Till och Från

Äventyr i Rom: Vandring bland ruiner

Första dagen i Rom. Var ska man börja? Det kändes rätt att börja ifrån grunden, i antiken. Jag ville återvända till min ungdoms Asterix och därför satte jag mig före att utforska det Rom som rådde på Caesars tid. Rom byggdes som bekant på sju kullar och den förnämsta kullen av alla var Capitolium. Då det regnade på morgonkvisten passade det bra att besöka de capitolinska museerna som ligger här. 

Capitolium är idag ett smakfullt renässanstorg ritat av Michelangelo. En riktig pärla. På torget står en berömd staty över filosofkejsaren Marcus Aurelius som skymtar till vänster. Under antiken låg här templet till Jupiter, himlens härskare och romarnas förnämste Gud. Och det är därför som namnet Capitolium är förknippat med världsmakt. Länder som velat göra anspråk på en sådan makt, billiga uppkomlingar exempelvis, har ofta sett till att skaffa sig ett eget Capitolium. 

Rom grundades år 753 före Kristus. Stadens grundare var Romulus, som tillsammans med sin bror Remus som spädbarn hade diats av en varginna. Staden styrdes till en början av kungar. Men år 509 f. Kr. hade de frihetsälskande romarna fått nog. Ledda av hedersmannen Brutus gjorde de uppror mot den siste kungen Tarquinus. Brutus stack kniven i kungen varvid han utropade: "Sic semper tyrannis!". "Alltid så åt tyranner!". Därvid grundande man den romerska republiken, som sedan skulle vara i femhundra år. (Sic semper tyrannis är för övrigt den amerikanska delstaten Virginias måtto och även det rop varmed John Wilkes Booth tog livet av Lincoln). 

Under republikens tid styrdes Rom av två konsuler vilka valdes varje år. Konsulerna var viktiga för tideräkningen i gamla Rom (man sade att någonting inträffat under den och dens tid som konsul).  Museet ligger i ett palats och här finns väggar där man ristat in namnen på alla konsuler genom århundradenas gång. I flera rum täcks väggarna med dessa namn. En imponerande samling. Man känner historiens vibbar och inser att Rom är Rom.  

Rom styrdes sedan av kejsare. Julius Caesar hade gjort sig till diktator år 44 f Kr. Romaren Brutus tänkte då att han skulle upprepa sin förfaders bragd genom att befria Rom från tyrannen. Caesar stacks ned och dog (varvid Caesar yttrade: Et tu, Brute!, Även du min Brutus!). Försöket att återinföra republik misslyckades emellertid och istället blev Rom kejsardöme från och med Augustus. Efter Augustus var det lite stökigt med allehanda intriger och illdådare som Caligula och Nero på tronen. Men perioden 100 e.Kr och hundra år framåt räknas som "jämviktstiden", då Rom styrdes av dugliga soldatkejsare. De mest hedrade är Hadrianus och Marcus Aurelius. En stor del av museet upptas av statyer på dem. Ovan syns byster på Marcus Aurelius (får de aldrig nog av karln!). 

Marcus Aurelius figurerar för övrigt i filmen Gladiator. Russel Crowe är den romerske generalen Maximus och Marcus Aurelius är hans mentor. Crowe och Aurelius besegrar tillsammans de germanska barbarerna vid Vindobona (Wien). Men Marcus Aurelius blir sedan mördad av sonen Commodus, varvid Crowe blir fråntagen ära, familj och ställning. För att överleva måste han nu slå sig fram som gladiator... 

Museets huvudnummer är förutom ryttarstatyn över Marcus Aurelius (originalet) även delar av en jättelik bronsstaty av Konstantin den store. Konstantin var den siste kejsaren som bodde i Rom. Han införde kristendomen på 300-talet och flyttade staden till Konstantinopel (nuvarande Istanbul, vikingarnas Miklagård). Han är därför den som sätter punkt för staden Roms maktställning under antiken. För övrigt: känns inte det här ansiktet bekant? Den slöa blicken, var har man sett den? Någon italienare...vänta! Stallone! Det är ju Sly!

Från Capitoliummuseet har man utsikt över Forum Romanum. Det sker från en byggnad som jag tidigare inte hade hört talas om. Detta är utsikten från museet. Byggnaden är mycket hög - högre än Curian och lika hög som de högsta templen. Den ligger i fonden av Via Sacra där den stöter vid Capitolium. Vad är det för byggnad? En guide förklarar: det är Tabelariet. Roms gamla stadsarkiv, byggd några århundraden före Kristus! Men ska stadsarkivet verkligen ha största byggnaden, dessutom på bästa platsen? Saken är emellertid inte så konstig. För en världsmakt värd namnet måste alla viktiga handlingar nedtecknas och arkiveras. Och ni som har läst Asterix minns att på romartiden skrev man ner saker på stentavlor. Så det är inte så underligt att arkivbyggnaden blev stor. 

Bredvid Capitolium på vänster sida ligger Curian, som var den byggnad där den romerska senaten sammanträdde. Den mytomspunna senaten. På dessa trappor mördades en gång Julius Caesar. Men byggnaden ger faktiskt ett ganska måttligt intryck. Den är inte så stor. Det är möjligt att den varit klädd i marmor tidigare. Eller kanske var det meningen att senatorerna inte ville pråla så mycket med sin makt? De ville verka och inte synas. 

Bredvid Curian ligger det gamla fängelset Mamertinum. Under antiken var det känt som Tullianum. Det var ett temporärt fängelse för fångar som skulle bli dömda. Enligt traditionen ska både apostlarna Petrus och Paulus ha suttit här innan de blev dömda till döden. Numera sägs dock detta vara osäkert. Den mest berömde fången under antiken var den store gallerhövdingen Vercingetorix. Vi som läst Asterix vet hur det ligger till. Vercingetorix besegrade romarna i slaget vid Gergovia (i detta slag deltog Majestix). År 52 f Kr. besegrades emellertid Vercingetorix av Caesar i slaget vid Alesia. Vercingetorix hölls sedan fången i sex år i Tullianum. Han satt där för att kunna ingå i Caesars galliska triumftåg. Då emellertid ett inbördeskrig kom emellan dröjde det sex år innan Caesar fick fira triumf. Vi som sett TV-serien Rome vet hur det gick till. Caesar rider triumf med Vercingetorix på en vagn. Efter triumfen stryps gallerhövdingen. I TV-serien stryps under triumftåget - men experterna hävdar att det i själva verket skedde i fängelset enligt traditionen. Tullianum är nämligen en rå och fuktig håla i anknytning till Roms gamla avloppssystem Cloaca Maxima. Efter att en fånge hade strypts slängdes han sedan helt sonika ned i kloaken för att spolas bort i Tibern. 

Någon har satt upp ett plakat för att hedra Vercingetorix. Det måste vara på samma språk som Asterix och Obelix talade! Någon av läsarna som kan galliska? 

Den här bilden visar två saker som är symptomatiska för Forum. Dels det bristande säkerhetstänkandet. Jättelika stenkolosser vilar på pelare som ser ut allt annat än stabila. Livsfarligt! Vad händer om en stenbumling ramlar ned i skallen på en? Stämmer man då SPQR, senatus populusque romanus, Roms senat och folk? 

För det andra ses måsar cirkulera i skyn. Detta är något av det mest påtagliga: måsarna har tagit över stället. I formationer kretsar de i skyn runt Forum. Det är nästan lite olycksbådande. Men det är inte farligt: de bor här. På Forum finns hur mycket skrymslen som helst att bygga bo i. Favoritstället verkar vara uppe på Palatinen, i kejsarnas gamla palats! 

Ruinerna och måsarna gör att man blir påmind över hur förgängligt allting är. Sic transit gloria mundi, så förgås världens härlighet. För tvåtusen år sedan, då Rom stod i sin prakt - vem hade då kunnat föreställa sig att templen och palatsen en dag skulle förfalla och bli till ruiner? Om en vandringsman i en avlägsen framtid skulle ge sig uppåt norr, finner han då på samma sätt att Slottet ligger i ruiner, att Sagerska palatset finns ej mer, och att måsarna gjort ställena till sin boning? Förgänglighet är människans lott! 

Forums kanske viktigaste byggnad var vestaljungfrurnas hus. Vestaljungfrurna fyllde en viktig uppgift i gamla Rom: De bevakade den heliga elden som brann i Vestaltemplet, de helgade föremål som skulle offras åt gudarna. Den som gav sig på eller så mycket som yttrade ett farligt ord till en vestaljungfru var en dödens man. Roms makt hängde mycket på vestaljungfrurna, vilket bevisas av att när kejsaren Theodosius på 390-talet släckte elden och körde iväg jungfrurna så intogs staden av barbarer bara några årtionden senare. 

Vestaljungfrurna bodde i en klosterliknande byggnad på Forum. I trädgården står fortfarande statyer på berömda jungfrur. Många av dem verkar ha hetat Flavia. Av någon anledning saknar många statyer huvud. Tidens tand eller vandalism? 

Mätt på Forum begav jag mig så iväg till Colosseum. Det ligger väg i vägg. Och även Colosseum levererar. Mycket Gladiator-vibbar här! (Förutom turisterna förstås). 

"My name is Maximus Decimus Meridius. Commander of the Armies of the North. General of the Felix Legions. Loyal servant to the true Emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife – and I will have my vengeance, in this life or the next." (Tänk bort turisterna). 

En dag mättad med intryck. Hur ska den sammanfattas? Det som slår en i Rom är hur man vårdar sina fornminnen. Visst: de ger staden inkomster. Men det verkar också finnas en inställning som gör att man uppskattar att ha några gamla pelare stående i ett gathörn. Vilka värden ger oss ruinerna? Ruinerna tycker jag ger space i tillvaron. De skapar närvaro av det förgångna. De gör oss mindre instängda i vår egen tid och gör att vi kan hålla viss distans till tidens nycker. De gör oss därför friare. Ruinerna ger fantasi åt sinnet. De skapar samhörighet med de människor som levat och slitit i förgångna tider, människor som levde under helt andra förutsättningar men som ofta verkar vara oss påfallande lika. Ruinerna gör att vi kan yvas över förfädernas bragder; vi beundrar deras skönhetskänsla och hur de lyckas skapa märkliga ting trots tekniska förutsättningar helt andra än idag. Ruinerna gör helt enkelt livet lite rikare. 

Romae, 
//Per

Dela:

I Rom!

Befinner mig i Rom! Världens vidunderligaste stad. Kom fram vid sextiden på kvällen. Checkade in på hotellet - bara tre minuter från Spanska trappan! Folkliv och femton grader varmt. Så ni förstår kära läsare att livet leker. Meddelar några första bilder från kvällspromenaden. 

Första kvällen blir det att man siktar på löst hängande frukt. Det fick bli en sväng till Spanska trappan och Fontana di Trevi. Spanska trappan var dock relativt folktom. Visst, den är ganska stor. Krimskramsförsäljarna på en som iglar. 

Fontana di Trevi gör dock ingen besviken. Knökfullt med turister. 

Bad en medturist att ta en bild. Okej, skärpan blev lite dålig..men fontänen är fin! 

Fontana di Trevi är tjuvfotograferingens Mecka. Har nog inte många likar på jorden. Bara att plåta. 

Slut från Rom för idag. I morgon väntar nya äventyr. 

Dela:

Från Prag - Bland kollegorna i bergen

Efter att ha fått nog av stadens larm beslöt jag mig för att ge mig upp till de Petrinska kullarna. Förutom ett bra namn har de rykte på sig att stå för den bästa utsikten i Prag. 

Sagt och gjort. Utsikten gjorde verkligen ingen besviken. 

Halvvägs upp på berget när jag stod och plåtade fick jag sällskap av en äldre fotande kollega. Gubben måste ha varit över åttio år. Han pratade tjeckiska och knagglig tyska. Jag försökte på ryska och knagglig tyska. Jag frågade om jag fick ta hans bild och det gick bra. 

Gubben fortsätter upp på berget. 

Väl uppe på berget har man en fantastisk utsikt över staden! En kvinnlig fotograf står och plåtar i en omisskännlig kappa. 

Så småningom dyker också gubben upp. Jag frågar om han kan ta en bild på mig. Här är resultatet. Vilken fantastisk bakgrund! Gubben visar sig vara gammal fotograf. Hans namn är Havlica. Gubben var väl insatt i olika digitala modeller. Han verkade lida av reumatism men det hindrade inte honom från att plåta. 

Gubbens modus operandi var följande: när ett intressant motiv dyker upp - släng käppen i backen och börja plåta! 

Jag älskar att se gubben plåta!

(c) Havlica. 

Jag skiljdes från Havlica och gav honom min mejl så att vi kunde byta bilder. När jag så småningom kom ned till staden fick jag syn på den unga damen i den omisskännliga kappan! Hon stod där på Karlsbron och plåtade loss i karaktäristisk pose. 

Vilken elegans! 

För mig var denna dagen höjdpunkten på resan. Särskilt mötet med gamle Havlica. Väl hemkommen fick jag mejl från hans systerdotter som skickade mig lite bilder. Hon berättade att gubben var 88 år gammal! Dock still going strong. 

Dela:

Från Prag - Min nattliga anabasis

Igår kväll var jag ute på ett lite märkligt äventyr. 

Skärtorsdagen hade övergått i långfredagsnatt. Jag bestämde mig för att avstå från alla frivoliteter och ge mig upp på berget. 

Prag har fått sin historiska roll genom den borg som ligger på en kulle högt över staden. Ett ointagligt fäste från vilket man kontrollerar farvägar i hjärtat av Europa. Vägarna upp mot borgen är branta. En historisk bebyggelse som är helt oförstörd. Tänk kvarteren kring Mosebacke men mycket mer. 

Vid borgens fot. Prag är en stad med tusen år på nacken. Genom århundradena har sten lagts på sten för att skapa denna unika miljö. Gränderna prydes av ölstugor stinna med folk. Hur många historier har inte berättats här genom åren? 

Uppe på bergets fot. Ett lätt duggande regn.  Tomma administrativa byggnader. En lite spöklik känsla. 

En vacker barockkyrka och ett mäktigt palats. En man är ute och rastar en liten hund. Han talar spanska på telefon. Annars folktomt. 

Jag vandrar vidare. Plötsligt kommer jag till ett kloster. Porten är öppen så det är bara att gå in på området. Upplysta byggnader men ingen där. Är jag den enda människan kvar här på jorden? 

Jag slår in på en stig. Den för mig in i ett skogliknande landskap. Björkar kring en ringmur! Har jag plötsligt förflyttats till Visby? 

Jag fjärmar mig alltmer från staden. Mitt i mörkret uppenbarar sig plötsligt ett märkligt torn. En farkost från rymden? 

Långt där nere larmar staden. Börjar nu bli lite orolig. Bestämmer mig för att ta mig ner för berget. Plötsligt ser jag en upplyst slinga där nere. Jag hör människor spatsera. Två nunnor! De blir livrädda när jag kommer nerför berget. 

När jag kommit en bit ner uppenbarar sig en grönskande dal. Det måste vara klostret däruppe. Från en kyrka i fjärran hörs klockorna klämta. 

Befinner jag mig i Getsemanes trädgård? En stig för mot ljuset, mot vinodlingar och bebyggelse. Följ ljuset! 

På andra sidan dalen. Klostret i fjärran. Men vad är det där till höger? En flagga virad kring en stolpe. En flagga i blått och gult? Med snabba steg beger jag mig längs kanten. Hjärtat bultar allt snabbare. Kan det verkligen vara..? 

Ja! Hemma! Fosterjorden! Att efter nattlig vandring i främmande land plötsligt få se Sverige uppenbara sig! Vilket lyckligt slut! 

Jag gick ned till staden glad till sinnet, kom hem till hotellet och somnade trygg in. Måste dock säga att ambassaden låg väldigt bra till. Högt uppe på kullen med staden för sina fötter. Så nu infaller nästa fråga: Hur blir man ambassadör? 

Dela:

Vid ankdammen - det stora blå.

Idag var en strålande dag så undertecknad gav mig iväg på en tur runt Årstaviken. Solen, vattnet och isen tillsammans med några ankor gjorde dagen till en riktigt trevlig fotoutflykt.  

Det började med att jag gjorde en viktig fotografisk upptäckt. Ett evigt fotografiskt bekymmer är problemet med vinjettering, Fenomenet att bilderna svartnar ute vid hörnen. Så länge fotokonsten har funnits har fotografer brottats med detta. Ett vanligt sätt att tackla problemet har varit att blända ner. Ett annat att justera med hjälp av mjukvara. Nu tror jag mig ha kommit på ytterligare en metod. Man ser till att komponera på så vis att ljuskällan hamnar strax utanför kanten på bilden.  Detta löser inte bara vinjetteringen - det skapar till och med en negativ sådan. Bilderna blir ljusare ute i kanterna! Kanske kan man kalla det för negvin-teknik. Nackdelen är att effekten bara uppnås på ena sidan av bilden, såvida man inte har två ljuskällor. 

Negvin-tekniken är flexibel och kan även användas för effekter centralt  i bilden. Här skapas negativ vinjettering kring kanten på en bro. 

Jag gick vidare och kom fram till vad som skulle bli huvudnumret för dagen. Våren är så långt skriden att bara ett lövtunt istäcke täcker vattnet. På vissa ställen vet man inte om det är vatten eller is. Detta skapar en perfekt miljö för ankorna. Och tillsammans med sol och klar himmel skapas underbara förutsättningar för färgen blått.  

En sådan här dag kommer ankorna verkligen till sin rätt. Kombinationen fötter och flytkropp gör dem till veritabla amfibiemonster. Ta sig upp på lövtunn is? Inga problem. Isen håller inte? Bara att glida ner i vattnet. Vi människobarn satt och iakttog ankorna och det var inte utan att man var avundsjuk. 

Ankskådning. 

Människoskådning. 

Alla iakttar alla. 

Även videgräset trivdes. 

/Slut. 

Dela: