Mycket snack och lite verkstad

Mellanformat i fickformat

Film är ett väldigt spännande medium för många av oss som började fotografera digitalt. På sätt och vis känns det mer ”äkta” och genuint, men jag tänker inte gå in på nån slags diskussion kring det utan bara konstatera att det mest handlar om tradition och just känsla. Ett fysiskt medium kommer nog alltid att vara attraktivt, precis som pappersboken lär överleva bra länge trots att det finns läsplattor.

Nå, det var nu inte detta jag tänkte komma till. För mig som gärna provar allt jag kommer över i fototeknisk väg har det analoga mellanformatet varit till stort nöje, men egentligen inte mest på ett bildkvalitetsmässigt plan, utan mer för att det ger ett så (h)ärligt sätt att arbeta. Det är så påtagligt att man arbetar med en stor och känslomässigt viktig ruta, som faktiskt kostar en slant vid varje avtryck. Bildkvaliteten hos ett 6x7-negativ är dock förstås också superb, men inte nödvändigtvis bättre än en bild tagen med en digitalkamera av betydligt enklare sort.

När man jämför digitalt med analogt så tycker jag att det är rätt så vettigt att sätta en slags ekvivalenströskel kring en storleksfaktor 2 vad gäller upptagningsmediets sid- och höjdmått. Alltså, en 6 cm bred och hög filmruta kan ge ungefär samma bildkvalitet som en 3 cm bred och hög sensor.
Nu är det säkert en hel del som anser att detta är åt skogen fel, både åt ena och andra hållet. Så ta det här som nån slags sammanräknad faktor där jag väger lokal kontrast och akutans hos mellanformatet mot detaljupplösning i små digitala sensorer. En helt rättvis jämförelse kommer aldrig att kunna göras, men det är solklart att digitalt vinner med hästlängder när det gäller upplösning per ytenhet.

------------------

Att jag tar upp allt detta är förstås för att jag är inne på dag fyra med min Sony RX1. En kamera som är galet liten i förhållande till sensorformatet.

f/2 – 1/40 sekund – ISO 3200

Jag var inte ett dugg trött vid hemfarandet från jobbet, så det fick bli en promenad från Slussen genom Gamla Stan och sedermera till Thorildsplan. Kameran levererar så det står härliga till och dess minimala storlek är en stor fördel för mig som inte gärna syns när jag fotar.

Enligt tidigare resonemang anser jag att en digital 24x36-ruta – alltså det klassiska småbildsformatet – i sammanvägd bildkvalitet motsvarar ungefär 6x7 cm på film. Och aldrig har det varit så påtagligt som med denna kamera, just eftersom den är så sjukt liten.

f/2 – 1/25 sekund – ISO 2000

Därav rubriken på inlägget förstås. För mig är detta mellanformatkvalitet! Bilderna har allt det jag saknat från Nikon D700 när jag försökte mig på Olympus OM-D E-M5. En jättetrevlig kamera, som dock inte nådde ända fram. RX1 är istället faktiskt mycket bättre än D700 när det kommer till bildkvaliteten.

Det är svårt att inte mysa inför tanken på att 482 gram kan ge i stort sett den bästa bildkvalitet som är möjlig utan att släpa på en digital mellanformatare med stativ. En Nikon D800 och ett fint objektiv kommer möjligen en liten bit längre, men då snackar vi tegelsten och för min del noll fotoglädje.

f/2 – 1/30 sekund – ISO 3200

Fortfarande är dessa bilder från JPG-filer då jag i vanliga fall använder ACR och Photoshop CS5, som inte stödjer RX1. Magnus Fröderberg gav mig tipset att konvertera till DNG, men det finns ännu ingen uppdatering av Adobe DNG Converter. Just nu känns det som att det kvittar, ty JPG:arna är riktigt fina och behöver inte behandlas mycket alls.

Väl hemma igen var jag ändå inte trött, så det fick bli en cykeltur också. Jag hängde kameran diagonalt över bröstet och drog iväg i modden utan ryggsäck och med en trevlig känsla av frihet.

f/2 – 1/40 sekund – ISO 1000

Jag har bara provat att blända ner objektivet en enda gång, och det var till måttliga f/2,8. Att jag ändå skriver så gott om bildkvaliteten torde vara ett bevis på att den är riktigt, riktigt bra. Som sagt tror jag inte att du hittar något bättre om du inte är beredd att hosta upp bra mycket mer pengar och bära på minst fyra gånger högre vikt.

Nej, mina invändningar handlar om handhavandet, men det tar vi när jag bekantat mig mer med kameran. Det här är lååååångt ifrån en perfekt produkt och Sony borde skämmas en del över hur rutten mjukvaran är i förhållande till priset. Men det är synd att klaga och svårigheterna har faktiskt fått mig att andas minimalism igen. Inget mer funderande på vilket objektiv man ska ha med sig, till exempel. Skärmen går inte att luta. So what, det gick ju inte med Nikon D700 heller!

---------------

Sony RX1 är en kamera som växer för varje tillfälle jag plockar upp den, och jag tror det kommer att fortsätta under lång tid. Det var länge sen jag hade så roligt samtidigt som resultaten är bättre än vad jag väntat mig.

Trevlig helg!

Dela:

Medveten överdosering av D-vitamin samt vidare utvärdering av Sony RX1

Merparten av den svenska befolkningen lider av D-vitaminbrist på grund av vår ickeexisterande exponering för starkt solljus under stora delar av året. Ändå rekommenderar Läkemedelsverket en galet låg dos D-vitamin som komplement till kosten, blott 10 mikrogram per dag. Detta motsvarar 400 internationella enheter (IE), vad det nu innebär. Intressant är att man som ljushyad genom att exponera huden för 15-30 minuter sommarsol i badklädsel tillgodogör sig 15000 IE! På vintern är tillgodogörandet per tid ungefär noll, om vi bortser från skidresor till alperna på senvintern.

Efter att ha grävt en del på nätet om detta har jag kommit fram till att Läkemedelsverket – precis som många andra svenska myndigheter – helt blundar för samtida forskning. Därför har jag beslutat mig att ta D-vitamintillskott i en dos som är tio gånger högre än vad de rekommenderar, och jag tror mig efter ett par veckor känna ett positivt resultat.

Brist på D-vitamin har kopplats till depression, benskörhet och allehanda elände som många svenskar lider av. Det är egentligen inte så konstigt, för Homo Sapiens är inte konstruerad för att leva i klimat då halva året är ganska mörkt och där man är påklädd från topp till tå. Därför har etniska svenskar (jo, det finns faktiskt såna trots att politiskt korrekta människor vägrar acceptera det) har ljus hy så att vi kan använda oss av ljuset bättre, samt att vi förstås inte behöver samma UV-skydd sommartid som man gör på sydligare breddgrader. Är man mörkhyad i Sverige så bör man alltså vara ännu mer noga med att få i sig D-vitaminkomplement under vinterhalvåret.

------------------

Hur som helst så börjar jag känna lite mer kraft efter arbetstid än vad jag är van vid på vintern och jag har faktiskt haft märkliga vårkänslor av den typ som annars brukar infalla först i februari-mars. Om det beror på överdoseringen eller inte låter jag vara osagt, men det vore nog inte så konstigt. Följdaktligen var jag såpass pigg på hemvägen från jobbet idag att jag hoppade av spårvagnen och började fotografera istället för att åka hem och dega.

Den här gången tänker jag inte skriva ut exponeringsdata, av ren lathet, men jag tror att EXIF-information finns i bilderna för den som är nyfiken. Det är i alla fall Sony RX1 som är i farten och alla bilder är tagna i JPG-format och vid f/2.

En del har undrat om objektivet på denna kamera verkligen är ett ”äkta” Zeiss. Det är Sony som tillverkar det medan Zeiss designat det, och jag påstår helt sonika att det delar många kvaliteter med Cosina-tillverkade Zeissobjektiv, i tillräcklig mån för att säga att det är just ”äkta”.

Den lokala kontrasten, eller akutansen, är precis så hög och fin som jag förväntat mig. Detaljskärpan är lite svår att uttala sig om i JPG-format och vid höga ISO-tal, men skalar jag ner bilderna till de 12 miljoner pixlar som Nikon D700 ger, så finns en klar fördel till Sonyn.

Jag är väldigt ovan vid att inte ha råfiler att brottas med. Men på sätt och vis är det skönt och RX1 ger väldigt fina JPG som inte behöver behandlas särskilt mycket alls. Jag öppnar dem i ACR och ställer vitbalansen mest, samt kanske en dutt på kontrastreglaget.

Och nu till kapitlet ”3D”. Ni som kan Zeiss känner till detta, men oinvigda kan jag bara uppmana att förstora nedanstående bild.

PLOPP! ...säger det bara och ut ur skärmen tycks motivet hoppa. Jag tror inte jag ens behöver berätta att jag är nöjd med bildkvaliteten här. RX1 och Sonnar 35/2 är en ypperlig kombination som kanske till och med klår det gigantiska ZF 35/1,4 på många plan.

Med en såhär liten och lätt kamera blir jag lätt nyfiken och entusiastisk inför allehanda trista motiv. Plötsligt är det skitroligt att fotografera igen!

Ungefär 15 minuter efter att jag tog denna bild stötte jag dock på problem. Jag tog en bild och kameran meddelade att den inte kunde sparas, för att sedan bara visa en svart skärm. Katastrof! Haveri! Men, efter att ha värmt batteriet några minuter i tumvanten så vaknade den igen. Jag gissar att processorn helt enkelt inte fick tillräckligt med kräm i kylan för att kunna behandla bilden, och följdaktligen kraschade processen. Det är helt okej, men det hade varit bättre om kameran sagt till innan, så att säga.

Apropå tumvantar så går det utmärkt att hantera RX1 med sådana på sig. En egenskap som jag värderar mycket högt. Knapparna är rätt så små, men taktila och välplacerade. Med ett extra batteri i fickan verkar den kunna hantera även svensk vinter alltså.

--------------------

På återseende, och prova gärna att öka ditt intag av D-vitamin. Riskerna med att låta bli är troligen mycket större än med att överdosera. Tänk på att du ”överdoserar” bra mycket mer så fort du är lättklädd på en solig sommardag. Vem vet, kanske kan du må lite bättre under vinterhalvåret om du låter kroppen få det den faktiskt är gjord för.

Dela:

En första utvärdering av Sony RX1

Jag var tidig med att beställa den mycket egendomliga kameran Sony RX1. Närmare bestämt skickade jag ett mail till Cyberphoto ungefär två timmar efter att världspremiären hade ägt rum, och det torde anses som ett jävligt snabbt beslut med tanke på att jag inte sett specifikationerna förrän då.
Förra veckan mailade jag och frågade hur det såg ut med leveranser och de svarade att den väntades in denna vecka. Men otålig som man är så kikade jag på prisjakt.nu i måndags kväll och såg att Japanphoto hade 3 stycken i lager! Efter en snabbverifiering på tisdagsmorgonen så ägnade jag lunchen åt att åka och köpa en, rakt av. Det var nog bra, för nu finns den ingenstans.

Givetvis har jag velat av och an under tiden från beställningen till igår, ty detta är en hiskeligt dyr kamera. Men efter att ha brottats med menyerna ett tag igår kväll, ställt in allt så gott det gick efter mina preferenser och tagit några bilder idag, så är mina tvivel bortblåsta.

f/2,8 – 1/80 – ISO 200

Än så länge får jag nöja mig med JPG, men det funkar med lite lätt efterbehandling i ACR. För mig råder det noll och inga tvivel om att objektivet är superbt redan efter blott ett tjog bilder. Dessa inledande tog jag på vägen till jobbet i morse när jag hoppat av spårvagnen en hållplats för tidigt just för att kunna ge kameran lite naturligt ljus.

f/2 – 1/160 – ISO 100

Jag vet inte riktigt vad det är för trollkarlar (eller dito kvinnor förstås) som jobbar hos Sony och Zeiss, men den kombination av sensor och glugg de snickrat ihop är sannerligen speciell, på ett bra sätt. Om man bortser från redigt hög vinjettering så är karaktären vid f/2 trevligare än någon annan trettiofemma jag provat, inklusive Zeiss 35/1,4. Det är nästan så att man kan säga att man får ”mellanformat i fickformat” med tanke på hur snygg bakgrundsoskärpan är.

Nå, det är lätt att dra iväg med entusiasmen. Jag lär hitta brister även här, var så säkra. Skärpan är inte jättebra i kanter och hörn vid full öppning och på lite håll, men för min presentation genom små web-bilder är övriga egenskaper mycket viktigare, och under en cykeltur alldeles nyss blev jag inte heller besviken.

f/2 – 1/40 – ISO 2500

Jag som kommer från Nikon D700 kan inte annat än vara imponerad över det låga bruset och jag har från andras jämförande tester sett att det kan bli ännu lägre i råformat. Nu smetar kamerans JPG-motor ut detaljerna rätt mycket vid höga ISO, samtidigt som bruset är lite grovt. Men vad gör väl det när det ändå inte syns annat än i full förstoring? Man måste ta hänsyn till antalet pixlar; ju fler man har, desto högre brus per pixel kan man tillåta.

Som ni märker pratar jag nu mest om bildkvalitetsrelaterad prestanda, vilket i sig kanske är tillräckligt galet med tanke på hur få bilder jag tagit. Men att börja med en svår situation och där vara nöjd, lär knappast få mig mindre nöjd när ljuset är gott. Hanteringen av kameran måste jag emellertid vänta med att uttala mig om tills jag vant mig lite mer.

f/2 – 1/30 – ISO 4000

Men ett är säkert. Det lär dröja innan någon annan lyckas leverera en så liten kamera med så stor sensor som ger så bra resultat. Kanske att den nya Leica M kan tävla med RX1, men den är mycket större och tillsammans med ett fint Summicron 35/2 ASPH är kostnaden uppåt fyra gånger så hög.
Sony RX1 är faktiskt mindre än Leica CL, som är ett bantat budgethus (för film då alltså) och jag ska framöver visa lite storleksjämförelser dem emellan.

Kameran säljs idag helt utan sökare då tillbehörs-EVF:en inte ännu finns att få tag på. Jag var förutseende och köpte en enkel genomsiktssökare från Voigtländer som man sätter i blixtskon, och den funkar rätt bra för bilder som tas på avstånd från 2-3 meter och uppåt. För kortare avstånd blir parallaxfelet lite för stort för att man ska kunna gissa var AF-punkten hamnar i bilden. Sämre än med Fuji X100 lär det dock aldrig bli, där jag konstant träffade fel på alla sätt och vis.

f/2 – 1/30 – ISO 6400

Auto-ISO är en funktion som jag gärna använder. Nikon är dock den enda tillverkare som begripit att användaren själv ska få bestämma vid vilken slutartid kameran ska börja höja förstärkningen, så hos RX1 och de flesta andra kameror blir man som fotograf placerad i nybörjarfacket och tilldelad 1/80 sekund. Tack Sony, för att er proffskamera behandlar mig som en idiot.
Vad man kan göra för att få bukt med detta är att använda M-läget och ställa den tid man tycker är lämplig. Nackdelen med det är att kameran underexponerar när man slagit i taket för inställt max-ISO i kombination med vald slutartid och bländare, vilket hos Nikon undviks i A-läge då tiden istället förlängs. Jag är hur som helst glad över att auto-ISO alls går att använda, för det trodde jag faktiskt inte.

Jag tror att ni kan se att färgerna är finfina i dessa bilder trots höga ISO-tal. Det var mitt största problem med Olympus OM-D, som trots superfina spec:ar på pappret och mäkta trevliga objektiv alltid tycktes ge nån slags plastighet i färgerna. Själv tror jag att det beror på att man eftersträvat ett så lågt brus att det helt enkelt gick ut över resten av bildkvaliteten; särskilt de delar av den som sällan eller aldrig mäts. Med den fyra gånger större sensorn i RX1 behöver man inte trolla så mycket.

Vi avslutar med en bild på hur snygg kameran faktiskt kan bli med sökare och motljusskydd. För egentligen är den rätt ful.

Fotograferat med Nikon D700 och 85/1,8 K samt närbildslins Nikon No.5T

Det blir nog tyvärr inte många låg-ISO-bilder före helgen som jag kan visa, men såsom kameran presterar under de förhållanden jag hittills använt den är jag inte orolig. Den tycks vara värd varenda krona för oss som värderar kombinationen av litenhet och bra prestanda, i ett minimalistiskt paket där omöjligheten att byta objektiv snarast kan ses som en fördel.

Vi ses!

Dela:

Därför ska du inte lita på objektivtester

I mitt ständiga sökande efter den perfekta kameran och det perfekta objektivet, med medföljande perfekt karaktär, har jag kommit till två viktiga slutsatser. Den ena är att någorlunda tekniskt kunniga fotografer ofta inte har en aning om vad de snackar om när det kommer till objektiv, och den andra är att detta i hög grad beror på att de litar på andras tester av utrustning. Man läser om hur det anses vara och sen är det plötsligt ”sant”. Och sant är det förstås, om man fotograferar under samma förhållanden som när testerna utfördes.

Så, hur gör man ett labbtest för ett objektiv och varför stämmer det inte med verkligheten? Oftast fotograferar man en testkarta för att mäta upplösning, vinjettering, kromatisk aberration, astigmatism och skärpefältets krökning. Detta är förstås utmärkt, men det brukar brista på en allvarlig punkt; nämligen avståndet.
För ett vidvinkelobjektiv kan det innebära att man gör den samlade bedömningen för objektivets kvalitet baserat på ett mycket kort fokusavstånd för att testkartan ska fylla ut sensorn. Ett avstånd som i många fall ger totalt missvisande resultat, för hur många är det egentligen som tar närbilder med vidvinkelobjektiv? Och om man väl gör det; vad fasen spelar kantskärpan för roll?

Nej, om man vill veta hur ett objektiv presterar så måste man tyvärr prova det själv, så att man ser hur det beter sig under de förutsättningar man själv fotograferar. Eller så måste man ha byggt upp en såpass bra erfarenhet att man kan tolka resultaten från de knasiga testerna riktigt. Detta är något av en hobby för mig som ni kanske märkt och jag tänkte illustrera med några bilder tagna i eftermiddags.

Nikon D700 med Zeiss 35/1,4 @ f/1,4

Min favoritbildvinkel är något vidare än ett normalobjektiv och därför har jag avverkat otaliga 35:or. Upplösning är för mig helt egalt då jag bara presenterar mina bilder på webben, men istället är karaktären desto viktigare. I den mån jag vill ha kort skärpedjup så är det på stort avstånd, som här ovan. Det är ett område som jag ALDRIG har sett testas, någonsin, för annat än teleobjektiv. Orsaken är förstås att testarna sitter i ett labb och inte går ut och tar riktiga bilder under riktiga förhållanden.

f/1,4

”Vadå kort skärpedjup?” kanske du undrar. Jo, det är just det här jag vill åt. Att på några meters avstånd kunna separera förgrunden från bakgrunden. Skillnaden i skärpa behöver inte vara särskilt stor för att ögonen ska dras till det man fokuserat på och samtidigt skapas en slags tredimensionell känsla. Just det här objektivet tycker jag är helt fenomenalt i det avseendet. Men vem testar sånt? Ingen jävel, utan om någon lyckas masa sig ut och glömma testkartorna så blir det idel närbilder där bakgrunden är så oskarp att det ändå inte spelar någon roll vad objektivet har för karaktär.

Ibland går jag förstås lite närmare, men oftast inte mer än som här nedan. Därför ser jag helt andra egenskaper hos objektiven än vad labbtesterna visar.

f/1,4

Ingen av de här bilderna är särskilt skarpa om man tittar på dem i 100% förstoring. Men det behövs inte, för den lokala kontrasten eller akutansen är tokhög och bilderna får en stuns som saknar motstycke. Ett objektiv som Voigtländer 35/1,2 har faktiskt ännu snyggare bakgrundsoskärpa även på långa avstånd, men i gengäld är det extremt luddigt och smetigt där man vill att det ska vara skarpt.

Tillägg: Vi kikar på en gammal bild med Voigländern också!

Leica M6 med Voigtländer 35/1,2 Nokton @ f/1,2

Alla objektiv är optiska kompromisser. Vill man ha bra skärpa så brukar det innebära att oskärpan blir ”vass” och otäck, och för att komma runt det blir de bästa objektiven ganska stora, tunga och därtill dyra. Det finns undantag från de två första reglerna som till exempel i Leica 35/1,4 Summilux ASPH. Intressant är dock att den senaste versionen som är skarpare än den förra, också har hårdare bakgrundsoskärpa, vilket stämmer fint med teorin om att allt handlar om hur sfärisk aberration korrigeras.

Zeiss 35/1,4 är tillsammans med Zeiss 50/1,4 mina absoluta favoriter bland de ungefär 70 objektiv som jag ägt idag, om vi ser till optisk karaktär. Båda ger särdeles snygga bilder på de avstånd där jag fotograferar, men kan passa andra fotografer riktigt dåligt. Båda gluggar ger subtila eller till och med dämpade färger, fast hellre det än jobbiga färgstick som i stort sett alla Nikkorobjektiv ger (särskilt äldre, manuella). Zeissobjektiven har också gemensamt att bakgrunden har lägre kontrast än skärpeplanet, vilket är raka motsatsen till trean på favoritlistan; Leica 28/2 Summicron ASPH.

En fin sak med skarpa objektiv som man gärna glömmer är att de faktiskt ger lägre brus. Det krävs nämligen lägre uppskärpning, som ju annars förstärker alla artefakter i bilden, inklusive brus.

D700 och Zeiss igen – f/1,4

Men så har vi den uppenbara nackdelen över allt annat. Storleken! Zeisstrettiofemman väger nästan helt jävla kilo och är otymplig till tusen. Att dessutom behöva fokusera manuellt i lågt ljus är en pina och trots min skapliga syn och sökarlupp samt anpassad mattskiva i kameran träffar jag allt som oftast fel. Här ovan råkade detta problem i och för sig bli en fördel, då jag stod och fipplade så länge att motivet fylldes med folk lagom tills jag skulle trycka av. Fokus ligger på lampan till vänster och den förste mannen i raden är faktiskt mest oskarp för att han rör sig.

Ju mer man grottar ner sig i fotograferingens tekniska under, desto dyrare blir det att vara nöjd och desto mindre tror man på auktoriteter inom fotografi. Men jag har faktiskt inget emot det och jag ser starkt fram emot att få köpa en Sony RX1 i nästa vecka. Min erfarenhet och de bilder jag sett från kameran ifråga säger mig att den presterar riktigt, riktigt bra för motiv av den typ som jag gillar. Å andra sidan har jag ju aldrig förhållit mig nöjd på alla plan med någon kamera hittills, så hur det slutar återstår att se.

Det kostar att ligga på topp! Vi ses!

Dela:

Jag finns, alltså kan jag vara lycklig

Den franske filosofen och matematikern René Descartes postulerade någon gång de bevingade orden ”jag tänker, alltså finns jag”. En fullständigt ologisk men väldigt tilltalande sats som kan få vem som helst att nickande le efter lite funderande. För är det inte så; att det vi upplever faktiskt är det som är sant? Sant för oss och vad andra tycker om saken må vara irrelevant.

----------------------

Idag när jag satt på spårvagnen for en tanke som en gevärskula genom huvudet. En som jag aldrig tänkt förut fast jag borde tänka den varje dag. Nämligen att jag finns och att sannolikheten för det är så nära noll man kan komma. Femton miljarder år av universum har passerat och med detta miljarder och åter miljarder av levande organismer. Och så jag.

Olympus E-M5 med Panasonic 25/1,4

Antingen kan man gnälla över att det är kallt, snöigt, blåsigt och mörkt. Över att gångbanan är inte plogad. Tunnelbanan försenad. Bussen inställd. Eller så kan man jämföra det med att inte finnas till. Alls.

Men visst, det finns anledningar att klaga på sin situation ibland. Den måste ju oundvikligen jämföras med hur andra omkring en har det. Som av en händelse såg jag dock en annan sak, samma kväll, som fick känslan från spårvagnen att ytterligare förstärkas.

Olympus E-M5 med Panasonic 25/1,4

Jag gick förbi ett hus som tidigare i år hade brunnit. Synen som mötte mig var först ganska förbryllande, men när jag förstod så brast jag ut i ett stort leende. Här är det någon som inte ger upp ens när allt tycks vara förlorat. Den ganska sköra brandväggen hos 20-talsvillan får tydligen stå som den är, och med tanke på byggnadssställningarna gissar jag att det kommer att byggas ett nytt hus kring den gamla stommen. Härlig anda och trevligt att se!

Nu finns det ju inget som säger att ägarna av detta brandhärjade hus är lyckliga. Men det måste finnas en strävan där som är beundransvärd. En som man nog i större mån kan tillåta sig ha om man ser allt det man har haft som en gåva istället för en potentiell vinst.

Den korta promenaden fick innan återvändandet sin slutdestination vid min gamla lågstadieskola. Då jag stod och siktade och koncentrerade mig för att få räta linjer i min bild öppnade en man porten och kastade ut en sopsäck.

Olympus E-M5 med Panasonic 25/1,4

Den mindre trevliga sidan av mig hann elakt tänka att det är tur att jag inte har ett sånt jobb. Men så stängde mannen porten bakom sig och hejade glatt när vi möttes mitt på vägen. Han såg mycket lyckligare ut än vad jag kände mig.

-----------------

På något sätt hade flertalet små, små händelser pekat i samma riktning och format en helhetsupplevelse som fått mig att verkligen tänka till. Det är så självklart att det känns löjligt att skriva om det, men jag vet nog att nästan alla andra fungerar på samma sätt. Så låt detta vara en påminnelse om hur bra det är att bara finnas till.

Finns du så kan du vara lycklig. Du kanske till och med bör vara det. Eller i alla fall försöka.

Dela: