Till och Från

Äventyr i Rom: Pelarhelgon

Till och Från ber bloggens läsare om ursäkt för att jag inte har hunnit uppdatera bloggen om vad som försiggår i Rom. Det finns så mycket att se och att plåta att bloggandet ohjälpligt hamnar på efterkälken. De längre reportagen dr öjer ett tag till. Under tiden meddelas några bilder på ett antal pelarhelgon. Nej, kanske inte helgon: vanliga lekmän. Men fina bilder i alla fall: 

- Det sista är nog ett pelarhelgon. 

Romae, 

//Till och Från

Dela:

I Rom!

Befinner mig i Rom! Världens vidunderligaste stad. Kom fram vid sextiden på kvällen. Checkade in på hotellet - bara tre minuter från Spanska trappan! Folkliv och femton grader varmt. Så ni förstår kära läsare att livet leker. Meddelar några första bilder från kvällspromenaden. 

Första kvällen blir det att man siktar på löst hängande frukt. Det fick bli en sväng till Spanska trappan och Fontana di Trevi. Spanska trappan var dock relativt folktom. Visst, den är ganska stor. Krimskramsförsäljarna på en som iglar. 

Fontana di Trevi gör dock ingen besviken. Knökfullt med turister. 

Bad en medturist att ta en bild. Okej, skärpan blev lite dålig..men fontänen är fin! 

Fontana di Trevi är tjuvfotograferingens Mecka. Har nog inte många likar på jorden. Bara att plåta. 

Slut från Rom för idag. I morgon väntar nya äventyr. 

Dela:

Äventyr i Venedig - slutsummering

I lagunen mot Medelhavet ligger hon, La Serenissima. En stad helt byggd på pålar i vatten: Venedig är en stad som ingen annan. Venedig är staden som varje fotograf bör försöka besöka någon gång. När man lämnat fastlandet går man in i en annan värld, utan bilar och larm. Ett kliv in i sjuttonhundratalet? Men med turister! Som gräshoppor översvämmar vi kajer och gränder. 

Staden har en stolt historia. I tusen år varade den venetiska republiken. Längre än Rom! Från fastlandet flydde människor undan överhet och våld till lagunen. På pålar byggde man sig en fristad. Venedig blev en stad grundad på frihet och handel. I Dogepalatset ligger de berömda Sale Istituzionali, institutionssalarna. Det är salar där Venedigs många rådgivande organ sammanträtt genom århundradena. När man går där i salarna och förundras över konsten förstår man samtidigt att grunden till stadens uthålliga storhet låg i institutionerna. Här fanns ingen furste som godtyckligt kunde genomdriva sin vilja. Här fanns maktdelning och representation genom århundraden. Det är det som skiljer Venedig från andra italienska renässansstäder, som blommat under något århundrade men som sedan gått tillbaka. 

På ett personligt plan är jag stolt över att jag på resan lyckades bidra till den litteraturhistoriska forskningen. Att på en och samma resa och inom loppet av tre dagar lyckas upptäcka Shakespeares residens, Julias fruktträdgård och Shylocks penthouse - det fanns bara inte på kartan. Det är inte utan att man känner sig som Schliemann vid Troja.  

Allt är emellertid inte guld som glimmar. Staden är tyvärr på dekis. Människor vill inte längre bo där. Befolkningen har på femtio år minskat från 150 000 till 60 000. Staden är idag tre gånger mindre än under sin storhetstid. Till skillnad från Florens har staden blivit ett museum utan eget liv och helt grundad på turism. Något behöver göras. 

Till och Från brukar alltid utdela destinationspriser. Här är resans vinnare: 

Bästa transportfordon: Gondolen. Gondolen är kanalernas Cadillac. Elva meter lång och med dollargrin. Ingen Fiat femhundra här. Precis som med jänkebilen handlar det om att glida fram i sakta mak till omvärldens beundrande blickar. 

Nyttigaste näringsidkare: Gondoljären. Gondoljären är yrkesmannen som personifierar Venedig. Och han är också stadens nyttigaste yrkesman. Italien och Europa befinner sig i ekonomisk kris. Bytesbalansen med Kina är förödande. Då lämnar gondoljären sitt strå till stacken. Det är dyrt att åka gondol så det är nästan bara kineser som gör det. En enkel överslagskalkyl visar vad det handlar om. Enligt Venedigs turiststatistik besöks staden av tjugo miljoner (sic!) besökare per år. Mina egna iakttagelser är att tio procent kan vara kineser (en försiktig uppskattning). Det ger två miljoner kineser per år. Varje kines spenderar i genomsnitt en halv gondoltur per besök. Det ger en miljon gondolturer. En miljon gånger fyrtio euro är lika med fyrtio miljoner euro - strax under fyra hundra miljoner kronor - bara i gondolpengar! Så man förstår hur nyttig gondoljären är för bytesbalansen. 

Bästa partypryl: Masken. Det är förvånande hur pass ofta masken verkar komma till pass här i Venedig. På nyårsafton var den flitigt i bruk. Och man förstår varför. Masken gör att man kan festa mer obehindrat.  Den skapar distans till vardagslivets roller. Den skapar uppsluppenhet och signalerar att man är pigg på upptåg. Masken är helt enkelt en festpryl som borde användas betydligt oftare vid festliga sammanhang. Den är solglasögon, spritflaska och hundsvans i ett. 

Bästa konstupplevelse: Scuola Grande di San Rocco. I Venedig finns några unika inrättningar som heter scuole. Dessa är anrika lekmannaföreningar som bildats för andlig förkovring och välgörenhet. Med  Venedigs historia och makt blev de genom åren mycket rika. Föreningslokalerna är palats med det bästa av vad den venetianska renässanskonsten har att erbjuda. En av de förnämsta scuolorna är San Rocco. Det fina med denna scuola är den innovativa servicen i stora salen. Där bjuds besökaren att låna stora speglar. Speglarna är ungefär som två iPad i bredd. Dessa speglar bär man framför sig och studerar med dem freskerna som är i taket! Klart innovativt. Fresker i taket är ofta väldigt fina - men ingen orkar studera dem någon längre tid eftersom det är så jobbigt att stå och stirra uppåt, med nackspärr som följd. Det innovativa spegelbruket är något som fler museer världen över gärna får ta efter. 

Bästa helgonkult: Sankta Lucia. I Venedig finns Sankta Lucias reliker. De ligger i kyrkan San Geremia mitt på huvudgångstråket. Efter femhundra år av protestantism och sekularism är det ont om svenska helgon med levande folklig förankring. Men Lucia är ett sådant helgon. När man besöker kyrkan slås man av två ting. Dels hur väl bevarade relikerna är, dels hur nära man kommer dem. De ligger inglasade i koret och man kan gå runt dem och nästan ta på dem. Det är en andäktig upplevelse. I kyrkan finns bönelappar och anvisningar på katolicismens stora språk: italienska, engelska, spanska, franska, tyska - men också på svenska. Inget land har en så levande Luciakult som Sverige, om än kanske något paradoxal. När jag var där kände jag att Lucia är Sveriges nationalhelgon. 

Luciakulten innehåller för övrigt intressanta vändningar. Sången Sankta Lucia är ursprungligen en napoletansk folksång. Men den napoletanska sången sjunger om Santa Lucia som är - ett hamndistrikt i Neapel! Den svenska varianten har återknytit sången närmare helgonet. Denna typ av anknytningar är för mig kultur när den är som bäst. Kulturen är ett levande ting som tar sig oväntade vägar. För övrigt läste jag någonstans att den svenska luciaimperialismen firar triumfer i Lucias hemland. Staden Syrakusa skall sedan några år ha anammat det svenska luciafirandet. Man förstår varför. Lucia, tärnor, stjärngossar, pepparkaksgubbar, lussebullar, ljus. Konceptet är helt enkelt oemotståndligt. 

Sämst utnyttjade affärsläge: Fängelset. Fängelset ligger mitt på kajen vägg i vägg med Dogepalatset med utsikt över lagunen. Venedig räknar in tjugo miljoner besökare per år och alla besöker denna plats. Fängelset har därför ett av världens mest attraktiva affärslägen. Just nu används dock fängelset till i stort sett ingenting. När man löser biljett till Dogepalatset kan man gå över "Suckarnas bro" till fängelset och skåda de gamla fängelsehålorna. Visst, det är småintressant - men det är samtidigt något som man kan både ha och vara utan. Fängelset kan bara bidra marginellt till biljettintäkterna- så det måste finnas bättre sätt att utnyttja det. Byggnaden ser trevlig ut och skulle lätt kunna rustas till något ändamålsenligt. Varför inte göra om det till vandrarhem? Långholmen har gjort denna resa med lyckat resultat. Ett vandrarhem i detta läge skulle garanterat bli populärare än till och med Af Chapman. 

Bästa maktsymbol: Dogemössan. I grunden en vanlig mössa, men med ett finger som sticker upp ur nacken. Signalerar effektivt vem som är numero uno. 

Bästa reklamkupp: Hennes & Mauritz. I Venedig ligger maktinstitutionerna samlade runt Sankt Markusplatsen. Dogepalatset, Markuskatedralen - samt myntverket La Zecca. Det var har som under århundraden det venetianska guldmyntet dukaten präglades. Dukaten var dåtidens dollar. Dukaten spreds med handeln världen över och blev symbolen för Venedigs makt som handelsnation. Det var därför med förvåning och visst välbehag som man kunde se hur La Zeccas fasad befanns smyckad med reklam från ett svenskt världsomspännande handelsföretag. En av årets mäktigaste reklamkupper och ett statement att nu är det vi som står för världshandeln. Nu vill vi se att Ikea gör samma sak med Dogepalatset. 

Meste one-trick pony: Calatrava. I Venedig finns en bro som inte ser ut som någon annan bro. Den byggdes för bara några år sedan av den spanske arkitekten Calatrava. Calatrava är mannen som tillsammans med HSB Malmös dåvarande VD Johnny Öhrbäck fick Visionen: ett höghus byggt i form av en mänsklig överkropp som vrider sig. Calatrava har nu byggt en bro i Venedig i exakt samma stil. När bron byggdes blev det våldsamma protester då Venedigborna tyckte att den var för ful. Själv tycker jag den är ganska snygg. Dessutom är den skön att gå på. Öhrbäcks vision firar triumfer i en stad som Venedig, vilket är ett gott betyg åt Malmö och åt HSB. 

Venedigs största hopp: Spetsknypplerskorna på Burano. Ni som följt bloggen vet att det är något speciellt med ön Burano. Ön befolkas av spetsknypplerskor och av fiskare. Det råder en pedantisk ordning på ön: allt är städat och nymålat. Vilket är precis vad Venedig skulle behöva. Staden förfaller alltmer. Jag har tidigare varit inne på att de moderna skatterna är för höga för en stad som Venedig. Två tredjedelar av all skatt i moderna högskatteländer är skatt på arbete. Men Venedig bygger på handkraft, vilket gör att allting blir dyrt. För att kunna ha råd att rusta upp staden måste det därför till ett Rot-avdrag i en storlek som hittills aldrig skådats. Men det räcker inte. Det måste också till en personalförändring. Det är på individerna det hänger. Om spetsknypplerskorna fick ta över stadens angelägenheter är jag säker på att de skulle vända staden på ett årtionde.   

Bäst alla kategorier: Staden själv. La Serenissima, Det stora lugnet, The big easy. Vandra bland kanalerna och låt dig insupas av stadens skönhet. Du blir inte missnöjd, jag lovar. 

Det var allt från Venedig. Next stop: Rome! 

Dela:

Äventyr i Venedig - Varans väg

När man är ute och reser brukar det ofta vara en god idé att försöka förena nytta med nöje. Då undertecknad i det civila jobbar med att utreda frågor kring handel och tjänstenäringar ville jag passa på att under min Venedigresa göra några observationer kring stadens alldeles speciella distributionssystem. 

Venedig har ett distributionssystem som ingen annan stad. Bilar är förbjudna. Det gör att distributionen genomförs på två vägar: med båt och med handkraft. Stadens allfarled är Canal Grande, som i ett bakvänt  S slingrar sig genom staden. Här trängs båtar stora som små. Allt som är bilburet hemma är båtburet här: Brandkår, polis, kollektivtrafik, taxi. Första gången man kommer till Venedig tror man inte sina ögon. Det är som i en film. 

Det som lastbilen gör i andra städer gör lastbåten i Venedig. 

En bro förbinder Venedig med fastlandet. Lastbilar är emellertid förbjudna i staden. Motorfordon tar sig inte längre än till Piazzale Roma i början av staden. Sedan är det kanaler och slingrande gränder. Allt gods måste därför omlastas på båtar. Efter omlastning förs varorna genom Canal Grande för vidare avlastning på någon av kajerna längs kanalen. Inte minst på kajerna vid Rialtobron. Där packas varor på de speciella lastkärror som man ser överallt i Venedig. Med handkraft förs godset in i smala gränder och upp över smala broar fram till butiker där de packas upp. Om inte varorna måste bäras en sista bit upp på smala trappor. 

Ibland ser man små pråmar som för godset genom kanalerna. Ett givet fotoobjekt. I New York är allting big. I Venedig är allting small. 

Slutstation. Efter kanalfärd och kärra finner varorna sin slutdestination. Som här, en konsumbutik. Man tror inte att det skall gå. Men det gör det. 

Handkraft. Venedig rör sig genom handkraft. Det är inte bara varuflödet. Allting bygger på hantverk. En reflektion är att staden inte är gjord för den moderna ekonomin - som bygger på maskinkraft och där arbetet beskattas till döds. I Italien liksom i Sverige sugs hälften av arbetets frukter ut av staten, medan kapitalet hålles relativt skadeslöst. Under Venedigs storhetstid var staden mer eller mindre ett nyliberalt paradis. Venedig var en köpmannarepublik vars inkomster byggde på licensavgifter snarare än skatter. För att Venedig åter skall blomstra måste det till en rejäl skattereform. Staden skulle behöva ett ROT/RUT-avdrag i storleken alla ROT/RUT-avdrags moder. Ett VÅT-avdrag för Venedig! 

Dela:

Äventyr i Venedig - Gondoljären

Gondoljären: den legendariska yrkesmannen som personifierar Venedig. London har sina cabbies. New York sina poliser. Men ingen stad har någon som gondoljären. 

Gondoljären måste kunna allt. Främst är han en skicklig båtförare. I smala kanaler måste han i hård trafik och med en arm rodda gondolen. Gondoljären är dessutom en skicklig turistguide som kan Venedig på sina fem fingrar. Det sägs att det tar fem år att bli gondoljär. Från far till son förs hantverket vidare i hägnet av urgamla skrån. 

Gondolen är kanalens Cadillac. Tänk er själva: att sakta glida runt i en Cadillac och få betalt! Och inte lite betalt. Det officiella priset är 80 euro för 40 minuter, men detta sägs vara minimitaxan. Inte undra på att gondoljären trivs med livet. 

Gondolieri. De äger stan.  

Dela: