Mycket snack och lite verkstad

Så framkallar du färgfilm i hemmet utan specialutrustning

Det analoga fotograferandet verkar helt klart ha en renässans just nu, av diverse olika anledningar. Själv tror jag att det – märkligt nog – mycket beror på Leica M9 och dess föregångare M8. Ty det är en kamera som i stort sett fungerar som en ”gammal god” kamera. Alltså utan finesser, men med desto mer känsla och...finess! Något som finns i överflöd hos även ganska billiga analoga kameror från svunna tider.

Och nu råkar det vara så att en hel del M9-användare också fotar analogt, och därmed är bollen i rullning. Uppmärksamheten riktas bakåt i tiden. Behöver vi verkligen alla dessa funktioner; finesser, som moderna kameror har, när man uppenbarligen kan ta helt makalösa bilder utan automatik? 

Själv var jag bara tvungen att prova film efter att ha ägt en Leica M8 ett tag. Så jag skaffade en M6. Lyckan var stor och fotoglädjen ännu större. En frihet från titta-på-skärmen-efter-varje-bild-syndromet (s.k. ”chimping"). Samtidigt som kameran är nästan helt identisk med den digitala M8:an.

På den vägen är det. Jag började liksom de flesta andra med svartvit, negativ film. Men nu har jag sedan någon månad tillbaka också framkallat färgfilm hemma. Det är inte så svårt som du kanske tror! Så jag tänkte beskriva saken och visa vilken enkel utrustning du behöver.

-----------------------

Jag förutsätter att alla som tänker prova att framkalla negativ färgfilm (C-41) är ganska väl bekanta med hur man framkallar svartvitt, så det där med att ladda filmdosan i mörker och sånt utelämnar jag denna gång. Nu ska vi koncentrera oss på de ganska små skillnaderna när man går från att framkalla svartvitt till att framkalla negativ färgfilm.

Det enda svåra momentet är att hålla temperaturen, som ska vara kring 38°C. Och det är inte så svårt som det kan verka.

Vi börjar med att förvärma kemikalierna; framkallare, blekfix och stabiliseringsbad. Och så har jag adderat ett stoppbad för att kunna avbryta framkallningen kvickt och få en liten tidsfrist, även om det tekniskt sett inte behövs.

Miljövän som jag är så utnyttjade jag diskvattnet från föregående aktivitet för att få upp temperaturen en smula helt gratis. Här ser vi de fyra flaskor som är allt som behövs. Stoppbadet kan man som sagt strunta i, men det blir lite stressigare då.

För att sen lyckas hålla skapligt konstant temperatur så har jag en plastback som jag ställer över diskhon. Till den går en plastslang från blandaren, med en enkel ventillösning i trädgårdsstuk där jag kan välja om vattnet ska gå till backen eller ut i ett annat munstycke i vasken. Dessa prylar kostar kanske en hundring att införskaffa, men behövs heller egentligen inte. Det bara underlättar en smula.

Om man värmer flaskorna från rumstemperatur så funkar det rätt bra att fylla plastbacken, som rymmer nånstans kring 10 liter, med 50-gradigt vatten. Det är ungefär det man brukar få som max ur blandaren. När de stått i ca 10 minuter så börjar de närma sig 35-40 grader, och det där dags att temperera kranvattnet.

Med en lång och fingraderad glastermometer mäter du tappvarmvattnet och ställer in blandaren så att den vid ganska lågt flöde ger ungefär 38-39°C.  Vänder du lite då och då på flaskorna så går uppvärmningen snabbare förresten. 

Här ser vi kransystemet. Hålet i plastbacken är för utflöde från densamma, och är borrat i lagom höjd för att täcka merparten av kemiflaskorna. 
Med kranarna kan jag snabbt växla mellan flöde in i backen och ut till vasken, som jag vill ha för att kunna skölja tratten mellan de olika vätskorna och för att då och då kolla tempen på vattnet. Den brukar dock hålla sig väldigt exakt om flödet är lågt.

Nu antar vi att du uppmäter ungefär 38°C i framkallningsflaskan, och skapligt nära samma temperatur i vattnet som fyller plastbacken. Då är det dags att förblöta filmen med tappvatten, i ca 2 minuter. Underbart med dubbelkranen här! Låt framkallningsdosan stå i vattenbadet under förblötningen så kommer allt att hålla samma temp.

Fyller man en vanlig Patersondosa med 0,5 liter vatten så flyter den finfint med precis lagom marginal från vattenytan till locket.

Ur med förvätningsvattnet, som nu antagligen är mörkgrönt. Det är anti-halo-skiktet på filmen som lösts upp. Detta häller du i vasken. Sen startar man sin klocka och häller så snabbt som möjligt i framkallaren. 

Det brukar påstås att man måste ha en särskild klocka. Det är såklart trams. Jag använder mobilen. Så snart du hällt på framkallare nog för att täcka filmen (vilket framgår av dosans specifikationer), agiterat i 10-20 sekunder, så sätter du sen ner den i plastbacken. Där har du fortfarande ett lågt men stadigt flöde av 38-gradigt vatten.

Agitering varje halvminut och total framkallningstid på ungefär 3:20 kan låta stressigt. Och det är det, men har man gjort det några gånger så är det verkligen ingen fara. Framkallar du lite för länge så kommer filmen inte att dö för det, oavsett vad förståsigpåarna säger. 

Här ovan har jag satt tratten i framkallarflaskan, så att jag är beredd att kunna hälla tillbaka vätskan när framkallningen är över. Som synes är det lite kvar i botten då jag använder ett enliters-kit, medan det bara krävs en halvliter för att täcka filmen i dosan. Mobilkamerans klocka säger att det är dags att agitera om fyra sekunder!

När framkallningstiden är över och framkallaren är tillbaka i sin flaska, är det bråttom att få i stoppbadet. Det är detta bad som avbryter framkallningen, och det är tiden fram till dess som du ska räkna som framkallningstid.  

-----------------------

Nu har du en andningspaus! Framkallningen är avbruten och det enda riktigt viktiga momentet är avslutat. Stoppbadet, som är en svag syra, häller du ut i vasken (tillägg 2012-05-21: du kan återanvända stoppbadet om du vill!).

Sen kommer blekfixet. Där kan man faktiskt hålla rejält högre temperatur, så låt framkallningsdosan vara kvar i vattenbadet och var inte rädd för att vrida blandaren en liiiiten skvätt åt det varmare hållet. Vi förutsätter nu alltså att du fortfarande har ett lågt flöde av vatten till plastbacken. Blekfixeringen är inte så noga varken vad gäller tid eller temperatur annars, då den fortgår tills den är färdig. Du kan inte blekfixera för länge.

Min lathund ser ut såhär.

Den har suttit permanent i badrummet förut, så det är därför den är så skrynklig. Det går nämligen fint att göra proceduren på duschgolvet också, med duschmunstycket nedstucket i plastbacken. Fördelen med det är att man bara lyfter slangen ur backen när man vill skölja tratten (eller händerna).

Någon kanske noterar "gasutv!" på pappret. Det är när framkallaren neutraliseras av blekfixet eller stoppbadet. Då utvecklas gas, och locket på dosan kan hoppa av. Men är du beredd så lyfter du bara lite på locket och så är det inte mer med det.

Efter blekfixeringen häller du tillbaka vätskan i sin flaska. Nu kan du stänga av varmvattnet till plastbacken och börja skölja filmen i dosan. Fyll på med vatten som håller ungefär samma temperatur, häll ut, fyll på och upprepa några gånger. Tre minuter är rekommenderat, men det skadar nog inte att köra lite längre än så för att få bort det elaka blekfixet ordentligt.

När sköljningen är klar så häller du i stabiliseringsbadet. Det kan ha mycket lägre temperatur än resten, men antagligen är det vettigt att låta det vara lika varmt som resten, vilket det är om du haft flaskan stående i den varma plastbacken. Notera att du INTE ska agitera under stabiliseringen! Låt dosan stå bara, i en minut eller så.

Här ser du anledningen till att man inte ska agitera. Jag har just hällt tillbaka stabiliseringsvätskan i sin flaska, och det skummar som attan bara av det. Börjar man vända dosan med denna vätska däri, så kommer du få ett stort skumhaveri i ditt kök!

Sådär! Då var framkallningen klar:-) Nu kan vi tjuvkika på filmen. Fast det bör man helst göra i samma rum som den sen ska hänga att torka i. Nämligen ett mycket fuktigt sådant.

Jag gjorde ett undantag bara för er;-) Filmen ser nu ganska däven ut med mörklila-brun filmbas, men det bättrar sig när den fått torka.

Att man inte ska kika på filmen i köket beror på att den är extreeeeeemt dammkänslig. Emulsionssidan är sträv och klibbig som en kameleonttunga, och drar till sig varenda dammkorn som finns i närheten.

Om man är lite strategisk så tar man gärna en dusch innan man börjar framkalla. För när du sen är klar så är duschutrymmet helt perfekt att hänga filmen på tork i! 

Hrrrm, där hänger den i alla fall. Lite svårt att fota när kamerans frontlins är helt igen-immad:-)

----------------------

Det här inlägget blev i vanlig ordning minst dubbelt så långt som jag tänkt. Men jag hoppas att jag kan inspirera någon att prova C-41-framkallning hemma! Det är verkligen inte svårt. Du behöver bara planera lite, och helst ha mer plats än vad jag har i mitt minimala kök.
Orkar du inte köpa massa kufiska slangar och kranar så går det jättebra att hålla till i duschen annars. Bara att lyfta slangen ur plastbacken när du behöver skölja saker. Men akta dig för blandaren! Min dusch-blandare ändrar temperaturen helt själv om man inte fixerar den med några varv gummisnodd.

--------------------

Nu ska jag invänta filmens torkning med en god pilsner i näven:-) Och efterbehandla lite bilder från X100:an! De här ovan är tagna med den. Fantastisk kamera.

Trevlig helg!

Dela: