Mycket snack och lite verkstad

Det är inte bildkvaliteten jag vill åt med mellanformatet

En mening som härrör ur en av Strindbergs romaner, faktiskt själva titeln, är "En dåres försvarstal". Jag har inte läst den själv, men begreppet kan ibland användas om mig själv och det jag skriver om i bloggen. För varför släpar jag egentligen omkring på en kamera som är groteskt stor, där bara 10 bilder fås ut av en rulle och där varje ruta kostar uppåt tio spänn? Är det för att den är så otroligt "bra"? 

Bra och bra; det beror på vilket plan man avser. Bra kamera kan gälla vad som helst. Att bildkvaliteten är bra. Att den ser bra ut. Att den känns bra. Att bilderna blir bra för att man trivs med kameran. Att sökaren är bra. Att sidförhållandet på formatet är bra. Och så vidare.

Jag har snackat lite om bildkvaliteten. Den är verkligen "bra", tycker jag. Men det är inte främst därför jag använder kameran. Det är hela konceptet som tilltalar. Den irrationella känslan; påtagligheten, kanske just i att allt är så stort. Och bra.

När man väl hittat sitt motiv så gäller det att sakta ner. Knalla lite fram och tillbaka, välja vinkel, ställa in tid och bländare utifrån hur man kommer att framkalla filmen och vilket skärpedjup man vill ha. Tänka efter en gång till. Och så ännu en gång. Ta ett liiitet steg åt sidan för att justera utsnittet. Fokusera. Och så till sist under koncentration, ta bilden.

Jaha, det där var väl inte sådär otroligt intressant eller bra? Kanske inte, men det var inte poängen. Poängen är att det kändes att fotografera. Därtill kan vi direkt se att bildkvaliteten inte är på topp. Framkallningen har genom mina förvirrade experiment besudlat bildkanterna. Men det gör inte så mycket. För jag har ju i alla fall gjort allt själv!

För första gången provade jag att blända ner ordentligt, som brukar förespråkas med stora filmformat. Bilden ovan är tagen med 75/4,5 vid f/16 på 6x7-formatet. Ändå är det långt ifrån fullt skärpedjup i bilden. 

Sen mörknade det förstås i vanlig ordning och jag återgick till större bländaröppningar.

Inte heller detta är någon speciellt bra bild. Men den säger något, till mig själv. Den påminner mig om hur jag ansträngde mig till tusen för att stå helt still. Om hur sökaren immade igen och jag svor lite och av någon anledning misstänkte att det bara skulle bli skit. Men det tycker jag inte att det blev. Ansträngningarna lönade sig!

Återigen var det 75:an som satt på kameran, här vid f/5,6. bilden hade mycket väl kunnat tas med småbildsformatet vid ungefär f/2,8. Men det är ju inte lika kul!

Och så hade ju bildformatet blivit det utdragna 3:2. Man kan beskära, men det tar bort en del av känslan. Inte nödvändigtvis för betraktaren, men för fotografen.

För, ju mer jag fotar med 6x7, som i praktiken ger ungefär 5:4 i sidförhållande, desto mer säker blir jag på att det är helt perfekt. Harmoniskt, enkelt, rakt. Medan jag nästan alltid beskär mina bilder tagna med digitalkameran, råder motsatsförhållandet med mellanformataren. 

Tredje gången gillt med 75:an, vid f/8. Den  ojämna framkallningen syns till höger. Kanske den till och med tillför lite "känsla"?
Jaja, jag vet. Det där är bara fånigt. En dåres försvarstal, var det ju. Nästa gång ska jag framkalla enligt anvisningarna. Om jag inte får någon ny konstig idé, vilket jag brukar få.

Sen blev det ännu mörkare och jag plockade fram 105:an istället. 

Inte för att det behövdes egentligen. Men det är lite lättare att se i sökaren vad man håller på med om bländaröppningen är större. Särskilt fokuseringen som blir en barnlek! Det kan man inte säga om 75/4,5, om inte avståndet är ganska kort vill säga. 

Jag tror jag tog den här bilden vid f/4. FS-medlemmen Johan Larsson har någon gång skrivit i sin blogg att han alltid har en anteckningsbok med sig. Det ska jag nog också börja med. Inte för att det behövs, men för att om man ändå tar det lugnt och metodiskt, så kan man lika gärna skriva ner ett par rader om varje bild. Jag tror det kan bli extra trevligt då.

Resten av bilderna på rullen blev väl sådär. Den experimentella framkallningen; stående i 20 minuter helt utan någon agitering (ens i början) var intressant, men lite väl knöligt resultat blev det nog. En liten ljusning finns dock, och det är att jag helt slapp bubblor i kanten av bilden, som förut orsakat lokalt hämmad framkallning och därmed mörka rundlar. Så jag drar slutsatsen att bubblorna bildas vid agiteringen. 

-------------------------

Igår dök det förresten upp ett litet trevligt paket i brevlådan! Eller rättare sagt på hallmattan, eftersom jag bor i lägenhet. Två rullar Fomapan 400, 120-film som en FS-användare och tillika gammal mailkompis skickat. Denna film har fått väldigt blandade omdömen; allt från att den ska vara "lika bra som gamla tiders Tri-X" till att den är "kornig bortom användbarhet". Så det måste vi ju prova!

Avslutningsvis vill jag igen propagera för mellanformatet. Det behöver inte vara särskilt svårt, dyrt eller jobbigt att hålla på med det, när man väl tagit steget. Det är inte så man upplever det i alla fall. Det SKA liksom vara mer mödosamt, men jobbigt har jag aldrig sett det som. Prova, om du vågar!

Tillägg: Kameran ifråga är förresten Pentax 67II, om någon undrar.

Dela: