Mycket snack och lite verkstad

Om tiden och rummet är oändliga kommer allt att inträffa

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en trevlig eller otrevlig tanke. Egentligen är det ett väldigt enkelt resonemang, och därför också desto svårare att avfärda. 
Tiden och rummet hänger som bekant ihop. Och om universum ständigt expanderar så blir rummet onekligen oändligt, liksom tiden. Det kanske inte låter så konstigt, men om man drar in sannolikhetslära så blir det lite läskigt. För då kommer förr eller senare alla teoretiskt möjliga händelser att inträffa. Inte nödvändigtvis i närheten av varandra då.  

Egentligen har texten idag inte ett jota med bilderna att göra. Men de kan kanske illustrera ändå. För om detta stämmer (det är inte säkert att universum expanderar för evigt), så kommer var och en av er att ta dessa bilder. Inte nu eller i formen av ”er” som ni känner. Men som en reinkarnation av samma molekyler. Lyckligtvis kan nog inte en laddning, och därmed byggstenarna för en atom och molekyl, ha en identitet. Så det blir inte ni ändå.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Tmax 400 @ EI 640

Jag har just lyckats koppla upp datorn till min telefon, som jag använder som modem. Så jag kan sitta ute i det fria och skriva. Inte så dumt! 
Har tiden en början då? Det vet nog ingen, men det vore väl jävligt skumt. För utan tiden skulle rummet inte existera, och vice versa.

Det vackra är att det här ögonblicket är unikt. Även om alla sannolikheter för alla händelser går mot ett (kommer att inträffa) så är bör det – strax innan allt inträffat – vara troligare att du gör det här också, än att jag gör det ännu en gång. Men då talar vi alltså på en ”perfekt” nivå. Det räcker inte med att jag sätter mig på samma plats imorgon och gör samma sak. Jag kommer inte att bestå av samma vågor eller partiklar då.

Pentax 67II med 55/4 @ f/8 – Kodak Tmax 400 @ EI 640

Näää, nu får det vara slut på svamlet va? Det var kul en stund. Men lite för flummigt. Tillbaka till foto, teknik och sånt:-)

Den här rullen plåtade jag i söndags. Och jag måste säga att Tmax 400, en aning underexponerad och framkallad med Kodaks egen Tmax-framkallare, ger lysande resultat. Närmast det jag vill eftersträva som jag provat hittills faktiskt.

Pentax 67II med 105/2,4 @ f/8 – Kodak Tmax 400 @ EI 640

Det finns inget bra svenskt ord för engelskans ”yield” i sammanhanget. Men det är god sådan när jag använder Pentaxen tillsammans med denna film och framkallare. Samt förstås de fantastiska objektiven.

Pentax 67II med 55/4 @ f/16 – Kodak Tmax 400 @ EI 640

Det snackas ofta om att negativ film gärna ska överexponeras och underframkallas. Jag håller inte alls med. För de resultat jag är ute efter är det bättre att pressa filmen, det vill säga göra tvärtom. Underexponera och överframkalla. 
Jag vill ha hög kontrast och djup svärta, utan att förlora separation i mellantonerna. Överexponerar jag filmen måste jag dra upp kontrasten såpass mycket i efterhand att skannerns dynamiska upplösning inte räcker till, och det blir brusigt.

---------------------

Tillbaka till tiden och rummet. Jag är på intet sätt religiös. Men det är lustigt hur nära varandra tro och vetenskap kan vara ibland. Att reinkarnation är oundviklig om universum är oändligt. Otäckt, men vackert. 

Så om det ändå ska hända dig inom ickeramarna för oändligheten, varför inte börja fota med film redan nu? ;-) Själv tänker jag göra allt det jag vill. För om det kan hända så är det lika bra att låta det ske nu.

Dela: