Thomas tankar

Kontrastlöst....

....... och rofyllt.....

När naturfoto kanske är som bäst......tycker jag..

Thomas

Dela:

Gråtrist naturromantik.....

(klicka på bilden för förstoring)

I morse gjorde jag det igen.....Slet mig själv upp ur sängen vid fyratiden på morgonen för en fototur före jobbet... Man är f-n inte klok på ren svenska........ Hur många gör något så dumt när man kan ligga kvar någon timme till innan det är dags att bänka sig bakom datorn och rota i papperen på skrivbordet.. Jo jag vet att det finns några till galningar och det är väl tur det...

Jag hade tänkt att det skulle bli en kanske sista tur till smålommarna innan de lämnat tjärnen för i år. Det var en perfekt morgon med en tät och fuktdrypande dimma som till och från gömde småtallarna på andra sidan tjärnen. Det vara bara det att lommarna hade tagit ungarna och dragit iväg..... Så mycket fick jag för mitt slit! Men helt lottlös blev jag inte ialla fall.... I tjärnen höll en kricka (ovan) och en knipa till så jag fick hålla tillgodo med dem... Och det blev rätt ok det med även om det blev lite "gråtrista" dimmbilder.... Men det är stämningar som åtminstone faller mig i smaken......

 Thomas

Dela:

Blanka vattnets magi...

Svart skogstjärn...

Finns det något mer vackert och stämningsfullt än en blank och svart vattenyta på en liten skogstjärn...?? Särskilt en tidig morgon eller sen och stilla kväll när kalldimmorna börjar sippra ut från kanterna... Tidiga morgnar när dimmorna ligger så täta att de får vattenytan att obemärkt glida över i himlen och inget däremellan finnes..... Då är naturromantiken som värst och jag trivs som bäst!!

Ung svarthakedopping

Under dimmiga morgnar är det ganska lätt att få till vackra och stämningsfulla bilder. Kanske inte så nyskapande och originella men ändå fulla av stämningar och känslor. Bilder som går hem hos den stora massan och som lämnar få oberörda.... Egentligen är det rätt konstigt att så många gillar de här bilderna eftersom de flesta ytterst sällan upplever de täta morgondimmorna. För det är ju ändå så att vi oftast sover bort den tiden på dygnet som under högsommaren är någonstans mellan två och sex på morgonen.... Men det är kanske just att vi så sällan upplever det som gör att vi gärna faller för den typen av bilder... Eller så är det så enkelt att de flesta av oss har en liten naturromantiker någonstans därinne......

Vinkande smålom 

Men jag borde väl egentligen strunta i de här mer eller mindre klassiska bilderna och göra något nytt...Något som ingen annan har gjort,  skapa ett eget uttryck eller karaktär i bilderna.... Idag måste man ju vara unik för att synas och göra saker som ingen annan har tänkt på förut....... Den ambitionen hade jag en gång i tiden men det slutade bara med att jag blev frustrerad och hämmad... Allt har ju redan gjorts av andra och oftast bättre än vad jag själv gör det... Så nu struntar jag i det där originalitet och egna krav på personligt uttryck. Jag gör det jag känner för och som ger mig energi och inspiration.... Och kanske är det då det egna uttrycket kommer fram (vad det nu är....???)...när man håller på med det man kan och känner starkt för......Då kanske det ibland åtminstone kan bli liiiite annorlunda..;-))

Ha det gott därute, det är hög tid för dimmiga sensommarmorgnar....

 Thomas

Dela:

Invasionstider....

Vi börjar gå mot höst och för en person som jag med lite ornitologiska böjelser så brukar det alltid vara lite extra spännande. Nästan varje höst händer något utöver det vanliga med någon fågelart. Förra hösten så var det invasioner av pärlugglor som visserligen försvann rätt obemärkt för de flesta av oss då pärlugglor mest är aktiva på nätterna. Det märktes dock hos en del fågelstationer som fångade pärlugglor som aldrig för. Nämnde lite om detta i en tidigare blogg.... Annars är det mest arter som sidensvans, tallbit, bändelkorsnäbb, hökugglor m.fl. som jag direkt tänker på. Vad ska det bli i höst...???

Idag på kvällen fick jag en flashback som har med en fågelinvasion att göra.... Jag stod vid Lugnets badbassänger här i Falun och följde äldste sonens simskola. Över området kommer två halvstora fåglar med en lite hafsig flykt. Skådarhjärnan slår till direkt och snabbt är de bestämda till nötkråkor. För sydlänningarna är ju det här inte så konstigt men hos oss här i Dalarna så är de inte vardagsmat direkt. Flyktsättet fick mig att tänka tillbaka på min första och hittills enda tur till Sarek i skifte juli-augusti 1995. Vi hade slagit läger i övre delen av Rapadalen, uppströms det s.k. Rovdjurstorget. Vi skulle stanna där några dagar för att spana efter stora älgar och kanske någon björn. Stora älgar fick vi se och även fota på 30 meters håll men björnarna lyste med sin frånvaro. På håll fick vi även se kungs- och havsörn och troligen även jaktfalk. Det mest överraskande var dock det gäng nötkråkor som helst plötsligt från ingenstans kom flygande uppifrån Rapadalen och kort stannade vid klippan där vi satt och spanade. Nötkråkan som är en riktig skogsfågel hade här hamnat i helt fel miljö, inte en gran så långt ögat nådde, endast lite fjällbjörk längs Rapaälven........ Det jag minns mest från detta möte var just deras flaxiga flykt när de kom emot oss och som jag inte alls först kunde placera....   Inga fåglar flyger väl så där på kalfjället...??? Så fel jag kunde ha......

Efter det mötet började jag misstänka att det var en invasion på gång med smalnäbbade nötkråkor från ryska taigan vilket jag även fick bekräftat när vi var tillbaka i civilisationen igen... Hemma i Orsa i Dalarna var nötkråkorna kanske den den vanligaste fågeln när man drog med kikaren över himlen... Mäktigt då jag bara hade sett en enda i Orsa förut...

Bilden här är från den invasionen och är tagen i Orsa. De smalnäbbande nötkråkorna är otroligt orädda och därmed tacksamma att fotografera. De dras även till cembratallar vars frön är deras stapelföde uppe i ryska taigan. Den som vill se och fotografera nötkråkorna bör hålla kolla på parker, kyrkogårdar och andra ställen där man har planterat cembratall. I år visar rapporterna på Svalan att det är smalnäbbande nötkråkor på gång igen......

Är lite förvånad att det ännu inte dykt upp någon bild på en smalnäbbad nötkråka i poolen Vild djur och fåglar.... Ni som läser det här kan kanske se detta som en utmaning... Vem tar första och bästa bilden..??

Dela:

Öde ödebygd....

Uppe på backen ovanför den gamla fäbodstugan har den lilla blåklockan lyckats hålla sig kvar. Som ett minne från den tiden då fäboden fortfarande var i drift och då den nu så tysta omgivningen fylldes med ljud från korna, lekande barn och separatorn.  Idag ligger fäboden helt öde och har gjort så länge. Hur länge vet jag inte men säkerligen 40-50 år.... Stugtakets pärt har för länge sedan gett upp och stora hål gör att regnet har fritt spelrum. Fjösets tak har rasat in och det syns inte heller några spår efter dyngstacken. Omgivningens låga fjälltoppar, eller rättare sagt vålar, ger platsen en mycket ödslig och isolerad karaktär. Man känner sig verkligen bortkopplad från vardagen och det enda som visar att vi inte är så långt borta från det moderna samhället är pinnarna på mobilen. Även om de inte är många så är det ändå uppenbart att det går att få kontakt med omvärlden. När fäboden användes var en mobil telefon  lika avlägset som planeten mars.....

Platsen jag beskriver heter enligt kartan Bäckebo. Om det stämmer med vad de som använde fäboden kallade den är kanske tveksamt men det är klart att fäboden tillhörde folket som bodde i Svenstorp och Bäckebo bara några kilometer bort. Fäboden ligger i östra delen av Städjan-Nipfjällets naturreservat i Dalarna och inte långt från gränsen till Härjedalen. Jag vet inte så mycket om fäboden och det jag vet har jag läst i boken Ödebygdsminnen som är skriven av författaren och biologen Tomas Ljung. En makalös skildring av en av Dalarnas mest avlägsna och karga delar som befolkades av fastboende först på början av 1800-talet. Tomas beskriver ett antal gårdar precis under fjällkanten och människorna som levde där på ett mycket målande och intresseväckande sätt. Men fjällgårdarnas epok blev kort och den sista bofasta gick bort under 1980-talet. Då var de andra gårdarna för länge sedan övergivna och i bästa fall fritidshus. Tyvärr är även Tomas bok slut men kan kanske hittas på något antikvariat för den som är intresserad.

När jag kommer till en plats som har övergivits så slås jag ofta av en vördnad över att det någon gång har varit andra människor här och brukat platsen och att detta har varit en grund för deras överlevnad. Det känns verkligen främmande idag att man över huvudtaget behövde bo vid en så isolerad plats och att man inte klarade sig utan detta. Det blir också påtagligt hur mycket som har hänt på de här 40-50 åren..... Den gamla slipstenen som står vid gaveln har gjort sitt och stället för stenen är numer en växtplats för den sällsynta varglaven.... Och inte har Sommartorpet eller någon annan varit här och renoverat sönder historien..... Även om det vore önskvärt att länsstyrelsen gjorde en insats som förvaltare av reservatet så att husen som fortfarade står åtminstone fick täta tak..

Inne i fäbodstugan finns det fortfarande en del saker kvar från tiden då fäboden användes. Egentligen känns det lite konstigt eftersom det endast är några kilometer till husen där de bodde vintertid... Stigen man vandrar efter är en gammal traktorväg så det borde vara enkelt att hämta sakerna... Man får intrycket att fäboden lämnades i en hast eller att man tänkte återvända hit men av någon anledning blev det inte så... Kanske är Svenstorps historia en del i förklaringen. Svenstorp drabbades av en brand på 40-talet och frun och de två barnen blev så svårt brandskadade att de senare avled. Händelsen blev en riksnyhet och insamlingar startades för att hjälpa mannen som blev ensam kvar...... Om detta har något med fäbodens öde har jag ingen aning om men när man tittar på den lilla sängen som fortfarande står i kammaren kan jag inte låta bli att tänka på de stackars flickorna... 

Besöket för några veckor sedan var mitt första här men säkerligen inte det sista. Första mötet med Bäckebo gav verkligen mersmak och det finns mycket mer att utforska. Bara att fördjupa sig i byggnaderna och detaljer av de interiörer som finns kvar vore mycket spännande. Och inte minst gården son en del i landskapet...... Tänk att få komma tillbaka hit en tidig höstmorgon i gryningen innan solen jagat iväg alla dimmor....  Eller att få fotografera alla fjärilar som flög omkring över täkten och längs ån intill fäboden, guldvingar,pärlemorfjärilar, skogsgräsfjärilar m.m......Det finns så mycket att göra och så lite tid...... 

Det är lätt att bli lite överromantiserande när man möter sådana här platser och lägga ett slags skimmer över stället och de människor som levde här. Visst hade de väl bättre förr när man inte behövde tänka på karriär, pensionssparande, jämföra försäkringar, välja bostad osv osv..... Eller...???? Undra vad de som bodde här skulle säga om de visste hur vi lever nu och om de skulle vilja byta..??? Jag tror nog att många skulle vilja byta med oss för även om vi lever i en tid med en annan typ att stress så var nog det fysiskt tunga liv som man levde här snäppet värre.... Tror jag.... I vilket fall som helst så har jag efter mötet med Bäckebo en drömbild kvar som den sista bilden visar...... En svartvit bild i svag sepiaton och multiexponering för att försöka fånga den känsla och fascination som jag känner... Och som gör att jag kommer att återvända hit.... 

Dela: