Mycket snack och lite verkstad

Vidare analys av Fujifilm X100

Jag har nu haft denna eftertraktade kamera i snart en vecka. Känslorna är blandade måste jag säga, men jag har samtidigt svårt att tro att det finns något alternativ som är bättre för det jag använder den till. Nämligen att med nyfikna ögon knalla omkring med kameran runt halsen och vara beredd att fota det som dyker upp, utan att behöva utsätta sig för onödig tyngd eller för den delen tyngande blickar från omgivningen.

Kameran är som sagt ordentligt hajpad, vilket inte på något vis är ogrundat. Det är ju en sån här kamera jag tjatat om i evigheter, men den når inte riktigt ända fram ändå. Det är inte så konstigt eftersom den kan sägas vara första försöket någonsin. Så jag får vara glad över att den alls finns.

ISO 500 – f/4

Den här fina däckbunten har jag fotat minst två gånger förut. Men den tål att återkommas till. 

Jag kommer på mig själv med att räta upp och beskära i stort sett alla bilder jag tar, trots att jag är supernoggrann vid komponeringsögonblicket. Den elektroniska sökaren går varm, för till dylika motiv är den optiska inte mycket att ha faktiskt. Den lämpar sig bättre för ”händelsefotografering”, där man behöver ha lite koll på omgivningen utanför det som kommer med på bild. Med den får man heller ingen ”blackout” i sökaren när bilden tas, och så slipper man den ytterst minimala eftersläpning som bilden har i den elektroniska sökaren.

ISO 640 – f/4

Lyckligtvis håller bildkvaliteten så det räcker och blir över för att omsampla bilden genom upprätning och beskärning. Delvis tack vare ett svagt AA-filter. Alltså den matta glasskiva som sitter framför pixlarna och som har som syfte att fördela bilden lite mjukare på RGGB-mönstret som sen Bayerinterpoleras till färdig information för varje pixel. Nej, jag skrev inte fel, det är två gröna pixlar på varje röd och blå! 

Med ett svagt AA-filter får man hög skärpa per pixel, men man riskerar å andra sidan istället att få interpoleringsartefakter, så kallad moiré. Det har jag dock inte sett skymten av än så länge, men det beror nog på att motiven jag fotograferar inte ställer till några besvär. Moiré uppkommer oftast vid finstrukturerade mönster där de ingående, upprepade elementen har samma storleksordning som pixlarna själva. Det blir alltså interferens, med fula färgskiftningar och annat elände som följd.

Bildkvaliteten hos X100:an ser jag som fenomenal. Både objektiv och sensor gör ett mycket bra jobb i de flesta situationer.

ISO 1600 – f/11

Objektivets karaktär är ”ålderdomligt”, om någon nu förstår vad jag menar med det. Det tecknar mjukt och väldigt snyggt vid full bländaröppning, för att sen bli knallskarpt kring f/4. Här ovan bländade jag endast ner för att få ordentligt skärpedjup. Man vinner annars inget i bildkvalitet vid mindre öppningar än just f/4.

Men det är ändå inte bildkvaliteten som gör Fujin så trevlig. Jag kan ju få än bättre sådan med mina andra kameror. Nej, det är just att man kan ha kameran framme som är hela grejen. Precis som när jag hade min Leica M8 så blir jag mycket mer spontan i fotograferandet. Stannar till och tar bilder som jag aldrig skulle ha brytt mig om med spegelreflexdigitalaren, eller mellanformataren för den delen.

Tack vare detta i kombination med den lysande bildkvaliteten så kommer jag hem med fler bra bilder som jag verkligen är nöjd med. Och hur mycket värt är inte det?

ISO 200 – f/5,6

Kameran ger mig en slags förnyat självförtroende faktiskt. Denna slitna container fotade jag mitt framför näsan på en barnfamilj, som jag dock vände ryggen. Nu är det säkert återigen minst hälften av läsarna som inte har någon som helst förståelse för vad det skulle kunna utgöra för problem, men för mig är det skitjobbigt. Jag känner mig rent ut sagt pinsam när jag fotograferar saker som jag vet att åskådarna inte begriper. Det är som att sätta sig och måla en talva mitt på stan, gärna av det fulaste motiv man kan hitta. Skitlöjligt, men det är så det känns.

Därför är det bra med en liten kamera. Jag kan liksom låtsas att jag är en nybörjare som fotar allt och ingen bryr sig. Naturligtvis hade ingen brytt sig oavsett vad jag använt för kamera, men för mig är detta mycket viktigt. Jag är otroligt hård mot mig själv nämligen. Jag antar att det beror på att jag alltid blivit skrattad åt som ung. 

Där blev det minsann lite psykologi också! Det är ganska paradoxalt att jag inte har några som helst problem att beskriva mina svagheter för hundratals okända läsare. 

ISO 400 – f/5,6

Nå, tillbaka till kameran. Mig kan vi snacka om en annan gång. 

Det finns som sagt en del dåliga sidor också. Byggkvaliteten till exempel. Nu hajade nog någon av er till en smula, eftersom den brukar prisas. Men jag är kräsen och har referenser som kostar multum, så det är det jag jämför med. 

Hade kameran kostat 6000:- istället för 12000:- så hade jag inte klagat. Men det är rätt löjligt att tidsratten sitter oplant (och troligen är ytmonterad på kretskortet),  att passningen mellan topp- och underkåpan mot den svarta grepplasten är medioker, att inmatningshjulet är flimsigt, att objektivtuben är glapp, att det är olika finish på metalldelarna (fan vet om bottenplattan inte är av plast), på en kamera som är så dyr.

Fujifilm X100 är inte prisvärd, samtidigt som den är det. Det här är inte en kamera som kommer att hålla i årtionden. Glöm det. Samtidigt finns det inga alternativ för den som vill ha en (två!) bra sökare och en relativt stor sensor, kombinerat med ett kompakt, ljusstarkt och bra objektiv, om det inte ska kosta en förmögenhet. Och då har jag inte ens nämnt den genomusla mjukvaran eller den ganska ruttna autofokusen.
Låt oss hoppas att Fuji rättar till de sistnämnda problemen med ny firmware snart. Det borde vara ganska lätt.

Än Panasonic G3 med 20/1,7 då? Jovars, den är nog egentligen ett bättre köp. Kanske hade den varit det för mig också. Men den har ytterligare mindre sensor, och nånstans måste man ju dra gränsen när man är kräsen;-) Men så säljs ju inte den kombinationen alls. Panasonic har riktat kameran mot nybörjare och slentrianfotografer, och bestyckat den med endast plastiga och ljussvaga zoomar i paketlösning. Inget för mig.

----------------------

Jag återkommer med fler tankar framöver förstås! Oavsett om X100:an är bra eller dålig så är den nu min, och den kommer att användas flitigt. Det känns riktigt skönt att kunna skilja på spontanfotografering och planerad fotografering, även om slutresultatet faktiskt brukar bli ungefär detsamma. Därmed avslutar vi också med en mellanformatbild från förra helgen. 

Pentax 67II med 55/4 @ f/11 – Tmax 400 @ EI 400

Är det något som inte går att efterlikna med digitalkameror, så är det stort upptagningsformat och svartvit film. Men färg är inte dumt heller, och imorgon ska vi titta på lite Kodak Ektar 100 som jag ju framkallade igår, som ni såg i förra inlägget.

Med detta önskar jag trevlig fortsatt lördagkväll! 

Dela: