Mycket snack och lite verkstad
Uppskrivning av Tri-X och en självutmaning om bra bilder per tid med mellanformat
Begreppet "sprutmåla med bilder" förklarar det enkla fenomen som innebär att fotografen tar en jävla massa bilder per tid, trots att det antagligen minskar resultatets kvalitet per tagen bild. Jag ska inte tråka ut er med mer moraliska pekpinnar om detta efter mina tidigare långa utläggningar om saken.
Detta måste dock sättas i proportion till utrustningen ifråga. Med digitalkameran är det inga svårigheter att komma upp i något hundratal bilder på en dag och man är flitig, eller till och med tusentals om man använder seriebildtagning och fotar sport till exempel. Det blir lite som att filma och sen plocka ut det som funkade. Inget jag ser någon glädje i, men vi är ju alla olika.
Med analogt mellanformat sänker man tempot helt naturligt eftersom man bara har nånstans mellan 8 och 16 bilder på en rulle (10 den här gången), beroende på vilket format kameran ger. Därtill är det ju inte gratis att trycka av, så det känns snarast konstigt att ta många bilder om man inte är säker på att de kommer att bli bra.
Men ibland har man nån slags "flow", och då är det bara att ösa på! Även jag kan ryckas lös ur stramhetens bojor.
Voigtländer Bessa III @ f/13 med Kodak Tri-X – 17:36
Nån gång i förra veckan var jag ute på en liten cykeltur med bälgkameran i väskan. Under hela eftermiddan dök verkligen ingenting intressant upp, så jag ägnade mig istället åt att njuta av omgivningarna på Djurgården. Men så stannade jag till vid ett varv och plockade fram kameran. Motiven stod som spön i backen!
Kameran var laddad med Tri-X som jag egentligen bestämt mig för att inte gilla. Men efter förra rullen med denna film hade jag ändrat uppfattning och var sugen på att prova lite mer, denna gång i 6x7-format istället för 6x6. Som du ser har jag skrivit upp klockslagen för bilderna. Det är ett nytt påfund som jag tycker är ganska trevligt.
Just där och då blev det en ny utmaning att ta bra bilder på kort tid. Inte för att jag tänkte på det, utan det skedde undermedvetet. Ovan en sån där trehjulig "bil" som vi kanske bäst känner igen från Mister Bean. Notera den fantastiskt charmiga fastlåsningen! Som om den vore en cykel.
De tre ovanstående bilderna är de tre första på rullen. Sen tog jag en som är okej, men som inte är tillräckligt bra för att platsa i bloggen. Med andra ord går vi vidare till bild nummer 5 på rullen.
En vänlig farbror som höll på med sina båtprylar undrade storögt om kameran var från 20-talet och blev mycket förvånad när jag berättade att den var flång ny. Vi språkade ett kort slag om den tekniska utvecklingens fram- och baksidor innan jag gick vidare.
Som sagt, man drar verkligen blickar till sig med den här kameran, men på ett sätt som skiljer sig helt från om man till exempel går omkring med en modern kamera med stort objektiv.
Vad en livbåt från ett stort fartyg gör här vete fan, men motivet gav filmen och mig en bra match. Bessans ljusmätare är av enklaste sort med en ensam liten ljuskänslig diod mitt frampå kamerahuset. Så man vet inte riktigt vad den har för effektiv betraktningsvinkel eller hur den reagerar på hög kontrast. Jag brukar låta den sköta sitt jobb själv med tidsautomatik.
Vill jag ha hög kontrast i den färdiga bilden så underexponerar jag en skvätt (uppåt ett helt steg) och vill jag ha låg kontrast så överexponerar jag enligt samma recept. Här var exponeringen neutral och jag var tvungen att lägga på en kurva från helvetet för att få detta resultat. Jag borde följdaktligen ha exponerat lägre.
----------------
Okej, "yielden" såhär långt är att 5 av 6 tagna bilder är dugliga för att jag ska vara nöjd och som kan publiceras i bloggen. Mer än så har jag inte hunnit efterbehandla från rullen. Detta inom ett tidsspann på ungefär 20 minuter. Inte så pjåkigt, om jag får säga det själv. Därtill är jag jävligt nöjd med hur Tri-X:en funkat! Den kanske till och med är bättre än Tmax 400 som annars blivit en storfavorit. Att skifta från Fomadon R09 till Kodak Tmax-framkallare var ett stort, stort lyft.
----------------
Semestern fortsätter annars med oavbrutet lökande! Jag väntar också ivrigt på leverans av diafilm och tillhörande E-6-kemikalier. På återseende!
Arkiv
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009









Men som vanligt måste jag påpeka att det allra mesta av arbetet handlar om att lägga på en lämplig kurva på den skannade filen. Du kan tyvärr inte få dylikt resultat av att låta skannern och dess mjukvara arbeta på egen hand. Jag lovar att beskriva saken ingående i ett blogginlägg inom kort!
Prova du Tri-X om om du har sån hemma! Tmax-framkallaren är ganska "snäll" och verkar funka bra med många olika filmtyper.
;-)
Ser fram emot ditt inlägg om kurvläggning, då jag skälv finner det icketrivialt.
Kurvläggningen är inte trivial, nej. Men om man förstått principen så är det inte så knepigt, även om det fortfarande tar flera minuter per bild för min del. Det är bland annat därför jag inte ser någon vits med att fota i småbildsformat. Det funkar helt enkelt inte att lägga ner så mycket arbete på så många bilder.
Här var det förstås inte beckmörkt, men för mörkt för att jag skulle vara trygg med slutartiden vid handhållet om jag kört iso 400 (och låtit kameran mäta tiden, som jag gjorde).
Jag framkallade för övrigt min första småbildsrulle igår, och skannade i V700. Det är förstås inte samma sak som mellanformat, men det var faktiskt mindre smärtsamt än jag mindes (har skannat småformat förut). Kanske är det Rollei Retro 80S som blir någolunda plan.
ISO på kameran var satt till 3200. Jag lät kameran göra mätningen, och mätte på hans ansikte (inställt att mäta bara i centrum, typ så nära spotmätning man kan göra med kameran). Låste exponeringen, komponerade om, och tryckte av. Vid framkallningen kompenserade jag förstås för att filmen var tagen vid ISO3200, och framkallade längre (i detta fallet 12 minuter, men det var för att T-Max:en redan var använd någon gång) än vad som är brukligt (ca 6 minuter). Men som sagt ovan, beckmörkt var det inte. Jag noterade inte slutartid, men skulle gissa på 1/125 för denna.