Mycket snack och lite verkstad

Världens ljusstarkaste trettiofemma och ett möte med en underlig varelse

Det finns människor som går sin egen väg och ägnar sig åt att pressa gränser. Kobayashi Hirofumi är en sådan man och han har lett den japanska kamera- och optiktillverkaren Cosina sedan 1988.
1999 förvärvade Cosina rättigheterna till det uråldriga märkesnamnet Voigtländer, och för en gångs skull i vår eländiga historia så gjorde man det med bravur i det att man inte bara tänkte kränga skitprodukter, utan istället under Kobayashis ledning började utveckla helt nya objektiv för Leicas M-bajonett. Ett projekt som de flesta förståsigpåare nog bara skakade på huvudet åt. Vem skulle köpa detta? Lyckligtvis hade de fel.

Kobayashi har – om jag förstått saken rätt – hela tiden drivit en egen, innovativ linje för Cosinas fortlevnad. Man har gjort objektivkonstruktioner som andra inte vågat, valt konstiga brännvidder och tänkt helt annorlunda än de traditionella tillverkarna.
Jag har ägt en bunt olika Voigtländerobjektiv från Cosina och de har alla varit mycket trevliga, om än ofta med egenheter som kanske gör dem lite kluriga att använda. Senast i raden har jag förvärvat en riktig godbit; nämligen ett 35/1,2 Nokton.

F/1,4 är en hög ljusstyrka som blivit standard för proffsobjektiv med fast brännvidd på senare år. Tidigare var det bara vid 50 mm och uppåt som för småbildsformatet detta kunde erbjudas, men nu har alla större tillverkare vidvinklar med f/1,4 som ljusstyrka vid nedåt 24 mm brännvidd. Men ännu har ingen vågat sig på ett 35/1,2. Utom Cosina då förstås, tack vare Kobayashi Hirofumis vägran att göra som alla andra.

f/1,2

Jag köpte objektivet tillsammans med en Leica M4-P, men mina första tester skedde med en Sony NEX-5N. Där fann jag resultaten nedslående, för att uttrycka det milt. Dimmigt, oskarpt och allmänt eländigt om man inte fotograferar på mycket korta avstånd. Men så satte jag gluggen på Leican och gick ut i kvällningen, och vips hände helt andra saker.

f/1,2

Jag hade inte väntat mig mycket att hänga i granen när jag framkallade filmen, men jag är positivt överraskad. Visst, det är fortfarande dimmigt och oskarpt, men jösses, vilken trevlig karaktär! Bokehn; alltså hur oskärpan ser ut, är väldigt speciell och liknar mycket den hyllade Zeiss 50/1,5 Sonnar.

Objektivet och kameran ska enligt säljaren och ett kvitto vara kalibrerade till varandra, och det tycks stämma finfint. Min samlade erfarenhet av mätsökarkameror är att allt är ett enda stort problem där varje objektiv fokuserar mer eller mindre fel åt olika håll, men här tror jag att det lirar fint. Dessutom funkar mitt Zeiss 50/2 ZM bra, så nu kanske det för en gångs skull har blivit rätt.

En fin grej med superljusstarka objektiv är att om man bländar ner dem bara en skvätt, så brukar de bli oerhört skarpa.

f/1,7

Det är som skillnaden mellan natt och dag att blända ner ett steg. Men frågan är om det är värt att släpa på den kassaskåpsliknande klumpen på ett halvt kilo för att kunna få det där superkorta skärpedjupet. Jag tror fasen det. Ett gammalt favoritmotiv får illustrera.

f/1,2

Fokus ligger på trähästens huvud, men den massiva sfäriska aberrationen gör att hela pållen är ungefär lika skarp, eller snarare oskarp.
Jag kan inte låta bli att undra om kameran ger för korta slutartider, för jag tycker att alla bilder blir underexponerade hur jag än bär mig åt. Eller så är det Tmax 100 som ska exponeras efter ISO 50 för bästa resultat. Här har jag framkallat i Rodinal bara för att prova.

Tyvärr måste man gå ganska nära för att få bättre skärpa. Gluggen verkar helt klart optimerad för att må bäst vid närgränsen, vilket inte är något som passar mig.

f/1,2

Min ruttna skanner gör inte direkt saken bättre. Den funkar bra för mellanformat, men för småbild är den hemsk. Jag tror att man skulle kunna få bra mycket bättre skärpa med en dedikerad skanner för småbildsfilm.

f/1,2

Innan jag styrde kosan hemåt mötte jag ett par på promenadstigen. Mannen utbrast; ”men se, där har vi ju en med kamera!”, och så förklarade de med stor entusiasm att de sett ett mycket speciellt djur uppe i skogen som jag borde fota. Väl medveten om att det antagligen skulle vara omöjligt med vidvinkel så blev jag ändå själv entusiastisk och smög försiktigt och så tyst som möjligt in i skogsbrynet, utefter beskrivningen om var kreaturet skulle hålla hus.

f/2

Och se, uppe i en ek satt den där och plirade på mig med stora, svarta ögon. Mycket väl medveten om varje rörelse jag företog mig och på helspänn. Ser du inte vad jag menar? Låt oss titta lite närmare då.

En liten uggla var det. Jag har ingen aning om vilken sort, men det var ändå jäkligt spännande och kul att se. Jag skulle säga att den var ungefär lika stor som en kanin, om det hjälper någon av er att göra en artbestämning.

Precis när jag lyft kameran till ögat och tagit bilden så flög den helt ljudlöst iväg med korta, hårda vingslag och jag stod kvar med ett leende på läpparna och lite lätt gåshud.

------------------------

Sannolikheten att jag behåller det här objektivet länge är inte särskilt stor. Jag ser liksom inte vitsen eftersom jag redan har två mellanformatsystem som klarar lika kort skärpedjup med vansinnigt mycket bättre skärpa. Men jag ska dra några rullar genom kameran innan jag bestämmer mig i alla fall.

Nästa analys blir av Voigtländer 15/4,5! Måste bara skaffa en sökare att sätta i blixtskon först:-)

Dela: