Mycket snack och lite verkstad

I mörkret kan ingen se dig le

Klockan är snart halv nio och jag har inget bättre för mig, så jag tar kameran och går ut. Det tunga skrället idag, för lite omväxling, med knepigaste möjliga objektiv. Det där som är ”dåligt” med alla moderna mått mätt, men som är helt magiskt att använda.

Den blå grinden står på glänt som vanligt och jag kan omöjligen låta bli att försöka, igen. Det blir ganska bra trots att det är nästan becksvart och jag inte har något stativ med mig.

Nikon D700 med Nikkor 55/1,2 AI – 1/6 sekund och f/1,2

Det knorrande som vanligen infinner sig när jag fotograferar med andra kameror lyser med sin frånvaro, och efter att ha bekräftat att skärpan sitter där den ska på displayen kan jag inte låta bli att le där i mörkret för mig själv. Egentligen är det inte skarpt nånstans, men det blir så fint ändå.

Att jag som är så insnöad på teknisk perfektion kan nöja mig med detta är ganska underligt. Det är som om det här gamla objektivet har någon slags själ som gör mig nöjd trots dess brister. Eller så är det bara så att modernare och ”bättre” objektiv är tråkiga.

Nikkor 55/1,2 AI – 1/40 sekund och f/1,2

Lilla Tuva har glömt sin trehjuling och jag kryper på knä för att få till något som åtminstone liknar ett vettigt foto. I det här fallet blir resultatet mest kul på ett tekniskt plan, men leendet består.

Kanske är det rent psykologiskt, fast jag inte kan tro det, men med den här kameran får jag nästan alltid det jag vill ha.

Nikkor 55/1,2 AI – 1/40 sekund och f/1,2

Upp för trappan, handla en bit mat och sen hem till värmen. Tänk vad enkelt det kan vara att ha roligt ibland! Och så till den sura biten. Tänk om man slapp kånka på en tegelsten för att ha så roligt.

Nåja, det är synd att klaga och jag måste verkligen försöka hålla mig ifrån att söka efter något som inte finns. Det jag har är fantastiskt och mitt leende sitter än.

Dela:

Jag har något att berätta

En del människor tar fotografi på ett så stort allvar att det kan bli riktigt löjligt. Ganska ofta hör man från viktigpettrar inom fotokonsten (som om bra foto automatiskt kvalificerar sig som konst) att ”en bra bild måste berätta något”. Vilket enastående skitsnack, säger jag.
En bra bild behöver inte säga ett jota. Det räcker med att den är trevlig att titta på, vilket till exempel kan åstadkommas genom att den är estetiskt tilltalande. Och en estetiskt tilltalande bild kan bestå av ett par-tre olikfärgade fält i sitt enklaste utförande. Det behöver inte vara svårare än så.

Det här är vad jag brukar sträva efter när jag fotograferar. Enkelhet, mönster, strukturer och massa annat som inte berättar något alls. I det tycker jag mig ha funnit en trevlig nisch och ett uttryck som jag kan arbeta med, utveckla och trivas med att röra mig inom. Men ibland räcker det inte riktigt med denna begränsade värld av färg och form, och det går lyckligtvis bra att göra avsteg närhelst man har lust. Det är det fina med fotografering.

-----------------

Efter att mina kameror legat på köksbordet och blängt nästan hotfullt på mig i veckor, fick jag i afton ett ryck och bestämde mig för att jag skulle fotografera lite. Det fick bli en cykeltur, då jag igår förberett velocipeden för vintern, efter att den stått orörd sen i sensomras.

Olympus E-M5 med Panasonic 25/1,4 – 1/4 sekund och f/1,4

Bällsta Allé var lika härligt dunkel som vanligt när jag rullade upp på infarten och halade fram kameran. Äntligen, äntligen kändes det kul att återigen koncentrera sig till det yttersta för att få skärpa vid lång slutartid (förvisso med bildstabilisering), noggrant komponera motivet och till sist trycka av.

Som så ofta blev jag på riktigt bra humör efter att jag säkrat en första bild, och cykelturen gick i god takt vidare runt Bromma flygfält, genom Eneby och via Beckomberga. Det var dock först på återvägen i Riksby som nästa motiv fastnade ordentligt på sensorn.

25/1,4 – 1/13 sekund och f/1,4

Har ni märkt en sak? Jag berättar just nu något. Det går alltså att säga något med sina bilder – utan att bilden som sådan berättar – om man kombinerar dem med ord. Det behöver inte vara så fasligt pretentiöst hela tiden, eller hur?

Riksby är uråldrigt som ortsnamn och här finns både hällristningar och annat spännande om man är historieintresserad. Den idag äldsta kvarvarande byggnaden av Riksby är ”Båtsmanstorpet”, som jag cyklade förbi.

25/1,4 – 1/20 sekund och f/1,4

Torpet tillhörde Åkeshov från 1630-talet och stugan på bilden är antagligen från slutet av 1700-talet; nu konverterad till – och bevarad som – någon slags parkbod.

Sånt här gillar jag. Att rota runt i de relativt närbelägna omgivningarna och hitta små platser och ting som man sen tar reda på historien bakom, på nätet. För jag hade ingen aning om det jag skrev nyss, förrän strax därinnan. Nyfikenhet är den bästa motorn för inspiration.

Hmm, vad kan jag mer berätta om? Jo! Att jag lyckats lista ut hur man får vettigare resultat ur Olympussensorn än vad jag fått innan.

25/1,4 – 1/10 sekund och f/1,4

Det finns ett begrepp som kallas ”UniWB" (unitary white balance) som handlar om att ställa en särskild vitbalans i kameran som verkligen visar vad sensorn ser. Gör man det så vet man precis hur högt man kan exponera utan att bränna ut en av de tre färgkanalerna, och det har jag experimenterat med i ett par dagar. Men mer om det i senare inlägg, för det är ett djupt ämne som jag måste lära mig mer om först.

Innan jag packade ner kameran för gott stannade jag till vid det gamla elektricitetsverket i Abrahamsberg, vars disponentvilla i tegel är en synnerligen vacker och intressant byggnad.

25/1,4 – 1/5 sekund och f/1,4

Ser ni? För att upprepa mig har jag nu berättat massor av saker med hjälp av mina fotografier, utan att en enda av de enskilda bilderna i sig sagt ett skvatt på egen hand.

---------------

Trevlig helg mina vänner, och var inte rädda för att berätta saker. Vare det genom bilder, text, eller vad som helst som passar dig.

Dela:

Intressanta äldre Nikonobjektiv – Kapitel 1 – 35/1,4 AI-S

Det är knappast någon hemlighet att jag ägt en vansinnig mängd objektiv vid det här laget, och många av dem har varit av märket Nikon. Överlag har jag varit mycket nöjd med kvaliteten på Nikons äldre, manuella objektiv, men det gäller också att ta dem för vad de är, för där finns en hel del optiska märkligheter som inte alltid är så skoj. Jag tänkte välja ut några godbitar och försöka visa bilder som jag rotat fram ur arkiven. För att det inte ska bli långrandigt så kommer jag att bygga upp detta i flera inlägg och idag startar vi lite lätt med...

Nikkor 35/1,4 AI-S

Nikons ljusstarka trettiofemma lanserades redan 1970 och den sista inkarnationen tillverkas möjligen fortfarande idag, men det är oklart om det är "new old stock" från före 2006 som säljs som nya. Grunddesignen rent optiskt är densamma med CRC, alltså en flytande linsgrupp som förskjuts vid fokusering för att bibehålla goda prestanda över hela fokusspannet. Huruvida detta är sant med dagens mått kan diskuteras och själv upplevde jag det som att objektivet helt klart riktar sig till den som tar närbilder i första hand.

I början använde man radioaktivt thoriumglas, precis som i många andra avancerade objektiv. Jag vet inte specifikationerna, men det rör sig om ThO₂ som tydligen kan förekomma i upp till 40% i glassorter för att öka brytningsindex. När thoriumet sönderfaller gulnar glaset, men jag misstänker att övrig prestanda inte påverkas då halveringstiden för detta ämne är 14 miljarder år. Det går dessutom att kurera med UV-ljus, till exempel genom att lägga objektivet utan lock i ett fönster i några veckor.

När man insåg att det kanske inte var så lyckat att ha radioaktiva ämnen i objektiven bytte man till annat; förmodligen flouritglas (CaF₂) som har liknande egenskaper. Mitt eget exemplar var av sen AI-S-typ och det är dess prestanda vi ska titta närmare på.

---------------

Runtom på internet ligger en viss mytisk aura kring detta objektiv. Inte helt utan anledning kan jag erkänna, men många övervärderar det och det kan inte tävla med ett modernt 35/1,4 oavsett tillverkare.

f/2,8

Problemet med Nikkor 35/1,4 är att det inte är särskilt roligt vid full bländaröppning. Men som ni kan se här ovan är det gruvligt skarpt och trevligt vid f/2,8. Detta kan få vissa objektivletare att tappa intresset, men då har de missat en stor del av passionen med att gräva i objektivprestanda. Full öppning är bara en bråkdel av användningsområdet.

Vi kan trots nedbländningen tydligt se att oskärpan ser rätt knepig ut, utåt bildhörnen. Detta på grund av att bildcirkeln inte är särskilt stor, men i gengäld är istället objektivet väldigt kompakt och trevligt att hantera.

f/2

När jag nu sitter och letar efter exempelbilder slår det mig att skärpan faktiskt är riktigt bra redan vid f/2. Men jag ser också det som fått mig på andra tankar. Något som många Nikkor dras med oavsett brännvidd, nämligen att kontrasten i bakgrundsoskärpan ofta är högre än i själva skärpeplanet. Det må låta som petitesser och det kanske det är, men det är just sånt som gör att Zeiss får högre betyg av mig.

Men, om man bländar ner och det inte finns någon oskarp bakgrund så är prestanda istället i världsklass.

f/5,6

Ironiskt nog så är det detta användningsområde som får trettiofemman att skina, vilket också har missats av många. Man köper kanske inte gärna ett f/1,4-objektiv för att blända ner det.

Så, vad är det egentligen som händer om man öppnar fullt?

f/1,4

Tja, det beror väldigt mycket på avståndet tack vare att CRC-designen ändrar karaktären med fokuseringen. Tyvärr är alla dessa bilder från 2008 och jag hittar inte de exempel jag hade velat visa, men jag hoppas att det framgår i bilden ovan att oskärpan är tämligen stirrig.

---------------

Nikkor 35/1,4 är ett mycket knepigt objektiv. Det är bättre än vad man kan tro, men sämre på det många tror det är bra på. Jag skulle gärna prova ett igen om priset är rätt. Man bör dock noga betänka att ett nytt Samyang 35/1,4 är mycket bättre vid stora bländaröppningar, så gör inget dumt.

Mitt exemplar som ni ser bilder från här ovan, köpte jag i nära nyskick för tusen spänn. Idag kostar ett nytt (eller i alla fall oanvänt) 17.500:- hos Nikonstore. Detta är ren galenskap då man får ett Zeiss 35/1,4 eller varför inte Nikons eget 35/1,4 AF-S för några tusenlappar mindre i butik.
Nej, om man ska uppleva charmen hos den gamla Nikkorn så bör det vara till rätt pris. För att höfta så vill jag värdera ett AI-S i bra skick till 3.500:- ungefär. Tidigare varianter kan vara billigare och ett "mint" kan vara betydligt dyrare.

Är du sugen på kort skärpedjup med en trettiofemma till ett vettigt pris så tror jag inte att det finns något som slår Samyang 35/1,4. Så håll i plånboken och tänk först. Men visst, är du sugen på en glugg som är oregerlig och spännande så är Nikkorn kanon.

---------------

Nästa avsnitt av serien kommer troligen att behandla skillnaderna mellan Nikkor 105/1,8 och 105/2,5. Två objektiv som endast har brännvidden gemensamt.

Trevlig helg!

Dela:

Ett kort inlägg om hopp och förtvivlan

Sedan vintertidens inträde har ingenting riktigt varit som det borde. Att från sensommarens mjuka övergång till behagligt halvdunkel ofrivilligt kastas in i ständigt mörker under varje ledig timme, är en plåga och jag förstår inte vad det ska vara bra för. Jag gillar den svenska vintern, egentligen. Vädret har skiftat på ett trevligt sätt hittills och jag kan inte ens klaga på regn när det väl kommer.
Men mörkret. Mörkret kan döda allt, och nu är det här och tränger sig på när man far hem från jobbet. Jag försöker gilla det, men det är svårt.

Nog för att det går ut över fritiden i allmänhet, men just fotograferandet får sig en riktig törn på vintern för min del. Men inte ger jag upp för det!

Helst fotograferar jag bara i naturligt ljus; alltså det som kommer från solen, månen eller stjärnorna. De deprimerande svarta gatorna i staden känns fullständigt ointressanta, så jag får söka andra motiv. Som här ovan, i fönstret hos en sko- och nyckelservicebutik.

Under flera dagar har jag haft kameran med mig utan att ta en enda bild. Trots att jag verkligen velat och varit inspirerad. Kanske borde jag spänna av lite och bara vänta. Men att vänta har aldrig varit min grej. Jag är oerhört otålig nämligen.

Samma otålighet har – som ni säkert vet vid det här laget – drivit mig till att bli en konnässör av fotoprylar. De här bilderna har jag tagit med Panasonic 20/1,7 som jag köpte härom dagen; igen. På något sätt kändes det som att jag måste söka efter den enkla fotograferingen igen. Den som företas med en kamera och ett objektiv.
Denna tanke slöjades, för att inte säga besudlades, när jag som vanligt började uppgradera den ”lilla kameran” med fler objektiv i höstas. Jag föll åter till föga inför lockelsen om att mer är bättre. Men nu backar vi bandet och börjar på ny kula.

-----------

Jag tänker inte lägga mig platt på marken och ge upp bara för att 99% av mina fototillfällen utgörs av något jag avskyr. Å nej, det vore fegt. Nu gäller det istället att med hopp invänta ljuset, hur långt bort det än må vara för tillfället, och under tiden göra det bästa av saken. På prov kör jag därför minimalism, enligt utrustningsreceptet ovan. Må det ge fart till tanken och därmed inspirationen!

Dela:

Rätt plats och rätt utrustning ger rätt bilder

Jag har svurit en del på sistone över att jag förmodligen valt att investera i ett kamerasystem som jag till sist visat mig inte vara nöjd med. Den insikten kom nämligen såpass sent att jag redan köpt en bunt ganska dyra objektiv och trott mig kunna luta mig tillbaka och börja ta bilder på riktigt, istället för att bara testa. Men så dök den där halvdassiga bildkvaliteten upp lite då och då, till synes helt utan förklaring. Objektiv som ena dagen kunde prestera superbt betedde sig nästa dag som nån slags flaskbotten man grävt upp i trädgården. Nog för att jag hela tiden kunnat acceptera en lägre standard än en storkamera, men helst inte helt slumpmässigt skiftande mellan skit och riktigt bra.

Det hade gått så långt att jag nästan helt bestämt mig för att ”sälja skiten”, ty att ha utrustning man inte är nöjd med, är ett utmärkt sätt att tappa sugen och börja ta skitbilder. Idag tänkte jag i alla fall ge den en sista chans, och det var en bra idé. Jag gick ut stumt med att använda det objektiv jag trott var sämst optiskt och som jag dessutom är sämst på att använda.

Olympus E-M5 med 45/1,8 @ f/1,8 – 1/180 sekund

Det började dåligt med att jag fick ta den här bilden säkert fem gånger innan den blev skarp. Precis det där som jag inte ville ha bekräftat, men som kanske ändå var skönt att veta så att jag kunde bestämma mig.

Men sen kom jag på vad det nog kunde vara. Bildstabiliseringen! Jag hade – vad jag då kunde minnas – aldrig fått en av de där märkligt oskarpa bilderna med bildstabiliseringen avslagen, utan bara när den varit på men inte riktigt behövts.

45/1,8 @ f/2,8 – 1/60 sekund

Jag gladdes kortvarigt åt att någon ställt upp ett så fint stilleben åt mig, vilket sedan förbyttes i svordomar när jag återigen såg att bilden inte var skarp på displayen. Vafan liksom, 1/60 sekund är väl precis brytpunkten för när den här bildvinkeln kan behöva bildstabilisering? Ja just det, precis. Och det är nog därför den INTE ska användas då, för då startar lotteriet.

Nej, man får allt istället snällt höja ISO-talet en gnutta, eller blända ner mer så att slutartiden blir ännu längre. För då funkar det hur bra som helst, om det är som jag tror.

45/1,8 @ f/4,5 – 1/30 sekund

Objektivet håller inte riktigt samma klass som 25/1,4 och 12/2, men det är inte så långt ifrån som jag trott. Även här kan jag dock tycka att det är lite slumpgenerator över hur färgerna beter sig. Ibland blir det en finfin palett med många nyanser, för att andra gånger bara bli en gråtrist gröt av ickefärger. Något jag aldrig upplevde med Sony NEX-5N som är en enklare kamera, för att inte nämna kameror med ännu större sensor. Det kanske helt enkelt beror på i vilket ljus man fotograferar.

Bildvinkeln – som motsvarar 90 mm på småbildsformatet eller 60 mm på APS-C som är det vanligaste hos systemkameror – inbjuder verkligen till strikta utsnitt och jag trivdes riktigt bra under min lilla promenad från Ulriksdal, via Hallonbergen, Sumpan och till sist till Huvudsta. Alla bilder hittills är tagna på en lite undanskymd plats bakom Solna vandrarhem ute i skogen, där en glad polack (tror jag) undrade om jag ville ha lite kött som han kom bärande på. Jag avböjde artigast.

45/1,8 @ f/4 – 1/45 sekund

Ännu ett motiv där jag var tvungen att försöka 3-4 fyra gånger innan det blev skarpt. Antagligen står jag alldeles för still och bildstabiliseringen överkompenserar, så att det blir oskarpt. För den här och den förrförra bilden använde jag för övrigt den eminenta, lutbara skärmen som är helt ovärderlig om man vill slippa räta upp och beskära bilderna efter att ha behövt stå krum och svajig i låg position.

På andra sidan E18 finns ett annat ”no mans land”, precis ovanför Råsta gård. Ibland liksom känner man att en plats varit brukad väldigt länge, och så var det här, vilket skulle bekräftas av ett litet fynd efter blott hundra meters pulsande i våta löv och snår.

12/2,0 @ f/2,8 – 1/15 sekund

Jag fick byta till vidvinkeln för att få med vad jag ville och den här gången blev det skapligt skarpt. Dock fick jag fippla ett bra tag med färgerna och dra ner mättnaden för att det skulle se vettigt ut. Vet fortfarande inte vad det beror på, men störande är det.

Jag älskar att ströva runt i förorter och utkanten av bebyggelser och stanna upp ett längre slag när jag hittar en plats som den här. Hela slänten tycks vara en gammal soptipp och det ligger nog fler bilar under jordlagrena kan jag misstänka.

12/2,0 @ f/2,8 – 1/15 sekund

Som ni kanske förstår finns det andra anledningar än blott vikt och storlek som gör att jag föredrar en liten kamera, med tanke på de mål jag väljer att besöka. Man kanske inte vill reka runt med en Leica för femtio papp där folk sitter och skalar kablar för att få ihop till nästa fix liksom. Inte heller i våra av politiker nyetablerade utanförskapsområden där attityden inte är den bästa alla gånger. Olympusen är relativt osynlig, så den passar bra till sånt.

Kanske detta är rätt kamera ändå. Jag gillar hanteringen, storleken, objektivens karaktär, 4:3-förhållandet, den lutbara skärmen och informationen i sökaren. De få handhavandeproblem som finns, är inte så stora att de stör nämnvärt. Det är bara den där slumpmässigheten vad gäller bildkvalitet jag inte riktigt kan tåla. Men om det visar sig vara bildstabiliseringen så kanske det går att komma runt med övning.

I ärlighetens namn så ska jag också nämna att jag hade rätt stora problem under gårdagens promenad som företogs med klumpkameran, och den bästa bilden tog mig minst fem exponeringar innan jag fått skärpan på rätt ställe med hjälp av live view, för det var mörkt.

Nikon D700 med 55/1,2 @ f/1,2 – ISO 4500 och 1/20 sekund

Men visst blir det bättre, trots uråldrigt objektiv! Nån slags magi finns allt i det större sensorformatet och filerna tål extremt hård efterbehandling även vid höga ISO-tal. Men jag orkar verkligen inte släpa på den.

-----------------------

Att det ska vara så förbannat svårt att göra en vettig kamera för oss som inte är intresserade av fåglar och sport, va? Nåja, jag ska definitivt ge Olympusen fler chanser och det finns ju ändå inget annat som passar bättre, hur mycket jag än skulle ha råd att betala. Det kanske är rätt skönt faktiskt.

Dela: