Mycket snack och lite verkstad

Ljuset drar mig till mörkret

Det samhälleliga mörkret alltså. Nu när vårsolen tittar fram lite titt som tätt så tar väl alla fotografer sin kamera med sig och kutar runt och letar fina motiv. Men inte jag. Jag tar kameran med mig förstås, men jag letar inte "fina motiv". Snarare tvärtom. Jag känner ännu starkare än vanligt dragningen till det risiga, grå och bortglömda.

Idag steg jag av Tvärbanan efter jobbet vid Valla torg och började knata mot Liljeholmen. Jag var inte så inriktad på att fotografera egentligen, men kameran var framme och det fick bli vad det blev.
Solen tittade fram genom spruckna moln och ett visst smog-aktigt dis när jag gick genom Årsta partihallar-området. Även den fulaste lastgata kan skina som guld i rätt ljus.

Här trivs jag verkligen, konstigt nog. Lite lagom dunkelt, risigt och bra. Motiv överallt så långt ögat kan nå! Inga flanörer som stör mig och inga vykortsscenerier. Bara plåt, betong och atmosfär.

----------------------------------------------

Men det är inte bara motiv av estetisk karaktär som tilltalar mig, även om det är vad jag brukar fokusera på. Runtom i staden finns plättar av "ingenmansland" som alltid fascinerat mig. Små eller stora områden mellan motorvägssträckningar, industriområden eller annat, där folk sällan sätter sin fot eftersom där inte finns något av intresse. För dem. Istället blir dessa platser raskt befolkade av människor som inte passar någon annanstans. Man ser alltid spår av dem, men sällan dem själva.

Mitt under virrvarret av broar där Essingeleden möter Årstalänken har någon haft sin tillfälliga bostad. Lite längre bort har någon ägnat sig åt att spränga ett nystulet kassaskåp.

Jag skrattade till högt för mig själv när jag tänkte på det jag beskrivit ovan; att jag frivilligt glider omkring där det är som allra fulast och dessutom tycker att det är kul! Men jag älskar att hitta dessa hemlighetsfulla platser där ingen annan är. Definitivt inte fotografer i alla fall. Jag kan bara stå och klura i en halvtimme och finna ro i oredan. Märkligt.

Sen blev det inte så mycket roligare. Jag knallade ner för den helvetestrista backen ner till Liljeholmen och gick längs Trekantens södra strand för att ta Tvärbanan sista biten hem från Gröndal. Jag kan hälsa från tre fula elskåp som glodde på mig.

Imorgon ska jag sova. Jag har inte sovit gott på flera veckor. Det är dags nu.

Dela: