Mycket snack och lite verkstad
Sanningar och myter om fullformat
Så sakteliga börjar "fullformat", småbildsformat eller 24x36 mm, åter igen etablera sig som den norm det en gång var. Under den analoga filmtiden (som förvisso fortfarande lever parallellt med den digitala tekniken) var detta standarden. Prisvärd, portabel och ändå med mycket god bildkvalitet.
Tittar vi längre tillbaka så var filmformaten mycket större, men de blev egentligen inte särskilt mycket mindre än just 24x36 mm i de applikationer som gemene fotograf kom i kontakt med.
Idag har vi en digital nytradition där APS-C länge härskat på marknaden av rent kostnadsmässiga skäl. Även dessa sensorer, som är ungefär hälften så stora sett till ytan jämfört med film, är kapabla att ge en bildkvalitet som mäter sig med småbildsformatet på film. Men nu är det ju inte film som gäller längre, så varför jämföra med detta? Nej, vi bör istället se framåt och ta formaten för vad de är i absoluta mått istället för relativa.
På allehanda fotoforum runtom i världen odlas en myt om att ett visst bländarvärde skulle ha någon med bildkvaliteten att göra, oavsett format. Detta är så fel det någonsin kan bli. För att förstå hur detta fungerar måste man kunna elementär fysik, optik och matematik. Kunskaper som de flesta tyvärr verkar sakna.
När nya kompaktkameror lanseras så kan man ofta läsa att "den har ju ett objektiv med f/2!", som om det vore ett bevis på ljusstyrka. Så är inte fallet. En kompaktkamera har i regel en sensor som är stor som en lillfingernagel, och därmed är brännvidden också väldigt kort för en viss bildvinkel. Och eftersom "f" står för brännvidden så innebär "f/2" fortfarande en väldigt liten ljusinsläppande öppning i objektivet.
Det intressanta gällande ISO-tal, bländaröppning och bildkvalitet vid lågt ljus, är och kommer alltid att förbli: hur många fotoner kan sensorn fånga in totalt sett? Inte per ytenhet. Detta gäller förstås också mellan APS-C och småbildsformatet.
Så, vid f/2 på APS-C fångar sensorn in ungefär hälften så många fotoner som en FF-sensor gör (om båda har likvärdig fotoelektrisk verkningsgrad, eller vad man ska kalla det för). Därmed motsvarar ISO 200 på APS-C-sensorn ISO 100 på FF-sensorn.
Men fördelarna med ett större sensorformat stannar inte där! Därtill används ofta FF-objektiv på APS-C-kameror, eftersom de ljusstarkaste objektiven brukar vara avsedda för det större formatet. Att använda dem på ett mindre format innebär att man klipper ut en ruta i mitten av bildcirkeln och förstorar denna. Alltså förstoras också alla optiska fel. Objektivets upplösning per bildhöjd blir sämre eftersom det ju är konstant per ytenhet.
Den enkla och självklara slutsatsen är att bäst bildkvalitet fås med största möjliga sensor tillsammans med välkorrigerade objektiv avsedda för just det formatet. Det finns endast några få vinster med att använda objektiv som ger större bildcirkel än sensorn, och det mest märkbara är att hörnskärpan ökar i förhållande till mittskärpan. Därmed inte sagt att den blir högre än om objektivet suttit på ett större sensorformat!
--------------------------------------
Jag har alls inget emot APS-C-kameror. Men jag är tämligen trött på alla felaktiga argument som används för att försvara dessa. Det enda vettiga argumentet är egentligen kostnad, då en stor sensor är dyrare än en liten. Det kommer vi aldrig ifrån. Det vi kan ställa oss frågande inför är varför APS-C-kameror är så förbannat stora (det gäller förresten även FF-kameror). Varför ska man köpa en Olympus E-3 som har en fjärdedel så stor sensor som en Canon EOS 5D MkII, om inte för kostnadens skull? "Men Olympus har ju ljusstarkare zoomar", kanske du säger. Pyttsan, säger jag. Deras 14-35/2 kostar 25 lakan och motsvarar ett 28-70/4 på 5D. Något sådant har inte Canon, men väl ett 24-105/4 med bildstabilisering som kostar 12.500:-.
Sammantaget blir Canon 5D II med 24-105 IS billigare än Olympus E-3 och 14-35. Att någon väljer det senare alternativet måste bero på märkeslojalitet eller bara okunskap. Att man sen kan sätta ett skitbilligt 50/1,8 på 5D:n med spektakulära resultat gör inte saken bättre för Olympusfolket.
Missförstå mig rätt. Jag gillar Olympus som märke, men de är ute och cyklar så jävla mycket när de försöker sälja jättekameror med pyttesensorer. Likaså är deras anhängare ute och cyklar när de försöker påskina att de ljusstarka zoomarna skulle väga upp för sensorformatet.
-------------------------------------
Nåväl, vi är ganska få som har lust eller råd att lägga multum på kameror. Men om vi ska göra det, så bör vi göra det på ett någorlunda rationellt sätt om bildkvalitet är vad vi är intresserade av. Jag avslutar kvällens skitsnack med en bild från i eftermiddags med Nikon D700 och Nikkor 50/1,2 AI vid ISO 6400 och f/2. Kombinationen kostar i dagsläget ungefär 25-30.000:-, vilket ju är betydligt mer än vad de flesta vågar drömma om att lägga på en kamera.
Bilden är uppräknad i ACR helt utan luminansbrusreducering. Det behövs nämligen inte.
Hörde jag "vi vill se 100% crop!"? Kommer här. Återigen; ingen luminansbrusreducering alls.
Som grädde på moset så är bilden restituerad, så upplösningen har besudlats genom återinterpolering vid upprätningen.
Trevlig helg!
Dela:
Arkiv
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
Kanske är det gamla hederliga marknadskrafter (=oligopolet Nikon Canon) som tror att totalmarknaden blir större om man har två sensorformat istf att göra fullsensorkameror för 5-10kSEK.
/F
Även en "gammal och brusig" 5D MkI ger en helt annan bildkvalitet än en APS-C-kamera. Detta är egentligen inte konstigt alls, men det glöms gärna bort;-)
Ett exempel, när du använder olika objektiv på en storformtskamera - med digitalt bakstycke eller film - så stämer alltid uppmätt värde oavsett om det sitter ett småbilds objektiv eller ett storformatsobjektiv på kamera. Dvs f2 är alltid f2 - oavsett det ljuskänsliga mediets storlek.
Om det finns ett avvik mellan sensorerna i känslighet så anpassas det till ISO-standaren, dvs ISO 200 på en Ricoh GR-D är lika "Ljuskänsligt" som samma ISO på en Canon EOS 5D eller ett Hasselbladbakstycke.
Finns massa litteratur i ämnet - googla!
Mvh
/johan e
Både ISO och bländarvärde handlar om exponering per ytenhet. Ökar du ytan så vinner du bildkvalitet, och då kan man utefter ett linjärt samband jämföra med andra ISO- och bländarvärden på ett annat sensorformat.
Tänk dig att du har en GR-D-sensor som är 10 gånger större. Vid samma ISO-tal får du plötsligt 10 gånger mindre brus per bildyta. Samma sak gäller med bländarvärdet, vilket ju påverkar bland annat skärpedjupet.
F
Om jag plåtar i studion med en APC-S sensor och har justerat in blixtarna till f/8 och kör med 1/125sek så är det samma bländare och tid både på DX och FX. Borde det inte vara skillnad? FX samlar ju avsevärt mycket mer ljus?!
FX-sensorn samlar in mer ljus totalt eftersom den är större. Så per pixel är signal/brus-förhållandet bättre vid samma totala antal pixlar på sensorn.
Hade gärna sett att Nikon släpper en FX-kamera i D90-utförande. Alltså skippa vädertätat o all extra lyx, men kläm in en FX-sensor. Men det verkar som de har andra planer på gång med EVIL eller vad det nu va: http://nikonrumors.com
PS. Ruskigt bra bildkvalité D700 har på höga ISO!
Allt detta kommer nog förr eller senare, men jag gissar på senare:-/
Jag har inga invändningar alls... och som vanligt blir jag extra sugen på fullformat när jag läser dina texter. Men det är fortfarande för dyrt för mig (trots att det är en begagnad 5D jag siktar på).
Jag skaffade ganska nyligen en GR-D III, vilket var lite ångestfyllt då den kostade som en halv 5D, men det visade sig lyckligtvis vara ett bra val då den var enormt mycket bättre än min förra fick-kamera.
Jag slog ihjäl lite tid häromdagen med att ta testa de olika isoinställningarna på samma motiv, så jag kan lika gärna dela med mig (även om det är ganska off topic) :) Alla är hyfsat neutralt konverterade från raw (ingen brusreducering eller uppskärpning, nedskalat till 25%). 3200 och 6400 underexponerade
ett resp. två steg och sedan pressade motsvarande. 6400gimp är färgbrusreducerad i gimp. 6400bw har något högre kontrast än övriga samt ekvivalent förstärkning av alla färgkanaler (de andra ligger ungefär Rx2, Gx1, Bx4).
http://www.update.uu.se/~jeppe/bilder/grd3/isotest/
Det finns musik som räknats ut med matematik o på ett "korrekt" sätt, är det då musikkvalitet(kvalitetsmusik?).
Alla de matematiskt härledbara missförstånd som florerar på nätet hjälper ingen. Nästan alltid handlar det om att försvara sin egen utrustning för att man inte vågar erkänna för sig själv att det faktiskt är en ekonomisk fråga. På Fred Mirandas forum finns en hel drös med människor som på fullaste allvar tror att APS-C är likvärdigt med FF. De grundlurar sig själva (och andra) bara för att de inte vill erkänna att det finns bättre utrustning än den de äger själva.
Tillägg: Eftersom jag själv är musiker så ser jag parallellen till "matematisk" musik. Visst är det så att musik inte blir bättre av att den är perfekt. Men ljudkvaliteten kan man inte skoja bort genom att påstå att enkel utrustning låter lika bra som mer sofistikerad dito. Om man sen föredrar ett luddigt ljud så är det knappast "bra ljudkvalitet" man är ute efter.
Min poäng är att bildkvalitet också är subjektivt och inte mätbar.
Möjligtvis är pixelkvaliteten det.
Bildkvalitet är subjektivt, men det finns många objektivt mätbara parametrar i begreppet. Själv tycker jag att lite brus faktiskt kan tillföra något positivt:-)
Med ditt resonomang så skulle ju de digitala mellanformatsbakstyckena alltid vara bättre än sk småbilds-FF. De är de - i upplösning - men inte i känslighet, de är ofta oanvändbara över 400-ISO. Det hela handlar ju om sensorteknik. Det kan mycket väl komma ett teknikgenombrott som gör "småsensorerna" bättre.
Att sedan låta frågan handla om ekonomi är inte helt rättvist. Jag tycker nog att min Leica M8:a är bättre än vissa sk FF - på allt utom möjligtvis höga ISO ;-)
Det finns mycket att säga om optik och upplösning kontra sensorstrorlek, om du inte redan har sett Erwin Puts hemsida:
http://www.imx.nl/photo/
så är den ett tips för mera läsning!
Ditt resonomang fungere endast om du ställer FF mot APS-C inom samma märke - självklart är Canon EOS 1Ds mkIII bättre än EOS 1000 :-)))
Sedan tror jag att tex Olympus och Panasonic-fotograferna ser till andra saker än det subjektiva bruset vid vissa ISO-tal...
Men såklart - det står dig fritt att "räkna ut" att alla som inte använder FF-kameror är antingen "idioter" eller "fattiglappar" ;-)
Mvh
/johan e
Mitt resonemang handlar om sensorstorleken i sig, inte om olika tekniker som tillverkarna använder. Det är faktiskt mycket vanligt att folk inte begriper att en större sensor fångar in mer ljus vid samma bländarvärde som en mindre, och att ISO-talet därför måste "översättas" när man jämför olika sensorer.
En ytenhet i form av stor sensor fångar mera ljus under en och samma tid som en liten sensor. Japp.
Men om jag tejpar över min sensor så den blir hälften så stor så kommer den halva bilden som faktiskt exponeras alltså bli hälften så ljus enligt dig? Eller menar du att medelvärdet för hela bilden - den svarta delen samt den exponerade delen blir hälften så ljus? I det senare fallet håller jag med. Men i jämförelsen med APS-C så är det ju irrelevant.
Har det inte enbart med de enskilda fotocellernas förmåga att fånga upp fotoner? En stor fotocell fångar in mer än en liten. Fast många små fotoceller fångar gemensamt in lika mycket som några få större, under förutsättning att det inte är massa mellanrum mellan fotocellerna... Eller hur ska det tänkas för att få ihop det till att en liten sensor exponerar en bild mörkare än en stor... Hjälp!
Det som händer om du minskar en befintlig sensor till halva storleken är att du tappar hälften av pixlarna. Alltså har du hälften så mycket information att bygga din bild av, och signal/brus-förhållandet minskar till hälften (minskad upplösning är ekvivalent med ökat brus per bildhöjd).
Om du istället tar en mindre sensor med samma antal pixlar så förlorar du information per pixel eftersom varje pixel fångar in mindre ljus. Det bidrar också till ökat brus; relativt sett i precis samma mängd. Men det kommer att se lite annorlunda ut än med få och stora pixlar.
Det som måste ske i kameran för att de mindre pixlarna ska återges som lika ljusa som de stora, är att signalförstärkningen per pixel måste vara högre. Det är därför man kan skruva upp ISO-talet mer på en stor sensor utan att det blir brusigt.
Precis samma sak gäller film. Ett större negativ innebär att kornet vid ett visst ISO-tal blir mindre i förhållande till den färdiga bildens storlek, trots att kornet i filmen ju är precis lika stort per ytenhet på negativet.
Vad är det du vill säga egentligen? Du rör ihop en massa fakta, tyckanden och egna personliga preferenser. Ljusstyrka hos ett objetiv är busenkelt och glasklart (ursäkta vits) definierat. Det är ju relationen (KVOTEN) mellan brännvidden och bländaröppningens diameter. Alla objektiv med en viss ljusstyrka t.ex 2, ger exakt samma ljusstyrka till en viss bildpunkt i mitten av motivet, helt oberoende av brännvidden. Mot kanten av motivet avtar ljusstyrkan pga vignettering förstås. Sen finns ingenting mystiskt eller magiskt med sensorer av typ APS C eller 24x36 mm eller 4x5 cm etc. Det avgörande är förstås hur stor ljuskänsligheten är i varje pixel. Och då blir det i praktiken ofta så att en stor sensor kan tillåtas ha stora pixlar med åtföljande hög ljuskänslighet, samtidigt som den kan ha tillräcklig många pixlar, så att upplösning blir tillräckligt bra. En helt annan sak är de teknologier som i praktiken används för små eller stora sensorer. Där kan man se en tendens till CCD för pyttesmå och mycket stora sensorer medan CMOS härskar där emellan, som vid 24x36 mm.
Pixelstorlek är något helt annat. Både små och stora pixlar kan ha olika ljusinsamlande egenskaper per ytenhet. Det är fortfarande ytan hos sensorn som är det intressanta.
Någon magi har jag inte nämnt, vad jag vet.
Om man däremot jämför den icke beskurna FF-bilden med APS-C enl ovan, så har signal/brus fördubblats motsv en halvering av ISO.
Stämmer det eller har jag fått det om bakfoten?
Nästa fråga gäller vad det är utöver detta signal/brus som är så speciellt med FF.
Dvs, vad är det som gör upplevelsen av att handha en FF så annorlunda?
Man blir ju nyfiken när man läser vittnesmål som tex detta av Matt Grayson, ephotozine:
"There's something very satisfying about holding a full frame digital camera. It's as though the manufacturers have added a chemical to the body which, each time you hold it, penetrates the skin and transmits a signal to the brain which gives you the warm feeling that you're holding something special. I know that this is not the case, but during this test the more pictures I took the more excited I became."
Kan nån förklara vad det beror på?
Hälsningar
Lennart Bernfort
Det andra är naturligtvis bara trams:-) Den stora skillnaden är att det finns så många bra och ljusstarka objektiv till FF som inte kostar skjortan. Faktumet att de inte ens behöver vara så ljusstarka gör skillnaden ännu större mot APS-C.
Eller stämmer det hög upplösning ställer höga krav på objektivet?
Så det med upplevelsen igen:
Läser ibland att en bild från FF upplevs mer harmonisk osv.
Vad kommer det sig av, om det nu stämmer?
Vad är det som gör fotograferandet roligare förutom att man har större frihet att laborera med
bländartal och därmed skärpedjup? Finns det någon ytterligare inneboende egenskap?
Objektivet beter sig inte sämre för att man ökar antalet pixlar per yta, men det beter sig sämre på en mindre yta än på en större.
Att bilder med FF ger bättre resultat beror på många små faktorer. För det första utnyttjar man objektivens fulla bildcirkel, vilket enligt ovanstående resonemang ger högre upplösning och lokal kontrast per bildhöjd (om man inte använder APS-C-objektiv på APS-C-kameran förstås). För det andra kan man blända ner objektiven mer för att fortfarande bibehålla ett skärpedjup som man får med större bländaröppning på APS-C. Man får därmed kort skärpedjup i bilder med avsevärt högre skärpa.
Det handlar inte om några magiska egenskaper. Ju större film- eller sensorformatet är, desto bättre bildkvalitet kan man få. Det finns ju mycket större format än FF, som ger ännu trevligare kvalitet:-)