Mycket snack och lite verkstad

Ett skitbilligt guldkorn i Nikkorhistorien

Att jag är galet kräsen med min utrustning vet nog de flesta läsare redan om. Listan med apdyra prylar som jag ratat växer stadigt och det är liksom ingen idé att försöka spjärna emot; en stor del av min fotoglädje tycks ligga i utforskandet av prylarna, hur tragiskt det än kan tyckas. Lyckligtvis är jag inte helt knäpp (än), för det finns faktiskt riktigt billiga saker som jag håller högt.

I höstas köpte jag tre gamla Nikon-klenoder för en femhundring styck. Det var ett Nikkor-S 50/1,4 (första varianten från sent sextiotal), ett Nikkor 85/1,8 K och ett Nikkor 105/2,5 AI. De två sistnämnda har jag ägt förut i andra inkarnationer, och de står sig hur bra som helst mot moderna objektiv för tiotusentals kronor.

Idag gick jag en liten tur i närområdet med hundrafemman för att se om den fortfarande var så bra som jag mindes. Det var den.

Nikkor 105/2,5 AI @ f/2,5

Detta är mitt tredje exemplar och den här gången ska jag försöka låta bli att hitta någon irrationell anledning att sälja. Hundrafemman är kompakt, gedigen, tokskarp och har dessutom synnerligen snygg bakgrundsoskärpa.

Samma omdöme får gälla kameran. Nikon D700 släpptes för snart 5 år sedan och har fortfarande i mitt tycke en sensor som är fenomenal. Jag behöver inget bättre. Faktiskt är det rätt skönt med de lätta filerna på ”endast” 12 miljoner pixlar som låter datorn slippa överhettning när man efterbehandlar.

---------------------

Tidigare under dagen bytte jag till sommardäck på cykeln och tog en liten tur. Det dröjde ironiskt nog inte länge innan jag befann mig i en snöstorm av rang, så jag hann bara runda Bromma flygfält innan jag kände mig tvungen att återvända till värmen med stelfrusen näsa och sjöblöta kläder. Bra rull hade jag så länge det varade i alla fall.

Väderleken utlöste en storm av klagomålsinlägg på Facebook, vilket kanske är förståeligt. Själv ser jag ingen mening med att klaga på väder och vind. Det går ju inte att ändra på, så varför gnöla? Det finns många livsformer som trotsar den bistra våren utan att knota.

Nikkor 105/2,5 AI @ f/2,5

Femhundra spänn som sagt. Nu är jag tillbaka där jag var för tre år sen. Tekniken är fortfarande inte mogen för några större steg verkar det, ty allt som görs är idel kompromisser eller galenpannebeslut av designers som själva inte fotograferar.

Det kommer alltid vara så att en större sensor kräver lite större objektiv, åtminstone om ljusstyrkan ska vara skaplig. Den här tingesten är dock inget jag har något alls emot att släpa på. Värre är det med kamerahuset.

Nikkor 105/2,5 AI @ f/5,6

Skillnader mot det magiska Zeiss 100/2 Makro-Planar finns, men är inte jättestora. Det handlar mest om färgriktighet och kontrast. Och så kommer man förstås mycket närmare med tysken (som är tillverkad i Japan den med).

Med i väskan hade jag istället en annan tysk, av rang.

Zeiss 35/1,4 Distagon @ f/4,5

Vanligen gillar jag inte att konvertera digitalbilder till svartvitt, men här krävdes det för att slippa den brungrötiga bakgrunden.

Apropå brungrötig undrar jag hur många hundägare det är som är 100% ögontjänare. Man får ju formligen vada i bajs var man än går. Varför skaffar man hund om man inte orkar plocka upp skiten efter den? Suck!

------------------

Ni kanske undrar varför jag helt plötsligt plockade fram tjockkameran och började prata om utforskandet av prylar igen. Jo se, det är för att jag kommer sälja min RX1 inom kort. Kanske redan imorgon. Den lirar inte med min hjärna.

Jag berättar mer så fort affären är gjord. Det kan bli ett mycket intressant delbyte nämligen, som kommer tvinga mig att fota lite annat än jag brukar. Spännande!

Dela:

Autofokus förstör fotoglädjen – Med Hasselblad i Tyskland

Nu vet jag vad felet är. Varför jag inte riktigt kan gilla min supertjusiga digitalkamera som borde vara det perfekta verktyget för en sån som jag. Den har autofokus.

Jag vet, det är skitlöjligt. AF är ju en välsignelse! Hur många gånger har jag inte stått och svurit åt att det är helt jävla omöjligt att se var fokus ligger i sökaren, när det bara är lite halvmörkt ute? Hur många gånger har jag inte träffat ett uns fel och sen förbannat mig för att inte kolla detta förrän det var för sent, hemma vid datorn?

Men å andra sidan; hur trevligt har det inte varit för det mesta? Att själv få vrida på den precis lagom tröga ringen av metall och förhoppningsvis använda hjärnan för återkopplingen mellan ögon och händer. En ring som inte flyttar på sig bara för att jag stänger av kameran. En ring som man kan fokusera på en höft med (bokstavligen!) när det inte är så noga. En direkt, mekanisk koppling mellan mig och resultatet.

----------------

Jodå, du tänker rätt; det är säkert bara ytterligare en ursäkt för att inte vara nöjd, precis som vanligt. För varför var jag annars inte nöjd förra gången? Eller förrförra? Eller förrförrförra? Eller var jag inte det? Jo, ta mig fan om jag inte var nöjd med Leica M8. Fast den hade batterier som dog vid plus fem grader. Jaja.

Porschemuseum – Stuttgart

Det finns kameror och kameror. Sony RX1 må vara det finaste man kan hitta vad gäller bildkvalitet i ett litet format. Men den är inte i närheten av lika rolig att fotografera med som kameror som låter mig fokusera själv. Som här, där jag släpat med mig min Hasselblad 500C/M till Tyskland.

Bladaren är nog den mest personliga, knepiga och roliga av alla kameror jag ägt. Trots sin minimalism är den ironiskt nog tämligen kompromisslös, för man bygger helt enkelt sitt system med de moduler man behöver. På resan lämnade jag den magnifika prismasökaren hemma och valde mattskivan med snittbild.

Oberer Markt – Würzburg

Alla som provat en spegelreflexkamera med schaktsökare vet hur knepigt det kan vara att komponera, då bilden är spegelvänd eftersom man tittar direkt ner på mattskivan. Men precis som att fokusera manuellt bidrar det extra arbetet till fotoglädjen. Man måste tänka, greja och fnula för att få till det.

Även ljusmätare saknas, och just det saknar jag faktiskt. Istället får man ha en handhållen mätare, använda tabeller eller gå på erfarenhet och känsla. I bilden ovan har jag helt förlorat skuggorna eftersom bakgrunden var extremt ljus, men det gör inte så mycket.

Det finns många situationer när en mellanformatare utan stativ är direkt olämplig, men det kan gå bättre än man tror ibland.

Dom Sankt Kilian – Würzburg

Här lyckades jag få en rätt skarp bild vid full bländaröppning och 1/30 sekunds slutartid, tack vare stor koncentration, bredbent stans och ordentlig utandning innan jag försiktigt kramade avtrycket.

Domkyrkan i Würzburg blev helt sönderbombad under andra världskriget. Man kan tycka att det är eländigt att bomba civila mål, men det måste också vara det sista och mest effektiva sättet att totalt bryta ner självförtroendet och moralen hos fienden, vilket var tvunget för att mosa den lede Hitler.
Det fantastiska är att man nu byggt upp hela klabbet precis som den var innan! Jag kan säga att det var en hisnande känsla att uppehålla sig i denna byggnad, särskilt efter att ha sett bilder på förödelsen. Grunden till dagens katedral byggdes redan år 1040 så jag har all förståelse för att man velat lägga ner stora pengar på rekonstruktionen.

Det var inte bara domkyrkan som gick åt fanders förresten.

Residenz Würzburg

Hela staden bombades till skit, inklusive det gigantiska residenset. Här parkerade vi bilen och jag jag ägnade inte stället någon större tanke, men såhär efteråt inser jag dess vidd.

Om vi lämnar platsbeskrivningarna så är det kvadratiska formatet hos 6x6-kameror ytterligare en anledning att bli glad. Med normalobjektivet 80/2,8 har jag hittills nästan aldrig känt att jag skulle vilja ha något annat. Det är tillsammans med formatet precis vad ett normalobjektiv bör vara, till skillnad från 50 mm på småbildsformatet som är väldigt ”trångt” på höjden.

Schmalzmarkt – Würzburg

Går vi in på själva filmen så handlar det om Kodak Tmax 400, som jag borde framkallat i något annat än Fomadon R09 (en nutida efterapning av Agfa Rodinal). Skuggorna kommer inte fram ordentligt vid motiv som håller hög kontrast. I övrigt gillar jag kombinationen för sin hårda skärpa och kluriga gråskala i mellanregistret. Det ser mer ”gammalt” ut än om man väljer en modern framkallare.

----------------

Så, varför fotar jag inte bara Hasselblad och film då, om det nu är så kul och intressant? Tja, helt enkelt för att det är lite för långt åt andra hållet, jämte den moderna kameran-gör-allt-vägen. Jag gillar att kunna fixa med bilderna samma dag som jag tagit dem. Och så gillar jag färg.

Rent estetiskt tar jag bättre bilder med en digitalkamera. Dels för att jag ser mina misstag direkt och kan göra ett nytt försök om det blir dåligt. Men dels också för att tekniken får mig att slappna av, på gott och ont. Mer kraft läggs på komposition än på skärpeinställning. Så man kanske måste väga kul-faktorn mot hur bra det blir i slutändan.

---------------

Nu avslutar vi detta inlägg med ett par bilder på mina kumpaner på resan!

Ola – Passau

Jens – Marktoberdorf

Inga pangbilder direkt, utan mer dokumentation av mina sympatiska vänner från olika ställen på Atlas Copco. Vi må ha varit i Tyskland enkom för arbetet, men vi hade jäkligt trevligt ihop och jag hoppas att vi reser tillsammans igen så småningom. Tre synnerligen olika personligheter som i mitt tycke gav ett utmärkt team.

Trevlig helg! Fan vet om jag inte ska ta min Nikon med några manuella objektiv imorgon. Men säg inget till nån.

Dela:

Påsken är inte en kristen högtid

”En kamera, ett objektiv, ett land”, tänkte jag och misslyckades med detta när jag for söderöver för ett tag sen. Jag kunde inte låta bli att ta med Hasselbladaren, vari nu en halvexponerad rulle sitter och förstör möjligheterna att blogga vidare om några saker som jag skulle vilja få ur världen innan de blivit för inaktuella. Det var ju såhär det inte fick bli. Jag skulle ju hålla mig till en kamera!

Vi låter alltså de oframkallade bilderna från en smedja och en ytterst intressant kyrka vänta och tar istället en tur norröver, till Hälsingland och mitt påskfirande. Inga konstigheter, bara lite svensk kultur. Ni vet den där som enligt vissa inte finns.

Ladugårdsvägg i vårljus

Påsken är – om man slår upp den i ett lexikon eller sökmotor på webben – en kristen och judisk högtid som mest handlar om Jesu lidande. Men riktigt så enkelt är det inte (som vanligt). I våra trakter har solens återvändande firats långt innan vi blev kristna, och meningen hos många av påskens nuvarande symboler är höljda i dunkel. Precis som julen, midvinterfirandet, har kapats av kristendomen har säkerligen också påsken råkat ut för samma sak.

Nu tänker jag inte missunna kristna eller judar att fira sin påsk till minne av Jesus. Men för mig handlar den om något helt annat.

Skidtur på Herten

Påsken infaller visserligen olika varje år. Emellertid känns den för mig alltid ändå som ett språng från vinter till vår. Just den här gången var förhållandena strax utanför Bollnäs helt ideala för skidåkning på sjön, med idel solsken och tunt, fint snötäcke som kunde bemästras med smala skidor som annars trivs bäst i preparerade spår.

Klagomålen gällande väderleken denna senvinter har varit massiva. Och jag fattar ingenting. Visst är det lite kallt, men vad gör väl det när solen skiner dag efter dag?

Lodjursspår vid vedboden

En del åker till Thailand istället. Jag fattar ännu mindre. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå det. Att få uppleva årstidernas skiftningar är ju det bästa med Sverige. Och främst då när den mörka och eländiga vintern spricker, mosas och tillintetgörs av det återvändande ljuset i mars månad.

Vi behöver inte gräva i historieböcker för att inse att det är just det här som firats sedan urminnes tider. Att det sen råkar sammanfalla med en religiös högtid förändrar ingenting.

Öl på trappan efter turen

Jag undrar hur många som suttit på förlagan till denna mäktiga trappa och glatt sig i vårsolen. Stenen nedanför säger 1824, men vi misstänker att det är årtalet då man byggde en till våning på huset.

Då snön med bristande skare låg ungefär en halvmeter tjock kring husen var det inte mycket idé att försöka sig på andra utflyktsmedel än skidor, så under fyra dagar blev det skidåkning för hela slanten.

Mot Skajet!

I bakgrunden tornar Tjuvberget med sin branta och ogenomträngliga strandskog upp sig. Den ljusa fläcken i strandlinjen precis till höger om min brors huvud är de stora flyttblocken vid Tjuvhålorna, som har en dunkel och mycket spännande historia.

Fastan är ett annat kulturellt inslag i eller inför påsken. Man kan antingen låtsas som att det bara har med Jesus att göra, eller så inser man att nordborna faktiskt fastade för att det under denna årstid verkligen var läge att spara på det man hade, ifall att vintern skulle bli längre än beräknat.

Öl, ägg och sill!

När solen precis gått ned och de andra var på väg upp i herrstugan efter en brakmiddag, gick jag istället ut.

Utigårds

Lilly

Helgen led mot sitt oundvikliga slut och alla var nöjda. Till och med katterna, som annars är lite lagom avoga mot varandra.

Lilly och Rufus

Tågresan hem var bättre än vanligt. Jag fick fönsterplats åt öster och drömde mig bort bland gårdar, skogar, kullar och näs i Hälsingland och Gästrikland medan solen gick ned och kastade långa skuggor över nejderna. Det är härifrån halva mitt jag kommer, och frågan är om det inte är här jag ska stanna.

Dela:

Tekniskt avbrott – Fjuttonde kapitlet i boken om den perfekta cykelkameran

Nog för att det är en kall vår, men jag har lite svårt för alla klagovisor om den. Varför gnälla på något som inte kan ändras? Det är fullständigt bortslösad tid och energi, plus att man bara blir sur och tvär helt i onödan, vilket dessutom gärna smittar av sig. "Och det ska komma från dig?", kanske du illvilligt tänker.
Jo, jag vet. Jag gnäller en del själv. Dock förhoppningsvis på saker som man faktiskt kan ändra på, vilket jag kort tänker beröra i detta inlägg.

Hur som helst så var vädret i söndags underbart i Stockholmstrakten. Kring nollan och vindstilla, så jag pumpade däcken, klädde mig väl och laddade väskan med kamera och förnödenheter inför en cykeltur. Som vanligt helt utan mål. Det brukar bli roligast då.

Iväg for jag i maklig takt norrut. Jag har aldrig karta med mig utan kör bara på känn, så att man hamnar där man hamnar. Lyser solen, som den gjorde nu, så brukar jag dessutom roa mig med att försöka hålla koll på väderstrecken med hjälp av den och med flit inte leta efter platser jag känner igen. Fram till Kista hade jag dock full koll av gammal erfarenhet, men sen...

Strax efter ruttens vändning där uppe i toppen av kartbladet insåg jag var jag var och bestämde mig för att kolla in Husby. Det var säkert 5 år sen jag var där sist. Nu blir det politiskt känsligt, så det enda jag egentligen kan skriva att jag rekommenderar alla att åka dit för ett besök. Särskilt om du gillar mångkultur.

Ärligt talat har jag aldrig känt mig så vilsen i landet Sverige som där, i söndags. Är det verkligen meningen att vi ska bygga samhällen i samhället? En kvinna med sitt barn som gick före mig upp mot torget stannade och vände när det var ungefär hundra meter kvar, på grund av den uppenbara ostämningen där. Jag fortsatte dock och möttes av en syn (och blickar mot mig) som jag sent ska glömma. Tyvärr kan jag inte beskriva detta eftersom jag då kommer att överösas av hatiska kommentarer. Men låt mig bara kort konstatera att jag var enda etniska svensk, om vi bortser från polisen. Och det var inte jag och polisen som skrek.

Jag kan bara upprepa; åk dit! Kolla själv vad våra politiker har gjort med vårt land istället för att sitta hemma och tro på Aftonbladet, i din segregerade trygghet. Men akta dig också för att skylla på dem som bor där. Det är inte deras fel.

-------------------

Nå, vidare till det egentliga ämnet. Kameran tog jag inte fram förrän mycket senare – bland annat efter att ha cyklat genom den mycket trevliga parken mellan Rinkeby och Tensta – närmare bestämt i Mariehäll. Det var först då jag hade lyckats smälta Husbyupplevelsen och kunde koncentrera mig på att ta bilder.

Sony RX1 @ f/8 – 1/80 sekund – ISO 160

Under lång tid har jag dividerat med mig själv om huruvida RX1 är rätt kamera för mig. Jag kan direkt säga att den är helt klockren när det kommer till handhavande. Jag har faktiskt inte ett enda negativt ord att säga; i alla fall inte just nu. Och att jag skulle behöva tänka efter ordentligt för att hitta nackdelar torde säga en del, eftersom jag är jävligt kräsen.

Knapparna sitter på rätt ställen och det mesta är konfigurerbart så att man kan göra kameran till sin egen.

f/2,8 – 1/160 sekund – ISO 200

Om man ser RX1 för vad den är – en kompaktkamera med galet stor sensor – är det svårt att klaga på att den inte har fällbar bakre skärm. Det är annars det enda jag saknar, men jag skulle inte vilja sortera detta faktum under hanteringsegenskaper. Snarare är det en konsekvens av att den är såpass liten och i övrigt i det närmaste perfekt.

f/5,6 – 1/80 sekund – ISO 100

Man kan inte få allt man gapar efter. Inte ens för trettiotusen spänn. Men jäklar i mig vilken kompetent liten apparat som ger bra bildkvalitet man kan få.

Puristen i mig vill inte gilla objekivet fullt ut. Samtidigt får det full pott i alla tester. Antingen visar detta att jag är knäpp eller att testerna inte är tillförlitliga. Bra är det i alla fall. Jävligt bra.

f/5,6 – 1/500 sekund – ISO 100

Och om objektivet är bra så är sensorn ännu bättre. Bildfilerna är snälla och mjuka i råformat, men tål riktigt brutal efterbehandling. Samtidigt måste jag erkänna att jag gillar Nikon D700 bättre. Alltså en mer än fyra år gammal sensor!
Nå, det är väl av samma anledning som en del hyllar Kodaks gamla fullformatskameror. Man måste väga lågt brus mot trevliga färger, hur knasigt det än kan låta.

f/2 – 1/800 sekund – ISO 100

Den här bilden leder mig in på politiken igen. Nog är det tragiskt att kunna demonstrera det fina dynamiska omfånget och den makalöst mjuka bakgrundsoskärpan hos Sony RX1, med en bild som visar att Tvärbanans nya gren är vandaliserad långt innan den ens tagits i bruk.

Vi får det samhälle vi röstar fram. Tror ni att dessa "busungar" kommer att sluta busa när de får tre veckors samhällstjänst? Det tror inte jag.

f/2 – 1/640 sekund – ISO 100

Det är faktiskt du som bestämmer. Du behöver inte rösta som du alltid gjort; som dina föräldrar gjort eller som dina kompisar gör. Du behöver inte acceptera ökat våld, höjd pensionsålder, patetiska straff för brottslingar och så vidare. Du har all rätt att tänka själv och säga ifrån.

Min förhoppning är att vi kan få både dem som sparkat sönder busshållplatsen här ovan och pöbeln på Husby torg att inse att de kan bygga sin egen framtid. Det kan inte jag hjälpa dem med tyvärr. Däremot kan myndigheter och politiker göra det genom tydliga gränsdragningar och rättmätiga straff för otyg, så att de skötsamma får ta större plats.

Jag är säker på att varje vandal har massor att berätta. Varför inte med hjälp av en kamera? Vi kanske borde införa fotodokumentation av sin samtid på straffskalan. Det kunde bli riktigt, riktigt intressant.

------------

Imorgon far jag norröver till ena hälften av mina rötter. Glad påsk!

Dela:

När inspirationen tryter kan man alltid experimentera med tejp

Just nu råder för min del ett stort mörker på fotofronten. Jag har lust att fota, men det blir bara skit. Eller så blir det som oftast; ingenting alls. En promenad på flera timmar i fina omgivningar kan ändå innebära att jag inte ens orkar lyfta kameran till ögat, för att jag inte ser något som tilltalar mig.

Så, vad gör man i stunder som dessa? Ger upp? Fan heller! Man plockar fram en rulle tejp samt en sax och modifierar ingångspupillen på sitt objektiv. Ingångsvasaruattdehetteba? Lugn, en sak i taget.

Först en bild på ingredienserna för en chilensk pebre; en stark gucka som Pedro på jobbet brukar blanda till!

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 @ f/1,2

1 liten burk Sambal Oelek (65 gram)
1 kruka färsk koriander
1 tomat (skalad)
2 vitlöksklyftor
1 mellanstor gul lök
1-2 matskedar olivolja
1 tesked oregano (torkad på burk)
En liten skvätt grill- eller allroundkrydda.

Eftersom jag är starkt emot användandet av smakförstärkaren natriumglutamat (E621 samt besläktade E620-625) så ersätter jag sista raden med salt istället.

Om man nu vill ha lite mer fart i bilden så kan man som sagt manipulera bländaren en smula!

Kameran stod på samma ställe som nyss, men som ni ser är bakgrundsoskärpan nu plötsligt helt annorlunda. Det ser ut som att jag har flyttat kameran i sidled under exponeringen, trots att koriandertexten uppenbarligen är skarp. Hur gick detta till?

Enkelt sett kan man säga att varje punkt i bakgrunden blir till en oskärpecirkel när denna punkt ligger utanför fokus. Denna oskärpecirkel kan ha en mängd olika egenskaper och det är detta som avgör objektivets så kallade bokeh; alltså hur oskärpan ter sig.

Det jag har gjort här ovan är att förvandla cirkeln till en bred linje, med lite tejp.

Helst hade denna ändring fått ske där bländaren normalt sitter, men att plocka isär objektivet är inte direkt lätt gjort. Beroende på objektivets konstruktion kan det löna sig att tejpa den bakre linsen istället, men vill man leka friskt så föreslår jag att man använder ett filter, för det kan man vrida på. Och så slipper man tejpklisterrester på sina fina objektiv.

Om jag istället tejpar spalten på andra ledden så så kan du nog lista ut vad som händer, eller hur?

Just det! Nu har oskärpecirkeln förvandlats till en stående slits och bokehn blir därför utdragen på höjen, eller vad man ska säga.

----------------------

Jag borde verkligen ha gjort detta noggrannare då det går att få mycket mer påtagligt resultat, till exempel med en smalare spalt och/eller större avstånd till bakgrunden. Men samtidigt gillar jag att inte planera för mycket.

Prova själv! Störst effekt får du med ett ljusstarkt objektiv som du ställer in största bländaröppning på. När man tröttnat på fartränder så går det fint att prova andra former, såsom trianglar, hjärtan eller vad som helst.

Lycka till! :-)

Tillägg vid strax efter midnatt: Pebren blev bra! Kanongott att garnera en skinkmacka med. Jag glömde skriva att alla ingredienser ska finhackas, men det begrep ni säkert ändå.

Dela: