Mycket snack och lite verkstad
Ju färre bilder du tar, desto bättre kommer de att vara
En del laddar sina kameror med minneskort på 64 gigabyte som rymmer tusentals bilder. Vad detta ska vara bra för kan nog ingen annan än de förstå. Om ens de själva gör det. Visst, ska du på semester i tre veckor och inte vill ha en extern hårddisk med dig så är det väl säkert vettigt.
Själv har jag aldrig fotat mer än kanske 8 gig på en vecka (ca 20 meg per bild = 400 bilder), och då under resor som varit dedikerade för fotografering. För, ju fler bilder du tar, desto sämre kommer de antagligen att vara i snitt.
Här kommer vi gärna in på ämnet film. Skulle du ta lika många bilder om du inte visste att varje klick var en bild värd att spara? Knappast. Men det blir automagiskt åt det hållet om man fotar med film. Åtminstone om man sedan tidigare är van att fota digitalt.
Varför trycka av om man inte är nöjd? Visst, sen kan man stå där och ”chimpa”, alltså kolla på displayen och zooma till 3000% för att se om det är skarpt. Men är det så kul egentligen? Och är det kul att sitta och sålla bland hundratals eller tusentals bilder för att leta fram guldkorn?
Nä, fan heller. Det är inte kul nånstans. Själv tappar jag all lust att göra något av mina bilder om jag måste plocka russinen ur den annars halvmögliga kakan.
-----------------------
Det ultimata verktyget för att omsätta detta tankesätt till verklighet är en storformatkamera. Men där har vi för länge sen passerat gränsen för vad ens den hängivne entusiasten brukar vara beredd att uppoffra i termer av tid och tålamod. En bra kompromiss är en mellanformatkamera med 120-film som ger 8-12 bilder på en rulle.
Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Kodak Ektar
Utrustningsvalet känns säkert igen från gårdagens blogginlägg. Och det beror på att trots de ynka 10 bilderna på rullen så är samtliga tillräckligt bra för att visa. Av den enkla anledningen att jag inte bara lyft kameran till ögat och bränt av en bild helt slumpmässigt, utan målmedvetet ställt mig i rätt position, omsorgsfullt valt utsnitt och inställningar och till sist – när jag varit säker på att bilden kommer att bli bra – ha tagit den.
Pentax 67II med 105/2,4 @ f/5,6 – Kodak Ektar
Man kan göra likadant med en digitalkamera. Men det gör nästan ingen. För det behövs inte, och istället så slarvar man och kommer hem med drösar av skitbilder. Vem blir glad av det?
Nu ska ni inte tolka det här som skryt. Det jag beskriver är bara ett relativt förhållande. Att mina bilder blir bättre i förhållande till vad jag hade presterat om jag ”plåtat loss”. Det betyder inte att de är något särskilt ur en objektiv synvinkel. Bara bättre än annars.
Pentax 67II med 55/4 @ f/4 – Kodak Ektar
Och jag tror att det är en överväldigande majoritet av fotografer som skulle tjäna på att göra likadant. Alltså att ta färre bilder och tänka desto mer på hur de tar varje enskild bild. Jag tror också att samma överväldigande majoritet skulle bli mer nöjda med resultatet och ha roligare under fotograferandet. För att inte tala om att de skulle lära sig mer.
Det är antagligen en process som de flesta fotografer genomgår rent naturligt. Det bara blir så. Ju bättre koll man har, desto mer sticker de där skitbilderna på minneskortet i ögonen på en.
– Varför tog jag den där bilden egentligen? Antagligen visste jag att den inte skulle bli så bra redan innan jag tryckte av, men ändå gjorde jag det.
Känns det så, så är det bättre att låta bli. Det är inte farligt att komma hem utan bilder.
Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Ektar
Återigen; bilderna här ovan illustrerar bara vad jag själv åstadkommit inför mig själv. Inte inför er eller inför någon hemlig jury nånstans som tänker avgöra om jag är en bra eller dålig fotograf.
Det här går ut på att inspirera er läsare till att begränsa er. För jag är säker på att det är ett utmärkt sätt att komma ganska långt i sin fotografiska utveckling på ganska kort tid.
Prova till exempel att gå ut en dag och lova dig själv att bara ta låt säga fem bilder, oavsett vilka motiv du hittar.
Du kommer omedvetet och medvetet att anstränga dig, begränsa dig, tänka, fundera, arbeta och greja mycker mer än vanligt. För ditt ”bildkonto” är begränsat och det är bara de bra bilderna som du har råd att ta.
--------------------
Har du film i kameran så sker detta av sig självt. I alla fall om det inte är så många bilder på rullen. Dessutom kan du inte se hur det blev, så det måste bli rätt på första försöket.
Vi är nu väldigt nära en diskussion om vad man bör fotografera. ”Det som är intressant” är det självklara svaret. Men även att göra bara det är en begränsning. Den kanske jag skriver lite om nästa gång. På återseende till dess!
Dela:
Arkiv
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
DN hade en musikrecension idag där det tycktes att Lundell var bättre ju mindre han drog på. Där kan jag definitvt hålla med, han är bäst när han inte hörs alls.
Själv är jag på topp när jag är passiv, så den här kommentaren hör väl till bottennappen:-)
Ha det! /Thomas
Med mellanformat får jag dock ännu högre kvalitet, så när jag väl ämnar släpa på tung utrustning så är det Pentax 67:an som åker ner i väskan för det mesta.
För den som vågar!? ;)
Ett tag i alla fall!
B)
M.V.H Janne
Wayne Gretzky
Jag kan garantera att många kända fotografera och deras mest kända bilder inte är de bilder de har planerat och kompinerat, utan snapshots dom bara tagit när de sett något som kanske blir bra. I många fall hade du säkert missat "den" bilden om man gick runt med det tänket.
Jag har inget som helst behov av att fotografera allt. Jag lever ju redan i verkligheten och väljer att bara plocka ut vissa småsaker som får bli bilder. Foto är ingen sport liksom.
Även om jag lyckades ta 300 superbilder om dagen så skulle jag inte vilja det. För det skulle förstöra hela magin med att fotografera. Och vad skulle jag ha alla dessa superbilder till?
Men det håller inte i längden inte för mig i alla fall, även om man fortfarnde tar bort många bilder direkt i kameran. själv blir jag sällan nöjd med mina bilder trots åratal av fotande.
//Bengt.
På statiska motiv (som exemplen ovan) kan man ta sig gott om tid att kolla olika vinklar, utsnitt etc det är vad jag kallar morotsbilder. Morotsbild efter det faktum att min fru skickar med mig råa morötter att knapara på så då brukar min process inför motiven vara att knapra morot under tiden jag testar kompositioner. "Chimpar" gör jag bara för att kolla histogrammet.
En annan sak som är bra för att förbättra sin bildkvalité är att titta på och fundera över är andras bilder dvs förbättra sitt bildseende. Så kanske ska vi ta färre bilder och stanna upp och betrakta bilder lite mer...
För statiska objekt fungerar det att tänka igenom varje bild men inte till till kort med action
Det här är det bästa stycket av de alla! Det är precis så det ska vara! När jag gör jobb ut till kund ser jag mig som deras förlängda arm och lägger mina tankar och åsikter åt sidan och gör det jag får betalt för. Självklart skulle jag aldrig lämna ifrån mig en bild jag inte kan stå för men i slutändan är det inte jag som ska vara nöjd. När jag fotar åt mig själv ser det annorlunda ut. Då är det snarare en känsla jag vill förmedla, än perfektion.
Skitbra inlägg. Har också tänkt på vad vi slösar, för att vi kan... Nu ska jag påbörja ett nytt projekt känner jag. :)
Om jag tolkar dig rätt är målet att skapa genomtänkta och därmed bättre bilder. Medlet som fungerar bäst för dig är fotografi med analog mellanformat där så mycket av bildskapandet som möjligt görs vid fotograferingsögonblicket.
Det är säkert en utmärkt metod, men det är ju inte säkert att den passar alla ;)
Missförstå mig rätt, att bara skjuta i blindo utan tanke och hoppas på en bild är nog en rätt hopplös metod, men jag kan tänka mig att det finns fotografer som har genomtänkta metoder som inbegriper ett ganska stort bildflöde.
Hur som helst tack för ett intressant blogginlägg i en intressant fråga.
Ha det bra /Kurt
http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=122818
Det ironiska är att jag just ska inleda ett projekt med blinda fotografer, och då blinda på riktigt.
Det som skiljer det här motivområdet från exempelvis gatufoto är dess statiska karaktär. Inga snabba förlopp med andra ord. Den stora Pentaxen och segheten i handhavandet plus materialkostnaden per bild på ca: 15:- gör att eftertänksamheten dominerar. Negativen på rullen blir per definition aldrig en dussinvara ;)
/H
Materialkostnaden kan vi nog halvera. En rulle färgfilm kostar lite mer än 50:- och framkallningskitet för 270:- räcker till minst 10 rullar. Svartvitt är billigare ändå.
Principen är rätt och självklart ska man jobba mot att minimera antalet alternativa exponeringar, det är ju så man tvingas lära sig sin kamera. Bara man inte blir för nitisk! Jag jämför med de som envist anser att man alltid ska fota i M-läget, bara för att.
Sen är det ju det där med att tvinga sig själv till få exponeringar genom att fota analogt, helst så stort format som möjligt. Är inte det för dem med dålig karaktär? Förlåt provokationen, men är man övertygad i själ och hjärta om att ta bilden rätt från början så spelar väl inte utrustningen nån större roll?
Jag tror att det viktigaste är att förstå själv varför man gillar de bilder och motiv som man gör. Det behöver ingen annan tala om för en, för de kan omöjligt veta vad som rör sig i fotografens huvud.
Som vanligt kommer man längst om man går sin egen väg. Jag påstår inte att jag kommer gå långt, men att jag har någorlunda sevärda bilder är för att jag skiter i vad andra tycker. Jag gör som jag vill och kommer fortsätta med det:-) Sen ändrar jag mig och inspireras av andra hela tiden. Men jag försöker aldrig tillfredsställa någon annan än mig själv med mitt fotograferande. Det är också därför jag aldrig kommer att jobba som fotograf.
Att gå sin egen väg och inte bry sig om andra kan både vara bra och absolut dåligt, men det är ju oftast de som sticker ut ur mängden och blir hatade men även älskade av många.
Hur vore det om Alla älskade en? Tror inte det vore så kul som det låter
Jag har jämfört hur många exponeringar jag tar när jag tar ett enkelt pressporträtt. Det är samma för film och digitalt. Cirka 15-20 exponeringar.
Det beror främst på vad för typ av motiv man fotograferar. Är det icke rörliga motiv, så har man dels tid på sig och dels mindre marginal av bilder som förmmodligen kommer att slängas. Alternativt om motivet går att arrangera och påverka.
Är motivet rörligt eller ett ögonblicksmotiv, så kan man försöka tajma och ta en bild eller gardera sig och ta flera i en bildserie.
Så jag skulle vilja påstå följande:
Ju mindre rörlig motivet är destu färre bilder kan du ta. Ju mer erfaren du är, destu bättre bilder kan det bli. :-)
'Nuff said!
/Oscar
/Oscar
Staffan Widstrand skrev en gång i en artikel i tidningen Foto där han berättade att för att få fram en enda bild på en tucan (sydamerikansk fågel) som åt fruktkärnor i en palm så plåtade han en ansenligt antal diarullar för att sedan slänga alla bilder utom en enda...den perfekta, där kärnan var i luften mellan de båda näbbhalvorna!
// Daniel
/Oscar, med begränsat med tid här i livet
// D
/Oscar
-Det var säkerligen värt alla diarullarna också....
Det första kan jag hålla med om. Är jag inte övertygad om att situationen ger nåt är jag benägen att låta bli från början. Jag är för lat för att städa undan skräp från datorn.
Men hittar jag ett motiv då tar jag bilder med olika exponeringar. Och motivet själv är ju ofta rörligt.
Jag undrar om det verkligen är nåt som har med digitalfotografi att göra. Jag känner folk som gjorde precis så där när de plåtade analogt: många bilder på samma motiv. Det som blev bäst sparades och det andra åkte ut.
Man kan ju fråga sig vad som är roligast; att bilden "blir" bra av att man tar många bilder (slump och tur) och slänger de dåliga, eller att bilden blir bra för att man verkligen ansträngt sig vid den enda exponeringen man tar.
Utrustningen har blivit mycket bättre. Framförallt lättare att komma åt.
Den digitala revolutionen har betytt mycket.
Om jag tar många bilder vid ett tillfälle så är det för att utveckla mig och bli bättre. Det är inga som helst problem att rata ointressanta bilder.
Om jag känner att det går i stå så lägger jag förmodligen av. Det ska helt enkelt vara roligt och givande.
Jag tycker att det är kul med prylar och fototeknik. Men jag har ingen förståelse för tankegångar där teknik och material blir viktigare än bildens innehåll och uttryck. Det blir lätt lite cykelåkning om man fixerar sig vid kameraval.
Vill man fotografera flygande vilda fåglar så underlättar det om man har en snabb kamera och ett långt teleobjektiv.
Om man går igång på "gatufoto" så måste man inte ha en dyr tysk kompakt kamera med fast vidvinkelobjektiv på magen.
Men statusvärdet på en kamera har säkert inverkan. Både på fotografen själv och omgivningen.
Jag skrev faktiskt en tråd för något år sen om vad man skall ha dessa gigantiska minneskort till och varför folk har såna problem med utrymme på sina hårddiskar men mängder av bilder (där nog ingen någonsin vill se ens 1/4 del av dem).
Jag har nog rent av tagit tanken till nivån "hur bra fotograf är man om man känner att man behöver tar 3000 bilder för att dokumentera ett bröllop eller en fotbollsmatch (eller vad som helst som är en dag långt)?".
Känns lite som "jag håller på med skytte, är ganska grym, grym nog att ta betalt för att skjuta åt andra också. Men jag behöver bunkra upp med 3000 skott för att känna mig säker på att träffa".
Funderingarna kring att sitta och gå igenom alla bilderna kan vi ju hoppa över :-)
Jag personligen tror på att inte sätta kameran framför ögat förrän man sett en bild man vill ta (inte menat som att jag tar bra bilder, för det gör jag inte). Försöka fånga den bild man kände man ville ta istället för som en slumpgenerator skjuta hela tiden och hoppas att någon blir bra.
Resonemanget helt undantaget nybörjare, när man måste lära sig hur allt fungerar och att träna upp sitt bildseende. Fast skjuta mycket fyller inget syfte då heller om man inte tänker på vad man gör, sina kamera inställningar osv.
Men med allt detta sagt, får man de bilder man ville åt så får väl vägen dit ses som rejält underordnad. Det slår lätt över åt andra hållet också.
Man är inte ball för att man har en kamera, ett objektiv och film.
/Magnus
Jag håller nog med om allt du skriver faktiskt. Visst måste man "få" bränna på lite i början för att bli varm i kläderna och förstå hur utrustningen fungerar. Trial and error är inte bara dumt. Men när man sen kommit lite längre så tror jag absolut att man ska ta sig en funderare på varför man inte alltid får bilderna som man vill, för det får väl nästan ingen.
Sen undrar jag om man verkligen lär sig så mycket på att ta många bilder. Om man ändå slänger merparten så borde man raskt lära sig att redan innan låta bli att ta de som sen kommer att slängas. Antagligen slänger man dem nämligen just för att man INTE tänkt efter ordentligt eller varit tillräckligt medveten om vad som sker i själva fotoögonblicket.
Personligen är jag lite kluven. Hårddisken fylls lätt av en massa skräpbilder, men en (hel) del av dessa vill jag trots allt - än så länge, får man tillägga - spara, då de visar semester, vänner och platser. Så de bilderna betyder ju något även om de inte har några artistiska kvaliteer. Men de får inte ta överhanden, jag kan bättre. Senast igår raderade jag över 3000 bilder av den här sorten - det finns fler!
Sedan jag (också) började fota mellanformat (6x4,5) märker jag den här tendensen hos mig. Låt bilden ta sin tid, komponera rätt och fyra av en (1) gång. Det är ett skönt sätt att koncentrera sig. Jag måste lära mig att särskilja denna sorts fotografering från dussinfotandet, som också har sin plats hos mig. Rätt vad det är kanske jag kan fota koncentrerat med digitalkameran också...
PS. Min första reaktion på rubriken var också (som Thomas Engströms) att extrapolera. Det räcker att ta ett foto, det blir då definitionsmässigt det bästa man tagit. Det är något med oss ingenjörer:)
Samtidigt beror det också på hur man fotograferar. För vissa typer av bilder krävs det att man blåser iväg 20000 exponeringar för att få 5-10 bra bilder. Tänk gatufotografering i stil med Henri-Cartier Bresson med flera.
Ibland är själva exponerandet vägen till rätt vinkel, ljus, etc.
Sedan kan jag hålla med Fröderberg att det blir i vissa fall bättre om man plåtar på som fan. Som yrkesfotograf råkar man ut för motiv som man inte känner ett skit inför eller vet hur man ska få till på bild. Då kan det vara bra att knäppa på och jobba sig fram tills det släpper, då man känner att bilden sitter. Men detta är undantagsfall.
Det är dock tilltalande att lugna ner sig och använda "analogt tänkande" ibland. Det ena behöver dock inte utesluta det andra. Det som mest retar mig personligen är när jag upptäcker att jag tagit 10 bilder som ser exakt likadana ut. Då blir man trött på sig själv.
Själv lägger jag förresten ut ungefär 50% av alla bilder jag TAR på nätet. Det är alltså bara vartannat avtryck som inte duger enligt mina egna preferenser.
Men det beror ju mycket på också.
Dels vad man fotograferar. Har man kontroll över motivet kan man lugnt jobba med inställningar (både kamerans och ens egna!) tills att man är redo för BILDEN.
Men om man försöker fånga något annat som innebär raka motsatsen till att ha kontroll. Ta vilket sportevenemang som helst. Man kan inte be spelarna stoppa och göra om det som dom just gjort!
Sen har vi det som Magnus nämnde. Att komma igång som fotograf.
Om jag ska fotografera något, kanske en sammankomst av något slag, eller dokumentera något som en grupp människor håller på med så måste jag komma igång med några "skitbilder". Dels för att börja gå igång själv, finns alltid det där motståndet mot att ta fram kameran, dels för att etablera mig i gruppen som "fotografen". För mig, och allt det här är ju alltid personligt, precis som dina egna funderingar, så vill jag försöka uppnå "flugan på väggen"-status. Jag är där, jag fotograferar det jag ser, ingen tänker så mycket på mig.
Då blir fotograferingen något spontant och direkt. Jag reflekterar inte så mycket om det jag ser är bra eller ej, det är ryggmärgen som styr mer och mer.
Och då kan det ibland uppstå mycket speciella ögonblick som är värda att fånga. Ett par som dansar och ser på varandra med en särskild blick. Eller något annat som faktiskt inte går att uppfatta i verkliga livet, något som bara kameran kan avslöja.
Men procenten då? Tja, den blir som den blir. Mycket grus och lera. Och något enstaka guldkorn. Men det är då värt så mycket mer.
Bra blogg!
Själv plåtar jag bl a allsvensk fotboll och där duger det absolut inte att komma till uppdragsgivaren och säga att det blev inga bilder idag för jag tog inga rutor:-) Sportfotograferna matade faktiskt på rätt friskt även på den tiden man hade film i stillbildskameran!
Cheers - Claes
För mig är det tvärtom... Jag fotograferar mer och mer och upplever att mina bilder blir bättre.
Ett ex...om jag har tagit 300 bilder under en helg i stugan är jag nöjd över 250 av dem. Inte många skitbilder där inte.
Fina bilder i din blogg =)
Ha en fin sommar
/Lena
I yrket då jag ibland tar actionbilder måste jag dock jobba lite annorlunda, men ändå ligger hela tänkesättet i bakhuvudet.
Mycket bra att någon fick tummen ur och satte det hela på pränt. Borde publiceras i FS papperstidning också.
MVH//Lennart
Mer Makt(en) åt folket!
Sven
Har en bra fotograf oftare tagit ett litet eller stort antal bilder i sitt liv?
Ganska självklart finns det ett litet antal talanger som är bra efter ett litet antal bilder men den stora massan behöver massor av övning. Sedan kanske de kan börja ta färre bilder, men varför, då är de ju duktiga?
Blogginlägget luktar lite homeopati (fast väldigt utspätt) ;)
Sen är "få" bilder ett relativt begrepp. Om man tycker att 50% av ens bilder är bra, så spelar det mindre roll om man tar en bild i veckan eller tusen om dagen. Då har man redan uppnått det som jag pekar på. Men sen kan du alltid öka antalet bilder per tid tills det blir dåligt, och därmed finns utrymme till förbättring genom att minska igen, som då är självändamålet.
Att han skulle minska antalet bilder kan på sin höjd vara en kuriös liten övning för skojs skull.
Om resonemanget gäller vilka bilder man visar håller jag helt med dig, då gäller det att ha en hög lägsta nivå. De bilder som sållats bort gör ingen skada för betraktaren och har säkerligen givit till och med 50%-mannen ytterligare lite erfarenhet.
En som är nöjd med 100% av sina bilder har antagligen svårt att utvecklas. Den personen är förresten antagligen ingen bra fotograf och hans diavisningar står jag gärna över.
I och med att digitalkamerorna kom har det börjat tas väldigt många fler riktigt bra bilder. Antalet skitbilder har ökat ännu mer dramatiskt men det gör ju inte så mycket eftersom en förkrossande majoritet av dem aldrig visas upp. Om man någon gång till äventyrs ändå råkar se en kass bild är det inte hela världen. Det överlevde vi även på filmtiden när vi fick kolla igenom varenda en av de 36 dåliga bilderna som släktingen visade oss.
Tänk dig att du kan äta tårta varje dag hela tiden. Inte kommer det att smaka lika gott när du då och då hittar en extra god tårta, som om du BARA hade ätit dessa extra goda tårtor, men ytterst sällan? Du kommer att trubbas av och missa det bästa.
En gnutta självsvält tror jag på. Och jag riktar mig fortfarande med detta till dem som kommit förbi nybörjarens stadie där allt ska fotas och varje bild känns fantastisk.
Det handlar inte alls om att vara rädd för att ta många bilder. Är man nöjd med en stor del av dem så är allt det här vi snackar om helt ointressant. Men jag är som sagt helt säker på att de allra flesta fotografer känner att de själva tar fler skitbilder än bra bilder. Och jag vill gärna uppmuntra dem tlll att ändra detta beteende.
Något som hänt är däremot att jag när jag ser tillbaka på en del bilder jag var nöjd med tidigare tycker jag inte att de är lika bra längre. Ribban har höjts för vad jag tycker är en bra bild, särskilt bland mina egna. Kalla det avtrubbning om du vill, jag kallar det utveckling.
Det skall vara manuellt, spotmätning, mellanformat, storformat, chimpa inte, inte seriebildstagnig. Tycker ärligt talat synd om nybörjare som försöker hitta sin väg till bra bilder. Snurrigt värre blir det.
All fotografering har sitt sätt, sin unika skapandeprocess. Devisen visa, instruera, öva, öva, öva.........öva, pröva - där prövningen kan vara att du slutligen kan tjäna någon krona på ditt fotograferande.
För mig får du gärna fylla ditt 64 GB minneskort om det är så du fungerar för att bli bättre som fotograf. Helt okej, inga synpunkter alls!
Lycka till alla fotografer - fotografera som du vill - inte hur andra gör. Hitta din stil och det finns inget facit för att ta den där bilden med stort B.
Jag har noll intresse av att tjäna pengar på mina bilder. Jag har flera gånger tackat nej när folk har velat köpa en bild. Det har nämligen varit bilder som jag inte själv gillar. Det kanske låter fånigt, men då säljer jag något jag inte vill stå för som "konstnär" om nu foto får anses vara konst.
Om du vill dokumentera din egen hembygd. Så kanske 100 bilder visar mera om 10år. En vad 10 perfekt komponerade bilder gör idag.
Båda dessa förfaranden innebär att jag har kontroll över båda delar av bildens tillkommande, inte bara den ena. Om man låter kameran sköta inställningarna så har man lämnat bort kontrollen åt någon annan, OM det nu inte råkar vara så att ens kamera har möjligheten att ge en EXAKT de färger och andra bildinställningar som man vill ha. Det har inte mina kameror.
Däremot gör jag helst klar bilden direkt i kameran vad gäller komposition. Det är inte alltid det går, men då har jag heller inte lyckats till 100%. Varje gång jag måste beskära en bild så lär jag mig något och tänker förhoppningsvis på det nästa gång. Men det skulle inte falla mig in att slarva eller ta en bild med vidare vinkel än vad som behövs för att medvetet ha mer mån att beskära i efterhand.
Sist men inte minst så fotograferar jag inte för att dokumentera. Jag vill skapa bilder som är tilltalande att titta på, helt enkelt. Vad de sen består av för motiv spelar inte så stor roll. Jag håller helt med om att det kan vara vettigt att ta 100 bilder istället för 10 om det är dokumentation man pysslar med.
Debatten påminner mig lite om ett visst stilideal som finns inom t ex filmen: som om lite dialog automatiskt skulle göra en film bättre. Det är en konst det med, att vara sparsmakad. Inte lyckas de stora jazzimprovisatörerna bättre för att de tutar mindre.Men OK, resultatet av deras möda klingade snart ut; som fotografer fyller vi våra hårddiskar med dem... /Mattias
Vad jag menar är att en film inte med automatik blir en bra, hårdkokt western bara för att man avstår från dialog. Den kan vara ren skit även om folk inte pladdrar förjämnan.
Kort sagt: svaret ligger inte där, i hur mycket eller lite man pratar/blåser/trycker på avtryckarknappen. På sin höjd kan avståendet vara en metod för att förbättra närvaron i det man gör. /Mattias
Det jag menar är väl att ingen (?) skulle få för sig att göra en film på ren slump. Det är nämligen så jobbigt att det skulle bli helt oöverstigligt om det blir dåligt. Så varför inte ha samma tänk när man fotograferar? Det kräver ju faktiskt inte särskilt stor ansträngning per tid, så hur står det till om man inte ens orkar det?
Problemet idag är snarare att folk i allmänhet tycks ha någon slags tvångstanke att visa/publicera en viss mängd bilder per dag, och detta oavsett om bilderna är bra eller ej. Jag gissar att detta beteende har ökat lavinartat de senaste åren på grund av Internet och de digitala kamerorna. De bra bilderna försvinner i floden av medelmåttiga bilder, och man tvingas, om man vill titta på bra foton, att sålla ordentligt.
Din blog är ett trevligt undantag från detta. Och om du mot förmodan publicerar någon bild jag inte faller för så finns där i varje fall något tänkvärt att läsa om den. Fortsätt så!
PS: Bilderna i detta inlägg är läckra! Jag har själv nyligen prövat en rulle av den nya Portra, men att få till färgerna vid skanningen är sannerligen inte enkelt. Det blir stick hit, och stick dit...
Å andra sidan kan jag uppleva frustration när jag är i slutet på ett minneskort och behöver "ransonera" lite.. tänk om det där guldtillfället uppenbarar sig bakom nästa krök och så står jag där med fullt kort.. Speciellt i "action-tillfällen" då jag ofta klickar på bara för att hoppas få åtminstone ett foto där jag faktiskt lyckats fånga det som rör sig.
Minns i slutet av en långresa då jag befann mig på resans sista dag. För en gångs skull hade jag faktiskt ett helt tomt minneskort kvar.. så när stigen blev full av apor i en nationalpark i Singapore hade jag en hel GB till förfogande på ett gäng springande apor.. Vilken frihetskänsla!! :-)
Ett problem som jag upplevt är att kamerans display inte gör bilden rättvis.. både åt ena och andra hållet.. då är det svårt att veta vilka foton som bör raderas redan i kameran. Men det kanske är en vanesak..
-affe
Visst ger det större engagemang i den enskilda exponeringen. Samtidgt var det ju en gång så att småbildskameran gav utrymme för fler exponeringar av samma motiv.
Långsamhetens lov och automatsprayandet behöver inte med automatik inte stå så långt från varandra. Men de är helt olika grenar på samma träd, att fotografera.
Hamnar din bilder enbart på backupen är det kanhända dax att gå ut och fotografera efter beslut som omväxling.
100 000 0000 000 flugor behöver inte ha rätt bara för att de äter ........!
Själv fotograferar jag helst med film ännu ett tag.
De bästa bilderna tillhör nog de där exponeringarna närmare noll ;)
Allt handlar om medvetenhet. Och för att bli medveten måste man arbeta på att visualisera den färdiga bilden redan i fotoögonblicket, tror jag. I alla fall om man ska ha bästa chans att få en bra bild så ofta som möjligt.
Tänk dig att börja måla en tavla utan att ha en tanke på hur stor duken är i olika riktningar från den punkt där du börjar (troligen motivets viktigaste del). Det kan ju aldrig sluta bra, lika lite som det gör det när man fotograferar.
När sen eländet som glatt läggs ut med lutande horisonter och dålig beskärning samt t o m ibland inte skarpt alls, besannas mer än vad utläggarna önskar.
Och hur det än är så har ju en kameraslutare en begränsad livslängd, så varför slösa den på skitbilder som man ändå slänger i papperskorgen.
En annan fundering är att det mycket är en fråga om personlig stil. All verksamhet innebär en avvägning mellan att tänka efter före och att pröva sig fram. Det ligger också i prövandets natur att man på förhand inte kan veta resultatet av prövandet. Avvägningen mellan rationalism och empiri är individuell: medan en Hitchcock bara gör en tagning för varje scen, gör en Chaplin hundra.
Trots allt tror jag du har rätt i att digitalt gärna leder till att man tänker för lite innan man knäpper. Att ålägga sig en "interntaxa" på säg 20 öre bilden skulle kunna hjälpa till att öka besinningen. Men hur skall det gå till i praktiken?
Jag får lov att tacka för alla intressanta kommentarer! Ämnet berör uppenbarligen. Jag brukar vanligtvis svara på varje enskild kommentar, men den här gången blev det lite för mycket, samt att det var många som skrev ungefär samma sak. Men fortsätt för all del att diskutera! Jag har fått en del att fundera på av er som inte håller med mig, vilket är bra. Om meningsutbytet är ömsesidigt så blir det så mycket bättre.
Tack också Jessica för att du lyfte mitt inlägg till förstasidan:-) Det är intressant hur mycket gensvar man får om bloggen ligger på ett ställe där den syns. Jag hoppas också att alla ni som i vanliga fall inte läser bloggar börjar med det. Det finns mängder av läsvärda sådana här på Fotosidan nämligen. För mig är kombinationen av text och bild det ultimata sättet att visa och ta del av bilder.
Trevlig midsommar!
Det kommer att alltid finnas massor av möjligheter som du kommer att missa om du tar bara en bild och hoppas att du gjorde det bra. Det kommer också att alltid finnas nya möjligheter att hitta intressanta motiv. Allt hänger på vilken typ av foto du håller på med.
Foto är knepigt, det går inte att kategorisera även om många försöker. Det finns helt enkelt inga snabba svar till bättre bilder, förutom att lära sig kameras begränsningar.
Jag har för övrigt aldrig hört talas om karlen! Får kolla upp:-)
Det ena att det lär förekomma, eller ha förekommit, som träningsmetod inom japanskt bågskytte att öva med endast en pil per övningstillfälle. Då gäller det att fokusera!
Det andra vad några analytiker kommit fram till beträffande fotboll för några år sedan. De gick igenom tonvis av statistik och kom fram till att det inte fanns några som helst regler om hur man vinner matcher. Det fanns inga starka samband mellan vunna matcher och vare sig den ena eller den andra strategin. Långbollar? Nix. Många hörnor? Nix. Få gula kort? Nix. Etc etc. Känns lite som samma sak här; det finns egentligen inga regler. /Mattias
Gör man? Han lämnade trots allt till eftervärlden dessa 2000 exponerade rullar. Om han inte har sett dem framkallade, betyder det per automatik att de var dåliga?
Båda sätt leder troligen till mål, ungefär lika många gånger totalt sett i förhållande till min kunskapsnivå för stunden. Men då är ju frågan vilket av sätten som är mest tillfredsställande för mig som fotograf. Eller för fotbollsspelaren för den delen. Det kanske handlar om personlighet? Jag gillar att tänka!
Eero: Förvisso, men tror du att han själv skulle vara glad om någon framkallade dessa rullar och valde ut bilder från dem, utan hans insyn? Det tror inte jag. Jag har en hel del skitbilder i bagaget som jag inte vill ska vara förknippade med mig, oavsett hur bra någon annan tycker att de är. Sådana tar jag lite titt som tätt även nu för tiden.
Mycket möjligt. Men, vadå, man lever bara en gång, så brassa på! ^^
Var och en har sitt sätt att ta bilder, jag skulle inte säga att det ena är bättre än det andra. Som någon sa, de bra bilderna blir inte sämre av att man även tagit dåliga bilder. Hellre tar jag fler bilder med några lyckade bland dem, än att jag missar fototillfället. Vid exempelvis bröllopsfoto spelar det ingen roll om kamerainställningarna och komponeringen är rätt i alla bilder (även i de "misslyckade)", missar man tillfället så har man inte bilden på ögonblicket man ville ha. Allt går inte alltid efter planeringarna och det uppstår nästan alltid fototillfällen man inte planerade för.
Detta gäller vid dokumentärt fotografi förstås. Tar man stilleben så har man oftast väsentligen mera tid på sig och kan ställa in kameran i lugn och ro och kan därmed nöja sig med färre antal exponeringar. Så ja, tar man bilder på orörliga motiv så har du säkert rätt i din rubriksättning. Vid dokumetärfotografi behöver det däremot inte vara så.
Jag tror faktiskt inte på det. Som jag skrivit i andra svar här ovan, så är jag tämligen säker på att man förlorar fokus om man tar massor av skitbilder av bara farten mellan de bra bilderna. Och därmed kan säkert de bra bilderna bli mindre bra för att man inte engagerar sig lika mycket när man väl tar dem.
När ett motiv kräver olika inställningar för olika delar av bilden, blir det då bättre eller sämre ifall man tar tillräckligt många exponeringar för att kunna göra bilden i datorn som man tänkt sig den?
När ett motiv rör sig mycket snabbt, är det då större chans att få en perfekt tajmad bild ifall man gör många försök? (Inte nödvändigtvis serietagning alltså, utan man låter motivet göra rörelsen igen och igen...)
Om man vill lära sig mycket om kamerans inställningar och hur de påverkar resultatet kan det då vara bäst att sluta efter att man blev nöjd med hur det såg ut efter första försöket?
Larvigt att hålla fast vid det där med att minska antalet bilder i alla lägen. För dig funkar det men det är nog ett ganska kasst råd till de flesta andra.
Om den fotograf som gillar att använda blixt måste ta flera bilder för att få det rätt, så kan det bero på många olika saker. Det kan helt enkelt vara så att det är alldeles för svårt att tänka ut vilka inställningar som kommer att ge korrekt exponering, oavsett hur bra erfarenhet man har. Det finns ju ett tak någonstans där man inte kan lita på sin kunskap utan måste prova sig fram.
Men nu backar vi bandet till den nivå jag snackar om igen. Det jag är ute efter är att folk INTE utnyttjar den kunskap de faktiskt besitter. För att de inte orkar, eller kanske inte ens förstår att de KAN ta en bättre bild om de utnyttjar sin kunskap istället för att höfta 10 gånger och kanske därmed få en bra bild till slut.
---------
Jag skrev det här blogginlägget väldigt hastigt, precis som vanligt. Därmed gjorde jag ironiskt nog samma misstag som jag i inlägget ojar mig om att andra gör. Jag planerade inte och tänkte inte efter tillräckligt mycket (men så trodde jag knappast heller att inlägget skulle hamna på förstasidan). Men till skillnad från dig (eller snarare ditt tänk applicerat på text istället för bild), så anser jag att det hade varit bättre om jag genomarbetat inlägget mer innan jag publicerat det.
Jag har för övrigt lärt mig en hel del av alla kommentarer; främst de kritiska, som dina:-)
Kan vara så ja, men det behöver inte vara så. Och vad som är "en massa bilder", kan vara 3 - 5 bilder för en, medan det är 300 - 500 bilder för en annan.
– Vad är roligast; att vinna pengar på lotto eller att tjäna ihop dem genom hårt arbete?
Tyvärr har jag en känsla av att många skulle säga att det är roligare att vinna på lotto. Och det är nog av samma anledning som samma människor inte kommer att ta så bra bilder som de skulle kunna ta, om de arbetade lite mer.
Men har du förtjänat lottopengarna? Är du värd dem, när du bara chansat tillräckligt många gånger istället för att göra det som borde krävas för att erhålla dem?
I den här frågan känner jag mig som en sund bakåtsträvare. Lite av en sur gubbe som förkastar ungdomens lättja;-) "Orka lära sig", kan jag tänka mig att en del omedvetet tänker. Förr eller senare slår det tillbaka. Är det du eller kameran som tar bilden?
Jag vill känna den där känslan att jag är värd det.
Glad midsommar
/Lena
Inget fel med att vilja fota hela tiden, men man kanske ska fråga sig varför. Själv har jag förr ofta flytt in i fotograferingen för att jag tyckt att livet suger. Men inte nu längre faktiskt. Det kanske är just därför jag börjat få tillräcklig diciplin för att göra som jag beskriver i bloggen.
Sen kan jag direkt säga att jag låter bli att fotografera spektakulära saker. Dem låter jag vara eftersom de aldrig kommer att bli lika intressanta på bild som i verkligheten.
Det kan ju faktiskt vara så att man kan ha ett alldeles fantastiskt liv och ändå ta 2.000 bilder varje gång man är ute med sin kamera. Samtidigt kan en annan person må extremt dåligt och gå ut med kameran för att lägga fyra timmar på att ta en enda "perfekt" bild.
Med andra ord är detta en helt annan diskussion om hur många bilder man tar. Den handlar om att missbruka fotografi (eller någon annan sysselsättning) för att slippa ta tag i sitt liv.
Personligen är jag sedan länge övertygad om två konsekvenser av den digitala fotograferingens existens:
1) Det tas en ofantlig mängd bilder.
2) Antalet bra bilder är ofantligt mycket större idag än för 20 år sedan.
Vad innebär det i praktiken? Jo, att antalet bra bilder skulle inte bli fler om färre bilder togs.
Jag gissar att varken du eller någon annan vill ha "skitbilder". Varför tror du att de som exponerar flitigt skulle vilja ha det?!
Notera att jag inte påstod att det INTE blir fler dåliga bilder på grund av att antalet exponeringar har blivit så oerhört stort. Givetvis blir det så.
Men är inte det intressanta att det blir fler bra bilder att titta på? Vilken kvot man har mellan antalet exponeringar och antalet bra bilder är det väl ingen som vet ändå? Betraktaren tittar på bilden. Hur den togs eller hur många exponeringar som krävdes bryr sig ingen om.
När jag fotograferar själv, så kan jag knäppa av en hel rad bilder på ett och samma objekt, med väldigt små skillnader, så att jag sedan kan välja i lugn och ro hemma och slippa gå tillbaka för att jag ville ha "mer himmel", "lite mer från höger" etc.
Än mer på resereportage, så har jag tagit ett par tusen bilder och ändå önskat att jag tagit ännu fler. Men lägger man mer tid på varje objekt och tänker mer utifrån "hur ska jag använda den här bilden" så brukar det bli bra.
Så ta många bilder, men publicera bara det bästa är min inställning.
Antingen är artikelförfattaren dum eller politiker. Alltså: antingen förstår han inte vad han talar om eller har han tappat fotfästet å gått in in nån flumvärld långt långt ifrån verkligheten.
Angående artikelförfattaren så ”övar” han inte när han fotograferar, vilket kanske förklarar saken.
Jag håller med TS här. Man blir inte nödvändigtvis en bättre fotograf av att bränna en massa bilder. Man blir bättre när man tänker efter innan, under och efter det att man tar bilden.
"Jag är nöjd med nästan alla mina bilder medan du inte är det. Om du vill fortsätta på ditt sätt så går det utmärkt."
Det där är ju ett tramsigt påstående. Var någonstans har jag skrivit att jag inte är nöjd med mina bilder?
Jag för ett allmänt resonemang här. Hur just JAG gör när jag fotar har jag överhuvudtaget inte diskuterat här.
Du upplever att jag blir provocerad. Det blir jag säkert eftersom jag reagerar på dina påståenden om att människor som använder 64 GB minneskort inte vet varför de gör det.
Jag tycker du berör något intressant med ditt blogginlägg. Därför har jag kommenterat det. Jag har dock svårt att förstå den underton du har, där du dömer andra fotografer för hur de gör när de skapar sina bilder.
Magnus, du borde också sluta fåna dig. Vad är det för "plumpa övertramp" du talar om? Det verkar som att du tar illa vid dig av saker som över huvud taget inte är menade att skada någon.
Så inleds det här blogginlägget, och jag känner att jag vill kommentera det.
Jag vet exakt varför jag har den utrustning jag har. Jag vet varför jag har den kamera jag har, varför jag har den blixt jag har - och jag vet varför jag väljer ett stort minneskort framför ett litet.
Snarare ligger nog problemet i att du inte förstår varför man kan vara intresserad av att ha utrymme för många exponeringar.
Tänk dig att du ska fota ett bröllop, eller en lång sommarpromenad. Under tiden/längs vägen ser du mängder av vackra motiv och fototillfällen. Vad är då bäst att vara begränsad av: för lite minne eller för lite fantasi?
Nu går du väldigt långt. Jag blir lite fundersam över din verklighetsuppfattning. Har du noterat den tekniska utveckling sedan det första fotografiet togs? När nåddes i så fall den gräns där tekniken blev så tillåtande att man inte längre behöver tänka när man tar en bild? Var det när man kunde stoppa en rulle med 36 bilder i sin kamera? Eller fick man ha med sig en extrarulle? Kanske är det så att de som fotograferar alltid har anpassat sig till rådande verklighet och tekniska förutsättningar?
De som bevakar The Super Bowl tar rätt många bilder. Varför? Jo, för att de kan och för att de därmed kan fånga ögonblick som annars passerat. Du anser att dessa fotografer "har problem".
Om jag får ett bröllopsuppdrag förväntar sig min kund att de får bra bilder. Jag skulle verkligen önska att jag kunde ta 50 toppbilder på 50 exponeringar. Det vore en dröm om jag kunde förutse allt som ska hända så att jag bara tryckte av exakt när det ultimata ögonblicket sker. Både du och jag vet att det inte funkar. För tio år sedan var min begränsning antalet filmrullar jag hade med mig. Det fick bli vad det blev. Min ambition var dock alltid den samma: Det ska bli så många bra bilder som möjligt. Vad är det som får dig att tro att man inte fotograferar så idag?
Ambitionen med varje exponering är att göra den optimal. Jag är övertygad om att du vet att det går snett ändå. Rätt ofta till och med.
Vi är nog helt överens om att det är tröttsamt att se dåliga bilder. Risken att vi ska få se fler dåliga bilder har absolut ökat i och med att fotograferandet har blivit "var mans egendom". Jag börjar fundera lite över om det är DET som du inte gillar. Jag säger inte att det är så, men när jag läser dina svar och reaktioner anar jag den röda tråden.
”Min ambition var dock alltid den samma: Det ska bli så många bra bilder som möjligt. Vad är det som får dig att tro att man inte fotograferar så idag?”
Jag tror inte, jag ser ju hur folk gör. Gemene man lyfter kameran till ögat och bränner av en bild utan att tänka för fem öre innan.
”Ambitionen med varje exponering är att göra den optimal. Jag är övertygad om att du vet att det går snett ändå. Rätt ofta till och med.”
Och oftare lär det bli om man tror att många slumpartade bilder ökar chansen att få ett bra resultat. Men det argumentet biter naturligtvis inte på den som hellre spelar på lotto än arbetar, även när vinsten i slutändan är i samma storleksordning.
Sen handlar det inte bara om resultat. Det ska ju vara roligt att fotografera också. Annars ser jag själv ingen vits med det.
Felet du gör är att du så fullständigt nedvärderar fotografen. Vem avgör att det är en slumpartad bild? Du? För fotografen är den högst troligt INTE slumpartad. Men den kan bli mindre lyckad ändå.
Din andra kommentar om det där med lotto är inget annat än ett tramsigt lågvattenmärke. Jag har aldrig skrivit att jag hellre spelar lotto än arbetar. Du får ta och läsa det jag skrev en gång till, så blir det inte så fel när du tänker - och då slipper du vara oförskämd.
Att det ska vara roligt att fotografera är vi helt överens om. Men det tycker jag är självklart. Den som inte gillar att fotografera bör givetvis göra något annat. Jag tror dock inte det har att göra med hur många exponeringar man gör.
Samtidigt är det precis vad du gör när du skriver:
"Vad detta ska vara bra för kan nog ingen annan än de förstå. Om ens de själva gör det."
Men - som sagt - det är bra om du egentligen inte menar det du skriver. Då blir det också lite enklare att förstå andemeningen i ditt blogginlägg.
På samma sätt finns det ett självändamål i att öva upp sin förmåga att närma sig ett motiv. Ofta sitter inte första exponeringen av olika skäl - man måste kanske bygga upp en relation med den man fotograferar, göra sig ett med miljön, och går det fort kanske man måste ta några bilder medan man väntar in den perfekta rutan, för säkerhets skull, ifall man missbedömer situationen.
För egen del tar jag både fler och bättre bilder nu än för några år sen. Varje knäpp måste liksom bli ett steg framåt mot den bilden jag vill åt. Det är intressant att studera erfarna reportagefotografers kontaktkartor, där man kan se serier av bilder där man kommer närmare och närmare motivet. Det har också ett värde att ta många varianter av samma bild, med olika utsnitt, när man sen ska bygga ihop en bildserie.
Så, jag både håller med och inte. Det viktiga är att vara fullständigt närvarande vid fotograferingen. Det kan man vara genom stativ- och spotmätningsmetoden, eller med den mer "sociala" metoden, knäpp som en tok, men fokuserat och medvetet. Man kan tvärtom också knäppa en bild på ett oengagerat sätt, eller bränna av några rutor med seriematningen på max och hoppas att något sitter. Skillnaden är engagemanget, inte mängden bilder.
Om motivet inte rör sig kan man "säkra bilden " (Christer S) genom att ta ett antal varianter. Om det är snabba ryck måste man ha kameran i fingrarna och ryggmärgen.
Digitaltekniken gör att vi kan öva hur mycket som helst. Film är faktiskt dyrt.
Allt blir bättre av övning. Men inte i blindo. Tänk efter efter varje knäpp. Och digitaltekniken bjuder på hjälp med kontrollen.
När Christer Strömholm skulle visa sina bilder för Cartier-Bresson bad denne om att få se Christers kontaktkopior. Han ville studera Christers sätt att närma sig motivet.
Så, att planera en bild och anstränga sig innan man tar den, är mer som att lära sig sitt instrument istället för att bara tuta planlöst i trumpeten eller vad det nu råkar vara. Att harva skalor kan på sätt och vis jämföras med att öva på att planera bilden eller att komponera.
När det gäller skärpa och upplösning så blir det enormt tajta bilder med mellanformatsdia och större. På min egen fotoklubb så kan jag inte säga att den digitala fototekniken inneburit bättre bilder, de gånger vi har Dia-visning tycker jag oftast att de bilderna är bättre både ur motivbehandling och färg-skärpeåtergivning. // Glad Midsommar
Tar man flera tusen bilder om dagen så är det nog rätt liten risk att man gör det.
Så mest troligt lär man sig ingenting mer än att trycka av mycket.
Men med det sagt (och det jag skrev i ett tidigare inlägg), var och en blir salig på sitt sätt. Vill man vara djuping och att varje bild skall förmedla ens djupa ångest direkt från hjärtat med en bild om året, så är det vackert. Men vill man bara leka med sin kamera för att man gillar teknik och knäppa tusentals bilder på allt och alla (och allt där i mellan) så är det lika vackert det också.
Det är lätt att man blir pretto och tror att man gör något finare och meningsfullare än andra.
/Magnus
Någon skrev att det inte finns något egenvärde i att ta så få bilder som möjligt. Det kan man tycka, men det finns i så fall heller inget egenvärde i att ta så många som möjligt.
Sen frågar jag mig återigen; vilken metod är roligast? På vilket att dessa sätt känner man sig mest tillfredsställd som fotograf?
När jag sen fick fri tillgång till ett mörkrum, blev det något bättre, då kostnaderna sjönk, jag kunde se lite mer av varje bilds sammanhang på kontaktkartorna.
När jag gick på fotoskola blev det förstås mer medvetet.
Sen arbetade jag som assistent och kopist, det var när det digitala just slagit igenom ordentligt, men jag fortfarande jobbade i mörkrum. Fotografen jag arbetade för hade en väldigt skarp blick för att välja rätt ruta och i vilket sammanhang den skulle hamna till slut.
Jag fick tillgång till fri färgframkallning i maskin, vilket gjorde att jag kunde öka produktionen och därmed medvetenheten, ha bilder runt mig hela tiden.
Nu plåtar jag bara undantagsvis med film, trots att jag kan framkalla och scanna när jag vill. Anledningen är att det digitala arbetsflödet tillåter mig att ha ett stort flöde av bilder. Jag publicerar dagboksbilder på min blogg, som jag själv och några närmast sörjande kollar på. Ett stort flöde utåt, även av bilder som inte är jobbrelaterade, är viktigt för mig, för att träna på att berätta med bilder.
Vad jag vill säga är att det viktiga är att ägna bilderna mycket uppmärksamhet och reflektion. Som fotograf är det egentligen min skyldighet att ägna bilder många timmar varje dag, precis som en musiker måste repa. Jag personligen har blivit en bättre fotograf genom att skära bort de moment som gör processen långsammare och krångligare.
Dock finns det tillfällen då det analoga mellanformatssättet är den kortaste vägen. Jag tittade tillbaka på några porträtt jag tagit med en Mamiya RZ, och insåg att jag inte kunde tagit dem på något annat sätt. Och där var verkligen, som du säger åtminstone hälften av bilderna riktigt schyssta.
Det finns många sätt att bli vassare, men det viktigaste är att vara i bildflödet.
I bandet jag spelar i, improviserar vi väldigt mycket och repar ytterst sällan. Men eftersom vi gör det så sällan så anstränger vi oss desto mer och alla verkar känna samma magi av det som jag. Vi är inga supermusiker, men vi känner av varandra och är på något vis mer alerta om vi spelar sällan.
Man kan bli superbra på vad som helst om man övar tillräckligt mycket. Men som jag ser det så riskerar man också att förlora sin personliga stil. Särskilt om man försöker lära sig av någon annan istället för att lära sig av sig själv. Jämför Idol-deltagare med musiker som går sin egen väg.
Nej, jag låter hellre hela fotograferingen i sig vara den enda övning jag ger mig. Som att försöka spela ett stycke musik och samtidigt lära sig instrumentet, istället för den ena saken först och den andra sen. Jag lärde mig gitarr på precis det sättet.
Mycket handlar nog om vad man lägger i begreppet "öva". Egentligen är det nog bättre att bra om att utvecklas. För varje bild man tar finns chans till utvärdering och utveckling. Så tror jag alla hittar sin stil - oavsett vad man sysslar med.
Den som fotograferar lär sig - i takt med antalet tagna bilder - att skilja en bra bild från en dålig. Framför allt lär man sig vad som är en bra bild - och hur man tar den.
Digitalfotograferingen har möjliggjort helt andra utvecklingskurvor än den analoga fotograferingen gjorde. Den som har en ambition att ta bättre bilder har enormt mycket större möjligheter att göra det idag än på den "analoga tiden". Jag tycker det är oerhört positivt för bilden, eftersom vi får se så oerhört mycket fler bra bilder.
Jag är också övertygad om att varje fotograf med tiden - tack vare alla exponeringar och betraktelser - höjer kvaliteten på sina bilder. En sak måste dock finnas för att det ska ske: en ambition att ta bättre bilder.
Planlös fotografering ger inte mycket i längden.
Om du har ett litet projekt så kan du ju långt i förväg bestämma hur du vill att bilden ska vara, och därför behöver du bara ta en exponering per bild, förutsatt att du kan din utrustning tillräckligt bra.
Jag har många gånger tänkt fotografera utifrån ett projekt. Men det blir aldrig av. Jag tappar intresset innan jag ens hinner börja. Säkerligen något att öva på, om man nu ska öva.
Många gånger är det fantastiskt att kunna fotografera en enorm mängd bilder. Det behöver inte betyda att man "fotar hejvilt i full fart utan tanke", utan det kan lika gärna vara så att man har otroligt ont om tid på sig att få just DEN bilden. Då är det bättre att slänga upp kameran, chansa med eftertanke, fota ett gäng bilder och sedan när man kommer hem kanske ha några som är okay och någon enstaka som är fantastisk.
Vad underbart få bilder jag hade behövt kolla igenom om jag alltid hade gott om tid på mig att fotografera en bild så att jag inte behövde ta bilder utan att vara helt säker på att de blir bra.
Starkt tips är ju att spana in Jim Brandenburgs gamla "en exponering per dag"-projekt som även finns som bok kallad "chased by the light"
http://www.jimbrandenburg.com/
http://i.imgur.com/b2feF.png
http://en.wikipedia.org/wiki/Pavel_Korin
Alltnog - Juan Rulfo gav bara ut två tunna böcker i mitten av 50-talet, Pedro Paramo och Slätten i lågor, vardera på drygt 100 sidor. Båda hör till den latinamerikanska litteraturens absoluta klassiker och är MYCKET läsvärda. Under tjugo års tid skrev han en släktkrönika också, som han lät gå till tryckeriet - fast han hann dra tillbaka den innan den han bli tryckt.
För övrigt är han en av Mexikos mest uppburna dokumentärfotografer också. Den som bild-googlar Juan Rulfo lär inte bli besviken.
Hur mycket film han gjorde av med har jag däremot ingen koll på. /Mattias
Så snittet av hyfsade fotografer bör nog stiga även om bildfloran innehåller allsköns alster ;)
Tänkvärt...
Till slut kommer man förhoppningsvis fram till det enkla faktum att det blir mycket bättre om man tänker först och plåtar sen:-) Om motivet tillåter det, vill säga. Ibland har man inte tid för eftertanke.
Alla har tillgång till kamera och dator idag. Att fixa till det i datorn verkar lätt. Vart tar
fotografens yrke vägen, bilden får inget värde. Tidigare fanns en viss mystik kvar runt fotografen och de bilder han eller hon presterade. Det måst finnas en viss eftertanke innan man tar bilder, även om du tar bilder på ett träd, att fundera över ljuset, kanske komma tillbaka och se det på nytt. Om jag backar i tiden tittar på bilder tagna med 6 x 6 kamera, tog jag EN exponering på varje motiv. Alla bilder med stativ. Vad som är värt att fotografera, för mig är det ljuset som lockar till fotograferande.
Om det vore så lätt att fixa till bilder i datorn, hur kommer det sig i så fall att det vias upp så många mediokra bilder?
I alla fall så kan man då styra kontrasten hos negativet genom att anpassa exponering och framkallning av varje enskild bild, med början redan i kameran. Att göra motsvarigheten i Photoshop ser jag som en nödvändighet om man ska få ut något vettigt ur sina bilder istället för att bara vara nöjd med vad det blir. Att det skulle komma från den analoga filmen tycker jag är rent felaktigt. Det råkar bara vara ungefär samma saker man brukar vilja påverka, men med helt olika metoder.
Detta är alltså en helt annan diskussion än den om att anstränga sig och tänka ordentligt innan man tar bilden. Det ena eliminerar inte det andra.
Bra sagt: "Det är inte farligt att komma hem utan bilder."
Man lär sig genom att studera de bilder man tagit, hur ska man lyckas studera den stora mängden bilder som landar på ett minneskort? Bilder man inte ens kommer ihåg hurdan situationen var vid tagning. Det fantastiska med film är framkallningen och kopieringen till papper - under den omsorgsfulla processen kommer man under tiden man processerar ihåg hur det var när man tog fotot. Man minns om det var någon speciell doft den dagen, vilket humör man var på. Med film minns du, med digitalt glömmer du. Vad är meningen att fota om det inte är för att uppleva igen?
Begränsningen, som du nämner, är tillräcklig och det blir kvalité istället för kvantitet.
Ha det
Philip
-Bra vart det tydligen. Är det det som spelar roll? Kan du känna dig som en fotograf med alla dessa mängder av bilder du inte ens kommer ihåg hur du tog dem?
Det är säkerligen, med all säkerhet, jobbigt med alla skitbilder ;)