ansträngningen lönade sig. Med digitalkameran hade jag vetat om bilden blivit bra eller ej redan där och då. Men nu var spänningen olidlig, så jag gick hem och framkallade filmen direkt. Och visst såg det bra ut på negativen, som jag hängde upp i badrummet strax innan jag förpassade mig själv till det utvädrade sovrummet. Dagen var räddad.

--------------------

Det är såna här små tekniska äventyr som utgör glädjeämnena i mitt liv. Har man blott en tom lägenhet att komma hem till så får man åtminstone försöka ta sig i kragen och göra något vettigt på kvällarna.
En del tränar på gym. Andra går kurser. Jag fortsätter att utforska fotograferingen. Att det jag ”upptäcker” redan är välkänt spelar mig ingen roll så länge det är roligt.

Dela: