Mycket snack och lite verkstad

Obemärklighet är en ynnest

En del köper dyra bilar för att visa upp sig. Andra köper dyra kameror för att göra samma sak. Antagligen har alla människor någon gång försökt köpa sig till status, om än utan att veta om det. Jag tror att det ligger i vår natur helt enkelt, och om man bryter ner det till en vardaglig nivå så är givetvis vårt klädval och sätt att uttrycka oss påverkat av samma grundläggande vilja att synas. Att vara någon.

Jag är naturligtvis lika påverkad av detta något som alla andra; denna fundamentala instinkt, men jag försöker motarbeta den så gott det går. Trots att jag politiskt sett är kapitalist kan jag inte – hur jag än vänder och vrider på det – sammankoppla en människas status med de prylar han eller hon äger.

Det är delvis detta som gör att jag avskyr att gå omkring med en stor kamera som skriker ”jag vill synas!”, för det vill jag inte. Jag vill undgå att synas när jag fotograferar. Att jag sen försöker visa upp mig genom att lägga ut bilder på nätet och blogga är en helt annan sak. Då är det ju i alla fall det jag skapat som är i fokus. Inte det jag köpt.

-----------------

Av ovanstående anledningar är jag mycket nöjd med att ha en väldigt oansenlig kamera sedan någon vecka tillbaka, nämligen en Sony NEX-5N. Jag kan knalla runt med den om halsen utan att någon reagerar alls!

För att göra kameran rättvisa när ljuset tryter köpte jag nyligen också ett litet, nätt stativ. Så litet att det går att hänga med ett av de tre benen över en axelväskas rem och cykla med det, utan nämnvärd ansträngning.

Jag har aldrig gillat att använda stativ, men nu måste jag säga att det blev ändring på den saken. Det lätta Benro C0180T är lika oansenligt som kameran, men också lika bra, vilket inte vill säga lite.

Igår hade jag som vanligt inget vettigt för mig på kvällskvisten, så jag drog iväg på cykel, med stativ och allt. Slumpen förde mig till Beckomberga.

Jag formligen älskar stämningen kring dessa byggnader och trots ganska stor trafik av gående och bilister förblev jag just obemärkt tack vare utrustningens oansenlighet. Jag fick nu också för första gången erfara hur bra Voigtländer 15/4,5 är, då jag tidigare bara använt det handhållet vid tokhöga ISO-tal och långa slutartider.

En del kanske känner vällust av att få avundsjuka blickar. Själv känner jag det istället när jag får vara ifred. När ingen ser och ingen märker mig.

Efter att ha konstaterat att prylarna är perfekta för cykelturer om natten tog jag idag kameran och två minimala objektiv med mig för en promenad. Från att ha börjat vid Odenplan hamnade jag vid Norra begravningsplatsen och kunde insupa lugnet och vårstämningen där helt ifred.

Jag stod ett bra tag vid Solna kyrka och betraktade den fantastiska byggnaden, vars cylindriska mitt uppfördes på 1100-talet. Jag är ateist och tror inte ett skvatt på gud, men kyrkor får mig ofta att bli eftertänksam. Jag stannar gärna upp och försöker lära känna platsen.

Ett äldre par gick förbi men tog ingen notis om mig, eftersom jag inte hade en brottarkamera. Jag kunde istället arbeta helt ostört och bibehålla inre lugn. Det kanske låter konstigt, men jag klarar inte av att fotografera när någon tittar på. Det blir som att stå på en scen och improvisera ett nummer man inte kan.

Fötterna höll riktigt bra då jag provade ett par enkla löparskor som jag köpt, där jag lagt i en hård sula med ordentlig uppbyggnad för hålfoten. Så det fick bli en sväng runtom Karolinska också, där jag bytte till det andra objektivet.

Leica Summicron-C 40/2 är nästan lika litet som ett bakre objektivlock, men presterar mycket bra. Brännvidden är lite klurig på en kamera med APS-C-sensor, men jag gillar den faktiskt. En ”lång normal” kanske man kan kalla det.

När jag gick nedför den snirkliga trappan som vätter mot järnvägen bakom Nackademiens gymnasium fick jag sällskap av en vakt som gick sin rond. Han såg först inte att jag hade en kamera på mig och undrade säkert vad fasen jag gjorde där, vilket återigen visar hur liten NEX:en är. Vi växlade några väna ord och jag visade ett par bilder på displayen för att så att säga rentvå mig från misstanke om ofog.

Hur mycket jag än tidigare talat mig varm för Nikon D700 med Zeissobjektiv och allt annat jag haft, så kan jag ärligt och förnöjd säga att den här lilla kameran passar mig betydligt bättre. Bildkvaliteten är nästan lika bra, men det viktigaste är ändå att den är så oansenlig. Så att jag slipper få lystna blickar när jag är ute och fotograferar. Att den dessutom med sin vinklingsbara skärm är en fröjd att arbeta med, är bara en bonus.

-------------------

Fortsatt trevlig helg! Och glöm aldrig att det är bilderna som räknas, inte prylarna.

Dela:

Ett litet system är ett bra system

Under tre år släpade jag runt på en Nikon D700 och som mest ett tiotal objektiv, för att jag var (och fortfarande är) besatt av bästa möjliga bildkvalitet. Samtidigt har jag hela tiden velat ha något mindre men avskräckts av små kamerors usla handhavande och/eller bildkvalitet. Ett tag provade jag en liten Panasonic LX-3 som jag var rätt nöjd med, men den kändes aldrig som något annat än ett komplement till D700:an. Likadant med Fuji X100 som kändes som en väldigt dyr halvmesyr. Två Leica M8 har passerat mina händer (den ena är kvar) och är det som kommit närmast den ”rätta” upplevelsen.

Nu har jag givit upp, vilket ironiskt nog visar sig vara en välsignelse. För i och med det har jag köpt en Sony NEX-5N som jag – trots dess alla nackdelar – stortrivs med! Den är så liten och behändig och dess bildkvalitet så bra att jag är inställd på att ha den som enda kamera ett bra tag framöver. Därmed köpte jag mig en vidvinkel härom dagen som komplement till mina tidigare Leicaobjektiv.

Ja, ni kan ju läsa själva vad det är jag har. Plus ett 90/4 som jag använde för att ta bilden. Dessa fyra, mycket små och tokbra objektiv, täcker det mesta av vad jag kan tänkas vilja fotografera. Till och med närbilder kommer det att kunna bli när jag får en adapter med fokussnäcka som jag beställt från Taiwan.

Kameran är som sagt redigt liten. Så liten att man inte riktigt förstår det innan man ser den i verkligheten! Detta betyder att den över huvud taget inte märks när man hänger den på sig och drar ut på kvällsliga cykelturer i förorten, och det är vad jag har ägnat mig åt under den senaste veckan.

Jag var lite tveksam till om f/4,5 skulle funka alls för handhållen fotografering på kvällstid, men se det funkar faktiskt utmärkt. Håller man kameran i maghöjd med spänd rem om halsen så kan man komma undan med 1/5 sekunds slutartid med bra skärpa. Och då hamnar man nånstans kring ISO 3200 oftast.

Voigtländer 15/4,5 Super Wide-Heliar är uppenbarligen ett mycket bra objektiv som är knallskarpt från full öppning, och dessutom tecknar det ut fullformat trots att det bara väger 156 gram och har 52 mm filtergänga. Nu tycker jag dock att så kort brännvidd är rätt meningslöst på FF, men på den här kameran är det riktigt trevligt.

Att systemet är minimalt gör också att man inte behöver oroa sig för att gå omkring och se ”dyr” ut. Visserligen är ett av objektiven sjukt dyrt, men det lär ingen okunnig gissa sig till.

Det finns bara en hake med 15/4,5. Filtret framför sensorn gör att man får ett lila färgstick utåt bildhörnen, men det syns oftast inte. Dock kan man konvertera råfilerna till DNG och sen köra dem genom gratisprogrammet Cornerfix, vilket jag tidigare gjort när jag använt 28/2 på M8.

Värst är färgsticket om ljuset är riktigt lågt. Bilden ovan är tagen vid ISO 3200 och pressad till ISO 12800. Inte så pjåkigt va?

Nu sitter jag och klurar på om jag ska sälja mina Zeissobjektiv för Nikonbajonett. Jag har ändå ingen digitalkamera att använda dem på och jag är övertygad om att spegelreflex kommer att vara helt ute inom några år. Fast 100/2 behåller jag nog eftersom teleobjektiv inte blir nämnvärt mindre för spegellösa kameror, och det är bara att köpa en adapter om man vill fortsätta använda dem.

Trots att jag inte har köpt den elektroniska tillbehörssökaren så tycker jag att det är roligare än på mycket länge att fotografera. Att hålla kameran lågt passar mig helt perfekt. I vanliga fall brukar jag ändå stå och huka för att komma ner i vettiga vinklar, så att jag får skakningsoskärpa för att det är omöjligt att stå still.

En helt fantastisk sak med objektiv för mätsökarkameror är att de nästan helt saknar distorsion, här ovan illustrerat med tjugoåttan. Att man ser 100% av bilden vid fototillfället gör också att man inte behöver beskära mer än nödvändigt.

Vad är det då jag kommer att förlora? Kort skärpedjup förstås, samt även de allra bästa lågljusegenskaperna som större sensorer har. Men bekvämligheten väger upp det alla gånger. Dessutom har jag ju ett par analoga mellanformatare när den andan faller på.

Ett litet, nätt stativ är nästa pryl på önskelistan. Det ska gå att spänna fast på cykeln och väga max 1 kilo med huvud och allt. Jag har hittat några fina alternativ som dock är ganska dyra, men det brukar löna sig i längden. Blir jag nöjd så skiter jag förresten i vad det kostar.

Leve revolutionen! Spegelreflexkameran är död! Snart i alla fall.

Dela:

Den fula ankungen – Sony NEX-5N under luppen

Vid det här laget vet de flesta läsare att jag ständigt är på jakt efter den perfekta kameran och att denna ska vara lika liten som den är bra. Hittills har det tyckts mig vara en omöjlighet att kombinera just smått format och bra bildkvalitet med vettigt handhavande, och jag har under det senaste halvåret fotat med en gammal Leica M8 som fungerat som en skaplig kompromiss med avseende på dessa egenskaper. Men den är långt ifrån perfekt, så varför inte prova något annat ett tag?

I början av veckan köpte jag därför en begagnad Sony NEX-5N med Leica M-adapter. Jag har ju en bunt Leicaobjektiv, så jag antog att jag som skärpeholist borde kunna få ut något av denna kombination. Och se, det kunde man!

För den oinvigde är NEX-kamerorna (det finns några olika) ett helt eget system med extremt små kamerahus och APS-C-sensor. Det fina är att bajonettavståndet är såpass kort att man kan använda i stort sett vilka objektiv som helst på den, med hjälp av adapter. I mitt fall är mitt nya normalobjektiv således ett Leica Summicron-M 28/2 som motsvarar ungefär 42 mm på fullformat, alltså en ”perfekt” normal! Att objektivet dessutom råkar vara utnämnt av diverse auktoriteter till det bästa som någonsin skapats bådade gott och jag gav mig raskt ut i vardagsnatten på cykel för att undersöka saken.

Summicron-M 28/2 @ f/2 – 1/10 sekund och ISO 6400

Kameran är egentligen inte alls riktad till användare som jag, utan snarare ett steg upp från en vanlig kompaktkamera. Den säljs oftast med en kitzoom med låg ljusstyrka som är ganska stor och klumpig, om än lätt. Därför är menysystemet genomuselt, men det gör faktiskt inte så mycket när man använder manuella objektiv och M-läge.

En av de bästa sakerna med kameror av denna typ är att man ser det som sensorn ser. Det finns ingen spegelreflexmekanism eller mätsökare som är i vägen, utan skärmen eller sökaren visar exakt det du kommer att få med på bild, inklusive exponering med live-histogram och skärpeinställning.

Summicron-C 40/2 @ f/2 – 1/20 sekund och ISO 1600

Med en knapptryckning får man en förstorad vy som gör skärpeinställningen till en fullständig barnlek. Till på köpet finns också en funktion som heter ”focus peaking” där saker i skärpa får en annan färg (valbar), så att man om skärpedjupet är kort lätt kan ställa skärpan även utan att förstora bilden. Däremot fungerar detta inte så bra vid stort skärpedjup då det är svårt att avgöra vilka delar av bilden som ligger i skärpa och inte. Att förstora är alltså att föredra, om man har tid för det.

Egentligen är det här bara vad vi vardagligt tal kallar ”live view”, men eftersom man använder det hela tiden om man är utrustad med manuella objektiv och fotar handhållet, så blir det en helt ny upplevelse. Kombinerat med den vinklingsbara skärmen blir handhavandet riktigt trevligt även utan sökare faktiskt.

Summicron-M 28/2 @ f/2 – 1/25 sekund och ISO 3200

Som ni ser på ISO-talen så började jag med att tortera kameran, men jag är mycket positivt överraskad av sensorns prestanda! Rent och fint utan tillstymmelse till bandning, och det brus som förekommer är finkornigt och snyggt. Jag har fått vettiga resultat upp till ungefär ISO 12800 som faktiskt är i samma härad som Nikon D700, och det säger en del.

Idag fick jag så tillfälle att prova kameran i dagsljus, och 28:an satt på hela tiden. Det är estetiskt sett en extremt ful kombination, men det finns viktigare saker att bry sig om. Jag har monterat kameraremmen på så sätt att objektivet pekar nedåt när den hänger på bröstet, vilket faktiskt är enda möjligheten då det lätta och minimala huset kombineras med lite tyngre objektiv. Faktum är att det är rätt vettigt också, för man skyddar frontlinsen och slipper repa ner displayen mot jackans knappar eller blixtlås dessutom.

Summicron-M 28/2 @ f/2 – 1/50 sekund och ISO 100

Planen var att fotografera slitage, men när jag gick genom Gamla stan kunde jag inte motstå den övergivna pirran mitt i gatan. Som ni ser lämnar objektivets oskärperendering inget övrigt att önska, men fan vore väl annars med tanke på priset.

Det kan anses vansinne att kasta bort halva bildcirkeln genom att använda en sådan dyrgrip på en mindre sensor, men det har sina poänger. Ljusstarka vidvinklar vinjetterar ofta rejält och brukar dessutom ge ful oskärpa utåt hörnen. Summicronen är inget undantag och här använder man verkligen dess ”sweet spot”. Kamerans pixeldensitet motsvarar 36 miljoner pixlar på fullformat, men jag ser ingen som helst begränsning i skärpa per pixel ens vid full bländaröppning.

Att fotografera utan sökare vid ögat är något som jag alltid avskytt, men när man kan vinkla skärmen blir det som sagt en helt annan upplevelse. Bilden ovan är på fel ledd, så där tvingades jag till turiststuket, men annars ser jag många poänger med skärmsökare. Man kan hålla kameran mycket lägre och fortfarande erhålla hög stabilitet.

Summicron-M 28/2 @ f/5,6 – 1/1000 sekund och ISO 100

Min vän Anders sa en gång att hans Contax Zeiss 25/2,8 hade ”inbyggt polfilter” och jag är benägen att ge Summicron-tjugoåttan samma utmärkelse. Det är nästan löjligt hur mättade färger man kan få ur den med snygga, djupblå toner i himlar.

Vid det här laget hade jag tröttnat på testandet och tog tag i den där planen om att fotografera slitage. Vi tar några bilder i rad utan kommentar.

Summicron-M 28/2 @ f/2,8 – 1/125 sekund och ISO 100

Summicron-M 28/2 @ f/4 – 1/125 sekund och ISO 400

Summicron-M 28/2 @ f/4 – 1/250 sekund och ISO 400

Summicron-M 28/2 @ f/2,8 – 1/100 sekund och ISO 400

Summicron-M 28/2 @ f/2,8 – 1/320 sekund och ISO 400

Gemensamt för dessa bilder är att de har ingen eller mycket liten beskärning. Något som jag annars brukar tvingas ta till för att jag inte kunnat komponera tillräckligt exakt vid fotograferingstillfället, så jag är riktigt nöjd med NEX:en vad gäller detta. Det blir både mer utmanande och roligare att fotografera om man kan komponera bilden helt perfekt i kameran.

Fötterna började tröttna på mina nyinköpta löparskor som jag tänkte gå in, så jag övergick till att knalla mot Gullmarsplan och stannade bara när jag såg något intressant i ögonvrån.

Summicron-M 28/2 @ f/4 – 1/200 sekund och ISO 100

Bilden är visserligen ett uns beskuren, men jag hade aldrig lyckats komponera såpass rakt med en mätsökarkamera. Med spegelreflex hade det gått bra, men då hade jag fått stå hukad och därmed kanske brustit i koncentration.

Jag försvarar nu alltså inte bristen på sökare, utan försöker se det positiva med kamerans befintliga egenskaper. Men man kan nog säga att många av mina vanliga motivtyper gjorde sig väldigt bra med just vinklingsbar skärmsökare, vilket jag inte direkt hade väntat mig.

Summicron-M 28/2 @ f/4 – 1/30 sekund och ISO 100

För att avrunda detta långa inlägg så får jag medge att mina relativt höga förhoppningar för en gångs skull faktiskt har infriats. NEX-5N är en mycket kompetent kamera för användande med manuella objektiv, även om den har en del brister. Den allra största är att man inte kan få en delförstorad bild i mitten av skärmen så att man både kan fokusera och komponera samtidigt. Har man ont om tid är detta ett jätteproblem, men för mig är det mer fråga om brist på perfektion.

Sen har vi det här med hur olika objektiv beter sig med olika sensorer. Leica M-objektiv har ofta ganska kort avstånd från utgångspupill till sensorplan, vilket gör att ljuset faller in snett mot sensorns hörn. På NEX-3, NEX-5 och NEX-7 skapar det problem med oskärpa och färgskiftningar i hörnen, medan just NEX-5N klarar det riktigt bra. Det var just därför jag valde denna kamera över den finare 7:an, som annars har allt jag saknar.

---------------

Som någon skrev i en kommentar till mitt förra inlägg så kanske det inte dröjer länge innan jag vill ha något nytt igen. Men just nu är jag jäkligt nöjd faktiskt, och på måndag eller tisdag kommer ett Voigtländer 15/4,5 som jag beställt. Det blir nog ingen D800 trots allt.

Dela:

Handhållen mörkerfotografering med film får digitalfotografering att verka skitenkelt

Som en del av mitt löfte (som redan är brutet) att endast fota med film under en månad provade jag i slutet av förra helgen att knalla ut i kvällsmörkret med min Nikon FM2, utan stativ. Det kan tyckas som en enkel sak, särskilt om man tänker på alla gatufotografier som tagits genom åren med just film, men faktum är att det kan vara riktigt knepigt. Särskilt om man inte är på en välupplyst stadsgata, utan snarare i ett dunkelt industriområde.

Vi som lärt oss fotografera med digitala systemkameror är extremt bortskämda, är det första man kan konstatera. Det brus som den billigaste instegskamera ger vid ISO 1600-3200 är absolut noll och ingenting jämfört med den totala svärtan i skuggorna och grusigheten hos en ISO 400-film som pressats 2-3 hela steg.

Jag valde mitt ljusstarkaste objektiv; ett 50/1,4 och plåtade endast vid full bländaröppning. Ljusmätaren ställde jag till ISO 1600, men jag upptäckte att inte ens 1/15 sekunds slutartid räckte för att den skulle bli ”nöjd”, så det måtte ha varit mer åt ISO 3200 i slutändan.

Under ungefär en timme tog jag 15 bilder nere vid Svartviksslingan, bakom Traneberg.

Kontrasten är såpass hög i lampbelysta motiv att det inte är någon som helst idé att försöka få exponering i skuggorna eller ens de låga mellantonerna. Filmen är helt vanlig Tri-X förresten, så det som krävs är en anpassad framkallning jämfört med när man exponerar normalt (alltså efter ISO 400 ungefär).

En del motiv krävde tämligen extrema exponeringstider. Den här spökbåten fångade jag under den nya spårvagnsbron, vid en sekunds slutartid. För att lyckas med det stod jag på knä i den halvfrusna leran, höll andan och hoppades på det bästa.

Egentligen var alla bilder jag tog endast avsedda som test, men det blev rätt bra kan jag tycka. Hård kontrast och lite skitigt stuk skadar inte till dylika motiv. Att objektivet ger låg kontrast vid full bländaröppning är ironiskt nog en fördel eftersom det gör att mellantonernas exponering höjs en smula genom att man lägger ett ”golv” åt dem.

När jag kom hem gick jag in i mitt mörka badrum och klippte av filmen för att kunna framkalla de 15 rutorna direkt. Men först var jag tvungen att lista ut ett lämpligt förfarande. Jag bestämde mig för att låta bli Tmax-framkallaren och köra på så kallad ”stående framkallning” med Rodinal.

Rodinal tillverkades av Agfa en gång i tiden, så det jag använder är en nutida efterapning  form av tjeckiska Fomadon R09. Denna framkallare är mycket kraftfull och gör sig bra rejält utspädd.
Jag hade förut provat en timmes stående framkallning vid ISO 1600, men eftersom jag visste att dessa bilder var ännu lägre exponerade så drog jag till med hela två timmar vid en spädning på 1:70.

Det som händer vid stående framkallning är att framkallaren ”tar slut” i de högst exponerade delarna av bilden långt innan den gör det vid de lågt exponerade delarna. Det förutsätter att man inte rör på dosan så att vätskan är så still som möjligt, men i gengäld kan man förlänga framkallningstiden till helt absurda tidsrymder för att få upp mellantoner och skuggor. Samtidigt får man en viss ökad kantskärpa i gränsskiktet mellan mörkt och ljust.

Innan jag gick och handlade på ICA tog jag en bild under Tranebergsbron, även här vid en sekunds slutartid.

Att inte röra dosan alls på två timmar antog jag var en dålig idé, då det antagligen skulle medföra alldeles för stor kompenserande effekt, så jag agiterade – alltså vände på dosan – en gång varje halvtimme. Gissningsleken gav som synes bra utdelning, men nästa gång ska jag prova tre timmar.

Att jag väntat så länge (det är evigheter med mina mått mätt!) beror på att filmen blev extremt kupig; troligen på grund av framkallningen. Den har sen efter torkning suttit upplindad på framkallningsspiralen, vilket lustigt nog gör den planare då kupningen är på kortsideledden.
Under denna tid har jag också som sagt brutit mitt analoga löfte och köpt mig en ny digitalkamera! En liiiiten pryl som man kan använda i stort sett vilka objektiv som helst på, nämligen en Sony NEX-5N. Mina första intryck är mycket goda, men mer om det i nästa blogginlägg.

Trevlig helg!

Dela: