Mycket snack och lite verkstad

Tekniken bör väga lika tungt som estetiken

Jag har insett att det är lönlöst att försöka låtsas som att mitt fotointresse inte till stor del drivs av fascinationen över det rent tekniska. Allt från kamerans historia, filmers emulsioner och framkallningsteknik, till kufiska objektivkonstruktioner och moderna sensorers brusprestanda, roar mig lika mycket som att försöka ta estetiskt tilltalande bilder.

En del har en inbyggt negativ inställning till det här. De kanske anser att det inte är tillräckligt konstnärligt äkta att vara intresserad av teknik på ett plan där man gärna gräver ner sig i hur en asfärisk lins är slipad eller hur matrisen av mikrolinser framför pixlarna på sensorn är distribuerad. Eller omvänt oförståelsen för att en fin komposition kan vara mycket viktigare än absolut skärpa, och så vidare.

Jag försöker så gott det går att balansera de två ytterligheterna. Att kombinera dem kan bara en mästare göra, och dit har jag ännu långt kvar. Men försöka duger!

Hasselblad 500 C/M med 80/2,8 Planar @ f/2,8

Har man en gång provat mellanformat så är det väldigt svårt att försöka återfå sansen och inse att mindre format faktiskt duger gott i de allra flesta fall. Men det räcker inte att bara köpa en kamera och sikta den mot vad som helst. Du ska fokusera rätt, komponera vettigt, framkalla filmen bra, samt skanna eller förstora den på papper. Det är en lång kedja som jag ser att många gärna hoppar över, vilket gör att deras dröm om mellanformatet bara ger ett gråblaskigt och trist resultat. Precis samma sak gäller stora sensorformat i den digitala världen.

Ska man anamma strävan efter teknisk perfektion så måste man arbeta en hel del med sitt fotograferande om betraktaren över huvud taget ska kunna uppskatta tekniken.

Hasselblad 500 C/M med 80/2,8 Planar @ f/11

Att balansera Bladaren i handflatan, kika ner på den stora mattskivan och försöka komponera med en spegelvänd bild som till en början gör en sjösjuk, är helt magiskt. Av all herrans utrustning jag provat är det här den som jag njuter mest av att använda. Antagligen för att det är precis lika svårt som roligt och engagerande. Man får ingen som helst hjälp utan måste kirra allt själv.

Hasselblad 500 C/M med 80/2,8 Planar @ f/5,6

Det kvadratiska formatet passar mig. Det är störande, bråkigt, konstigt och därför bra. Det jävlas med mig hela tiden och jag älskar det.

------------------

Men som sagt; jag slår mig aldrig till ro och tänker prova och lära känna så mycket fotoprylar jag bara kan och har råd med innan jag dör. Därför damp den här manicken ner på Posten i eftermiddags.

Sony NEX-5N med Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/2

Det ni ser på bilden är världens ljusstarkaste objektiv med 35 mm brännvidd för småbildsformatet! Där bakom skymtar en Leica M4-P; alltså den sista modellen innan M6 och i det mesta precis samma kamera, fast utan ljusmätare.
En del påstår att den är sämre byggd än tidigare Leicor, men det spelar föga roll när känslan är flerfaldigt taktilare och finishen enormt mycket bättre än hos vilken annan dussinkamera som helst.

Än så länge har jag bara provat objektivet på min NEX, och det bådar där inte gott alls. Oskarpt och dimmigt vid full öppning, men jag tror att det kan prestera desto bättre på film. Några rutor hann jag i alla fall knäppa med mitt ZM 50/2 och jag njöt varje sekund (eller kanske snarare hundradel).

Leica är alltid Leica och de som påstår att det är rikemanskameror kan gå och dra något gammalt över sig. De har inte förstått någonting eller så har de inte kollat priserna. Att nya Leicaprodukter är ohemult dyra säger väldigt lite om priserna på äldre, analoga kameror som den här och jag betalade blott ett fåtal tusenlappar för M4:an.

-------------------

Vad nästa inlägg kommer handla om vet jag inte riktigt, så ni får gissa. Känner ni mig än? Jag vet inte ens om jag känner mig själv. Men vad gör väl det om jag får ha roligt!

Simma lugnt!

Dela: