Mycket snack och lite verkstad

Modern industridesign suger elefantballar

Om du är tillräckligt gammal för att känna dig lite generad över det vulgära uttrycket i rubriken så ska du nog fortsätta läsa, för det jag tänker snacka om handlar om att det var bättre på din tid.

Trots att jag är född 1979 och därmed inte lider av någon slags nostalgi när jag talar om detta, så anser jag att industridesignen under min livstid har varit genomgående usel om vi jämför med hur det såg ut ytterligare en eller två generationer bakåt. Och jag kan direkt säga er varför det är så. Folk vill inte längre betala för god kvalitet och snygg design. Allt ska bara vara så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt. Detta synsätt genererar skräp och det tycks gå igen inom de flesta områden.

Låt oss titta på två dagsfärska exempel i form av två motorcykemotorer.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5

Varje linje fyller en funktion utan att för den sakens skull vara ful eller tråkig. Ingenting är dolt. Istället är hela konstruktionen öppen att se för betraktaren, med rör, skruvar, klämmor, kåpor, sladdar, kylflänsar, beslag och infästningar. I mina ögon utstrålar konstruktionen kraft och simplicitet, trots att motorn antagligen är helt genomusel med moderna mått mätt och därtill onödigt krånglig.

Men hur ser då en modern motor ut i jämförelse?

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5

Det kanske är orättvist att jämföra en brittisk cykel med en tysk, men faktum är Triumphs nutida inte är särskilt mycket bättre än den här, utseendemässigt.

Det här är så jävla fult!!! Ramen är en effektiv, rät linje från baksvingens infästning till styrhuvudet med riktigt fula svetsfogar till att börja med. Motorn som borde vara maskinens hjärta och själ, sitter undangömd bakom taffliga kåpor och de delar som faktiskt syns saknar all form av tilltalande design. Slangar, stag och skruvar ser ut att vara inhandlade på Clas Ohlson istället för tillverkade med precision och finess. Kolla bara på de små, grå plastlocken på den yttersta kåpan. Är det något som konstruktören hittat på kontorsgolvet och som egentligen hör till en pennvässare?

Det här är tydligen bara en apparat som gör vad den ska, ungefär som en hjullastare eller ett hissmaskineri. Varför inte sätta en stor jävla kåpa över hela skiten så att man slipper se eländet? Beklämmande är ett passande ord.

---------------------

Vet ni vad? Jag är ganska säker på att det här är anledningen till att Leica fortfarande är så habegärligt bland fotografer, trots att kamerorna på många sätt är rent av dåliga. De har nämligen nån slags själ, precis som Triumphen.

Sony NEX-5N med (troligen) Leica Elmar-C 90/4

Jag saknar ibland min M8 och har faktiskt kommit fram till att om jag säljer objektivet där på bilden så har jag råd med en begagnad M9. Inte helt oväntat att det skulle bli så kanske? ;-) Kameran får vara hur dålig den vill om den är rolig att använda och gör att man därför tar bra bilder. Så det är min plan i det eviga racet mot teknisk perfektion.

Olympus har med sin nya OM-D faktiskt tittat bakåt på samma sätt som Leica. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt att man inte istället tittar framåt och gör något helt nytt, men med samma tonvikt vid design och känsla som var så vanligt innan konsumtionshysterin slog till. Hellre betala stora summor för något man är nöjd med under lång tid, än att hela tiden känna ett behov av att uppgradera till den senaste plasträsern.

Körde jag motorcykel hade jag köpt mig en Ducati. Av någon anledning tycks italiensk design ha lyckats behålla självaktningen utan att egentligen sitta fast i det förgångna. Se bara på Alfa Romeo, vars tämligen enkla bilar fortfarande är mycket vackra jämfört med andra. Det går utmärkt att peka ut en Alfa även när loggan är bortplockad, vilket knappast kan sägas om många andra märken.

Mitt sista exempel är en elgitarr.

Leica M8 med Summicron 28/2

Leo Fender hade ett helt fantastiskt öga för form. Faktiskt bokstavligen, då han var blind på det andra. Han lånade friskt från andra, såsom huvudformen som är av orientalisk modell. Plektrumskyddets praktiska funktion kombinerades med effektiv och estetisk design. Urgröpningarna i kroppens framkant för att lättare kunna spela högt uppe på halsen blev till ”horn” som numera är en vedertagen del av formgivningen hos vilken elgitarr som helst. Kort sagt; han var ett geni och hans former håller lika bra idag som när han 1954 lät göra urtypen till Stratocastern.

Min förhoppning är att vi just nu är i en svacka och att suget efter bra design kommer tillbaka, liksom viljan att faktiskt betala lite mer för kvalitetsprodukter. Det finns naturligtvis mängder av duktiga formgivare, men får de verkligen det utrymme de förtjänar? Vill folk ens ha snygga, funktionella prylar som lockar till användande varje dag, året om? Jag tror det, men det sitter nog långt inne.

--------------------

Innan jag rundar av och önskar er en trevlig midsommar vill jag dela med mig av ett oväntat möte jag hade igår. Jag skulle bara ta en nypa luft vid 22-tiden.

Sony NEX-5N med Leica Summarit 35/2,5

Just när jag skulle gå in i skogen såg jag två rävungar på stigen, kanske 20 meter bort. Jag stannade till och gjorde kameran redo, och under tiden kom den ena för att möta mig. Den var väldigt nyfiken och under kanske tio minuter hade jag den på armlängds avstånd flera gånger där jag slagit mig ner på marken.

Vid dylika tillfällen hade en modern, ful och plastig kamera med autofokus varit bra att ha. Men mötet med räven var mycket mer värt än bilderna, så det är skitsamma.

-------------------

Trevlig midsommar där ute! Min tänker jag ägna åt att insupa naturen och landet i all enkelhet. Ty enkelhet har inget med torftighet att göra. De kan mycket väl vara varandras motsatser, om man vill.

Dela: