Mycket snack och lite verkstad

Sökandet efter den bästa optiska sökaren är över

Blott tre rullar film har passerat Hasselbladaren sedan jag köpte den förra helgen, men redan har jag hunnit med att komplettera med lite intressanta prylar. Först köpte jag en ny mattskiva av typen acute matte av den trevlige försäljaren Jan Laurits som brukar annonsera här på Fotosidan. Det hade från diverse olika håll sagts mig att den skulle vara ett enormt lyft jämfört med originalskivan som är ganska mörk, och att det också var ett stort skäl att välja 500 C/M över den tidigare Hasselblad 500 C, då den sistnämnda inte har utbytbar skiva.

Mattskivan kom dagen efter beställning och direkt när jag provade den insåg jag att den inte skulle hjälpa mig ett jota. Originalskivans mörkhet beror på att den är väldigt matt, vilket gör att man ser precis var fokus hamnar, förutsatt att det befintliga ljuset räcker till. Det är där haken finns. Utbytesskivan var dock såpass optimerad för att vara ljus istället, att det blev ungefär som att försöka fokusera manuellt med originalskivan i en modern, digital spegelreflexkamera. Alltså nästan omöjligt.
Så Jan erbjöd en annan, liknande skiva fast med splitprisma (även kallat ”snittbild”) mot några extra hundralappar, så jag skickade tillbaka den första och väntade otåligt.

Ungefär samtidigt hade jag köpt en prismasökare av en annan FS-användare. Egentligen mest för att jag tänkte det kunde vara ball att prova, och för att priset var bra. Idag kom både den nya mattskivan och sökaren.

Ivrigt monterade jag attiraljerna som också inkluderade ett motljusskydd, och min första reaktion när jag kikade i okularet var att mungiporna åkte upp mot öronen.

– Dra ända åt helvete! Är det inbyggd biograf i kameran??

Jag skämtar inte när jag påstår att sökarbilden är ungefär dubbelt så stor till ytan som i min Pentax 67II. Jag trodde inte ens att det var möjligt. Tidigare har jag hyllat sökaren i Nikon FM2, och det här PM5-prismat som det heter, ger ännu lite bredare bild, och så då lika hög dessutom eftersom formatet är kvadratiskt.

Visst, den tar lite plats och gör kameran större.

Men viktskillnaden är inte särskilt stor och det tar bara några sekunder att byta till det ihopfällbara ljusschaktet om man vill använda det istället. Kamerans modulära uppbyggnad är mycket trevlig och något jag skulle önska mig hos digitala kameror av mindre snitt, men det får vi nog inte se i första taget.

Även mattskivan byter man mycket enkelt, så jag tar förmodligen med mig den gamla dito och schaktet när jag är ute, så att jag kan bygga om kameran när jag känner för det. När ljuset är gott så är det ändå svårt att matcha charmen av att titta direkt ner på mattskivan, och då får den med fördel vara väldigt matt så att man får en sökarbild med mycket djup.

---------------------

Nog om detta! Nu tittar vi på lite fler bilder från kameran ifråga istället. Och jag vill uppmana alla läsare att klicka på bilderna för att förstora, för annars blir kvaliteten onödigt lidande. Jag valde ut de bästa bilderna från senaste rullen till förra inlägget, så andrasorteringen får duga idag.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/4 – 1/15 sekund

Det brukar tjatas om att man måste ha stora och tunga stativ för tunga kameror, men det är skitsnack. Här har jag använt ett synnerligen litet och lätt Benro C0180T med Hasselbladaren, på sumpig och mjuk mark nere i en lerig skreva bakom Minneberg. Naturligtvis med spegeluppfällning och trådutlösare för att minimera alla eventuella källor till vibrationer. Här fokuserade jag förresten med schaktsökaren och originalskivan i väldigt dåligt ljus, vilket visar att den funkar som det är tänkt om man tar sig tid.

Och så en annan vy av den halvsjunkna båten vi tittade på igår. Notera gärna herrarna på segelbåten i bakgrunden som säkert undrade vad jag höll på med.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/2,8 – 1/60 sekund

Det här med kort skärpedjup på långt avstånd är en av mellanformatets fördelar jämfört med mindre format. Det går att få ungefär samma oskarpa bakgrund med ett 35/1,4 på småbildsformatet, men det kommer att se annorlunda ut. Främst blir övergången till oskärpan ”längre” och den absoluta skärpan per bildhöjd lägre eftersom objektivet måste ha en mycket extremare konstruktion. Däremot kan bakgrundsoskärpans karaktär; den så kallade bokehn, mycket väl bli mjukare om objektivet är modernt.

Objektivet Zeiss 80/2,8 Planar är en riktig klassiker och har ungefär samma konstruktion som det 50/2 Planar som jag använt för produktbilderna överst i inlägget, då på en Sony NEX-5N. Åttian är lite oskarpare vid full öppning men karaktären är ungefär densamma, det vill säga en aning bråkig bakgrundsoskärpa men desto mer tredimensionalitet.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/2,8 – 1/125 sekund

Jag är lite sugen på att prova ett Distagon 60/3,5 eller 50/4 bara för att se om de har en annan karaktär. Men annars finner jag 80 mm helt perfekt vad gäller bildvinkel. Man kan gott ha det som enda brännvidd på 6x6-formatet. Och så är det ju kul att så många klassiska foton har tagits med just denna kombination! Kanske oftare då med en Rolleiflex, men det är skitsamma.

Zeiss 80/2,8 Planar @ f/11 – 1/4 sekund

Det inklämda och fängslade stackars trädet mellan staketet och plåtskjulen är ett motiv jag återkommer till och ännu inte har lyckats göra rättvisa. Men en dag ska det bli bra. Den ljusa himlen är en svår nöt och antagligen borde jag prova att gå dit på morgonkulan så att jag får medljus istället.

-----------------

Och så ett litet tips i all välmening. Titta aldrig, någonsin i sökaren hos en Hasselblad med PM5-prismat om du inte tänker köpa en. För då kommer din egen kameras sökare att för evigt kännas liten, mörk och tråkig.

Trevlig helg!

Dela: