Mycket snack och lite verkstad

Obemärklighet är en ynnest

En del köper dyra bilar för att visa upp sig. Andra köper dyra kameror för att göra samma sak. Antagligen har alla människor någon gång försökt köpa sig till status, om än utan att veta om det. Jag tror att det ligger i vår natur helt enkelt, och om man bryter ner det till en vardaglig nivå så är givetvis vårt klädval och sätt att uttrycka oss påverkat av samma grundläggande vilja att synas. Att vara någon.

Jag är naturligtvis lika påverkad av detta något som alla andra; denna fundamentala instinkt, men jag försöker motarbeta den så gott det går. Trots att jag politiskt sett är kapitalist kan jag inte – hur jag än vänder och vrider på det – sammankoppla en människas status med de prylar han eller hon äger.

Det är delvis detta som gör att jag avskyr att gå omkring med en stor kamera som skriker ”jag vill synas!”, för det vill jag inte. Jag vill undgå att synas när jag fotograferar. Att jag sen försöker visa upp mig genom att lägga ut bilder på nätet och blogga är en helt annan sak. Då är det ju i alla fall det jag skapat som är i fokus. Inte det jag köpt.

-----------------

Av ovanstående anledningar är jag mycket nöjd med att ha en väldigt oansenlig kamera sedan någon vecka tillbaka, nämligen en Sony NEX-5N. Jag kan knalla runt med den om halsen utan att någon reagerar alls!

För att göra kameran rättvisa när ljuset tryter köpte jag nyligen också ett litet, nätt stativ. Så litet att det går att hänga med ett av de tre benen över en axelväskas rem och cykla med det, utan nämnvärd ansträngning.

Jag har aldrig gillat att använda stativ, men nu måste jag säga att det blev ändring på den saken. Det lätta Benro C0180T är lika oansenligt som kameran, men också lika bra, vilket inte vill säga lite.

Igår hade jag som vanligt inget vettigt för mig på kvällskvisten, så jag drog iväg på cykel, med stativ och allt. Slumpen förde mig till Beckomberga.

Jag formligen älskar stämningen kring dessa byggnader och trots ganska stor trafik av gående och bilister förblev jag just obemärkt tack vare utrustningens oansenlighet. Jag fick nu också för första gången erfara hur bra Voigtländer 15/4,5 är, då jag tidigare bara använt det handhållet vid tokhöga ISO-tal och långa slutartider.

En del kanske känner vällust av att få avundsjuka blickar. Själv känner jag det istället när jag får vara ifred. När ingen ser och ingen märker mig.

Efter att ha konstaterat att prylarna är perfekta för cykelturer om natten tog jag idag kameran och två minimala objektiv med mig för en promenad. Från att ha börjat vid Odenplan hamnade jag vid Norra begravningsplatsen och kunde insupa lugnet och vårstämningen där helt ifred.

Jag stod ett bra tag vid Solna kyrka och betraktade den fantastiska byggnaden, vars cylindriska mitt uppfördes på 1100-talet. Jag är ateist och tror inte ett skvatt på gud, men kyrkor får mig ofta att bli eftertänksam. Jag stannar gärna upp och försöker lära känna platsen.

Ett äldre par gick förbi men tog ingen notis om mig, eftersom jag inte hade en brottarkamera. Jag kunde istället arbeta helt ostört och bibehålla inre lugn. Det kanske låter konstigt, men jag klarar inte av att fotografera när någon tittar på. Det blir som att stå på en scen och improvisera ett nummer man inte kan.

Fötterna höll riktigt bra då jag provade ett par enkla löparskor som jag köpt, där jag lagt i en hård sula med ordentlig uppbyggnad för hålfoten. Så det fick bli en sväng runtom Karolinska också, där jag bytte till det andra objektivet.

Leica Summicron-C 40/2 är nästan lika litet som ett bakre objektivlock, men presterar mycket bra. Brännvidden är lite klurig på en kamera med APS-C-sensor, men jag gillar den faktiskt. En ”lång normal” kanske man kan kalla det.

När jag gick nedför den snirkliga trappan som vätter mot järnvägen bakom Nackademiens gymnasium fick jag sällskap av en vakt som gick sin rond. Han såg först inte att jag hade en kamera på mig och undrade säkert vad fasen jag gjorde där, vilket återigen visar hur liten NEX:en är. Vi växlade några väna ord och jag visade ett par bilder på displayen för att så att säga rentvå mig från misstanke om ofog.

Hur mycket jag än tidigare talat mig varm för Nikon D700 med Zeissobjektiv och allt annat jag haft, så kan jag ärligt och förnöjd säga att den här lilla kameran passar mig betydligt bättre. Bildkvaliteten är nästan lika bra, men det viktigaste är ändå att den är så oansenlig. Så att jag slipper få lystna blickar när jag är ute och fotograferar. Att den dessutom med sin vinklingsbara skärm är en fröjd att arbeta med, är bara en bonus.

-------------------

Fortsatt trevlig helg! Och glöm aldrig att det är bilderna som räknas, inte prylarna.

Dela: