Till och Från

Gästinlägg: På savannen

Till och Från gästas idag av en naturfotograf. Kollegan Carin var i Afrika i vintras. Det blev fina bilder från savannen. Med Carins goda minne meddelas här några av dem. 

Typiskt. Hanen vill mysa medan honan tänker på brödfödan. 

Masajer. Det är de som äger djuren. 

..Och här är fotografen. 

/Slut

Dela:

Valborg på Riddarholmen

Igår när jag gick genom Gamla Stan på kvällskvisten möttes jag av en härlig syn: 

Ett långt, långt fackeltåg drog genom gränderna. -Vad är på gång?, frågade jag. -Följ med! Vi drar till Riddarholmen. Det är Valborg och på förfädernas vis vill vi elda för att kylan och mörkret må vika för våren! 

Och när det märkliga tåget drar fram ansluter sig turisterna förtjust. Då får man förklara att det här är en uråldrig tradition, att så här har vi gjort alltsedan hednatid. 

Vi är många, vi är starka. Kylan och mörkret vike! 

På holmen eldas det och nu känner man det säkert: våren kommer! 

Valborg och sedan är man ledig på första maj. Och  om en vecka är det Kristi himmelsfärd. Mer ledighet åt folket! 

Dela:

Äventyr i Rom: Gatubilder

Meddelar några gatubilder från Rom: 

Ma che bella!

Populär fontän vid Spanska trappan. 

Den här butiken hade de bästa pizzabitarna. Ett ställe där the locals gick och handlade. 

//Fine

Dela:

Äventyr i Rom: Ara Pacis. Santa Maria Maggiore. San Pietro in Vincoli. Esquelinen.

Fjärde dagen i Rom. Då jag befann mig i ett fredligt sinnestillstånd tänkte jag att jag skulle inleda dagen med ett besök på museet över kejsar Augustus fredsaltare, Ara Pacis. Augustus var som bekant en man som åstadkom en hel del under sin livstid. Ni som har sett Rome vet storyn. Efter Caesars död år 44 f. Kr. bildade Octavianius ett triumvirat tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus för att bekämpa Caesarmördarna Cassius och Brutus. De lyckades också verkligen besegra dessa vid Filippi. Men därefter utbröt ett nytt inbördeskrig, denna gång mellan Octavianus och Markus Antonius, som under tiden hade slagit sig i slang med Caesars gamla flamma Kleopatra (läs: Asterix och Kleopatra). Vid Actium besegrades Markus Antonius och Kleopatra slutgiltigt år 31 f. Kr., vartefter de tog sitt liv och Octavianus stod som ensam slutsegrare. Fredsverket var därmed fullbordat. Tacksamma över att Octavianus efter 17 år av inbördeskrig hade bringat Pax Romana åt världen förlänade senaten Octavianus namnet Augustus, den vördnadsvärde. Man beslutade också att bygga ett fredsaltare till kejsarens ära, Ara Pacis: 

Museet över fredsaltaret är en riktig pärla. Det står på det som en gång var Marsfältet helt nära Augustus mausoleum. Museet är litet och byggdes först år 2005 och är specialbyggt just för altaret. Det bästa av allt: nästan inga turister! Det råder en lugn, fridsam atmosfär - precis som det skall vara vid ett fredsaltare! Altaret är också ett utmärkt fotoobjekt. En vakt går fram och tillbaka inne i altaret, vilken fler än jag tyckte var trevlig att fånga. 

Här ses en miniatyr på hur fredsaltaret kan ha sett ut under antiken. Augustus var känd för att i jordelivet ha levt relativt sparsamt. Han ville ge sken av att vara en romare av den gamla stammen, i Cincinnatus anda (okej, man ska inte överdriva. Han levde i ett palats. Men det var ingenting mot de palats som odågor som Nero senare byggde åt sig själva). Men när han väl dog kunde han inte hålla sig utan började brassa på med allt han hade för att bringa sig odödlig ära. Han hade beslutat att bygga sig ett mausoleum på Marsfältet invid fredsaltaret. På bilden ovan syns mausoleet längst bort. I förgrunden till höger syns altaret. I mitten en obelisk. Måtten var så finurligt uträknade att solen skulle skina på obelisken vars skugga exakt skulle falla på fredsaltaret klockan tolv - på Augustus födelsedag den 23 september! 

Det mäktiga skådespelet skulle emellertid bli kortvarigt. Redan efter några årtionden började verket att förfalla. De nya härskarna var inte så intresserade att underhålla Augustus äreminne. De var fullt upptagna att bringa ära åt sig själv. Idag är Augustus mausoleum en bedrövlig syn. Det är bland det skräpigaste eländen jag har sett. Tänk att här vilar askan åt en gång världens mäktigaste man. Jag får känslan att det är en dålig idé att  bygga mausoleer. Finns det något som inte slutligen har förfallit? Mausoleer byggs alltid av våldshärskare såsom äreminnen över sig själva. Och det är därför som de så småningom alltid förfaller:

"Väl formar den starke med svärdet sin värld. Väl flyga som örnar hans rykten. Men någon gång brytas det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort."

Rom är kejsare och kyrka. Augustus och Petrus. Petrus dog på arenan och hans ben gömdes undan i katakomberna. Och tre hundra år senare, då getterna redan hade börjat beta på Augustus mausoleum, byggdes en kyrka över Petrus ben. En kyrka genom vilken Rom åter skulle härska över världen, en kyrka som putsas var dag och som besökes av miljontals människor världen över. Så besegrade anden en gång svärdet. Vi må väl hoppas att den gör så än idag? 

Därmed kommer vi in på ämnet basilikor. I Rom finns fyra stora basilikor. Dessa byggdes på fyrahundratalet när Rom kristnades. Förutom Peterskyrkan är det Santa Maria Maggiore, Lateranbasilikan samt Sankt Paulus utanför murarna.  Basilikan blev urtypen för den kristna kyrkobyggnaden intill våra dagar. Innan Konstantins omvändelse var kristendomen förföljd och det fanns inga kristna erkända gudstjänstlokaler. Efter Konstantin blev frågan vilken typ av byggnader man skulle fira gudstjänst i. Skulle man efterlikna de tempel som hedningarna offrade åt gudarna i? Istället valde man basilikan. Basilikan var offentliga byggnader invid stadens torg. Här gjordes offentliga angelägenheter upp och här bedrevs handel och kommers. Man kan säga att basilikan var dåtidens köpcentrum. Bilden ovan visar interiören hos Santa Maria Maggiore. Den står helt centralt nära järnvägsstationen Termini. 

Basilikan har en speciell tillkomst. På platsen låg tidigare ett tempel helgat åt gudinnan Salus populi romani. Salus var hälsans gudinna som hade hjälpt romarna i över sjuhundra år. Hennes festdag var den 5 augusti. På trehundratalet härjade emellertid pesten så saknaden efter gudinnan var stor. Då uppenbarade sig jungfru Maria i en dröm för påven och sade att han skulle bygga en kyrka på den plats där det snöade och dedicera den till henne. Då skulle hon hjälpa honom med pesten. Det var mitt i sommaren så om det skulle snöa skulle det bara kunna bero på ett mirakel. Och mycket riktigt snöade det nästa dag på kullen Esquilinen - just på den plats där templet till Salus populi romani hade legat. Det fanns till och med fotspår i snön efter jungfru Maria! Kyrkan (vars festdag är 5 augusti) hyser för övrigt en mycket gammal ikon, Santa Maria salus populi romani. Denna ikon sägs vara sjuttonhundra år gammal och den har romarna bett till i långliga tider mot sjukdomar och för god hälsa. 

Historien ger för övrigt en god bild av hur kyrkan har jobbat genom historien. Kyrkan har av Gud getts i uppdrag att frälsa själar. När hon gör så jobbar hon pragmatiskt. När kyrkan kommer till en ny plats rekognoscerar hon först. Sedan säger man: "Vi ser att ni dyrkar den här lokale guden - vi har ett skyddshelgon som skulle kunna intressera er!" Ofta hjälper jungfru Maria kyrkan genom att uppenbara sig på lämplig plats. 

Dagen hade övergått i kyrkoskådning. Jag ville därför fortsätta på den inslagna vägen och besöka ännu en kyrka på Esquilinen, nämligen basilikan San Pietro in Vincoli. 

San Pietro in Vincoli betyder Sankt Petrus i kedjor. Basilikan är tillägnad Petri befrielse från fångenskapen en gång i tiden i Jerusalem. Historien berättas i Apostlagärningarna. Petrus satt fjättrad i ett fängelse  - då en ängel uppenbarade sig och lösgjorde kedjorna. Petrus kunde därmed smita ut. Kedjorna hittades sedan av kejsarinnan Eudoxa på 400-talet, som gav dem åt påven Leo i gåva. Detta är i sig en fantastisk historia. Men den blir bättre. Ni som följt bloggen kommer kanske ihåg Mamertinerfängelset, där Vercingetorix blev avrättad och där Petrus och Paulus också enligt legenden satt fängslade innan sina avrättningar? När påven Leo jämförde kedjorna från Mamertinerfängelset med de från Jerusalem visade det sig att de mirakulöst länkade samman! Indirekt är det bevis på att bägge kedjorna verkligen var äkta. På bilden ovan syns kedjorna som finns i en relikkista under altaret. 

Kyrkan innehåller för övrigt en del sevärt. Den innehåller en mycket berömd Mosesstaty av Michelangelo. I väggen intill denna staty ligger påven Julius II della Roveres gravvård. Ni vet, påven som sponsrade Michelangelo i Sixtinska kapellet och Rafael i sina Stanzer. Kyrkan bjuder också på gravvårdar av mer allvarligt slag. Den ovan tycker jag är kreativ samtidigt som den hugger tag i sinnet. Att bli påmind om döden och hur korta våra dagar är, och att vi snart bara är benknotor när maskarna har gjort sitt - det har alltid varit ett bra sätt att fixera sinnet och upphöra med alla glättiga frivoliteter som man i normaltillståndet ägnar sin tid åt.  

Men nu till huvudfrågan: varför ska svenskar besöka denna kyrka? Jag vill hävda att många svenskar bör besöka den när de är i Rom. Det råkar nämligen vara så att kyrkans festdag är den 1 augusti. Och det är också anledningen till att Per har namnsdag hos oss denna dag. Så grattis alla Per, i Sverige och i Norden. Här har vi vår alldeles egen vallfartskyrka! 

San Pietro ligger alldeles nära Colosseum. Jag gick dit för att beblanda mig med de övriga turisterna. Precis vid Esquelinens fot hade några bolivianska immigranter partaj i en park. De spelade fotboll och volleyboll. De åt och drack och gruffades och hade allmänt folkfest. Och då tänkte jag: det här är Rom. Alltid på G och still going strong efter 2 500 år. Kulturlager ligger på kulturlager. Man kan börja gräva var som helst och så gräva ned sig genom århundradena. För tvåtusen år sedan var det kanske syriska immigranter som roade sig här. Nu är det andra folkslag, men vibbarna är ungefär desamma. Leve Rom! 

Dela:

Dagnys på Fotografiska

Var på Dagnys på Fotografiska i helgen. Man har ju sett bilderna på bloggarna från träffarna. Det är inte utan att man har velat vara med. Men Uppsala är ju inget ställa man tar sig till på en kafferast. Dagnys brukar emellertid gästspela på Fotografiska en gång per år och då brukar en annan passa på: 

När jag kom dit hade många redan samlats. En del verkade vilja leka spetsigafingerleken. Det går till så att man ska försöka ha så spetsiga fingrar som möjligt. 

Kurt gör en magisk gest...

- NO PHOTOS! 

Svårt att leva som man lär. 

Alla verkade ändå glada. Ett givande litet samkväm på lördagsförmiddagen. De stora frågorna förblev dock obesvarade. Vad är konsten? Vilken är den bästa kameran? Svaren får vänta till nästa gång. 

//Slut. 

Dela: