Reflektioner och upplevelser

Anund var nog hög
eftersom han fått en så hög hög
Att gå i klinch med ett gammalt motsträvigt motiv

Numera är det inte så ofta jag passerar här, jag har ju ingen anledning, men en gång i tiden bodde jag inte så långt härifrån, och då var jag också här och fotograferade ibland. Anundshög, Sveriges högsta gravhög, omgiven av stenar, sex stycken skeppssättningar bland annat, en plats där man samlades till ting en gång i tiden.

Jag slank in hit häromdagen när jag var på hemväg från Ängelsberg, kände att jag behövde en paus efter en färd längs vackra vägar i varierat landskap med skönt eftermiddagsljus, ett än så länge rätt öppet landskap. Passerade många vackra vyer, men bildlusten var på låg nivå efter den kreativa urladdningen i Ängelsberg. Fotograferingen får inte bli bara mekanisk, då blir det bara meningslöst samlande av motiv som gör mig besviken när jag kommer hem. Känslan måste finnas där.

Nio meter hög gravhög och några av stenarna. En av svårigheterna med motivet är mängden av stenar, inte att de står i vägen, men att få med dem i bilden på ett vettigt sätt. Det är lätt att få det rörigt. Eller missvisande. Eller fel känsla.

Här valde jag att låta linjerna dominera, de upptrampade stigarna där människorna gått (och går), skogens och högens profiler, räcket och en antydan till slättland. Och bara en försynt sten, en liten antydan. Vet jag allt det här när jag tar bilden? Nej. Eller ja. Ögat ser, men inte i ord och styr mig, jag ser i sökaren att det blir bra. Ser, eller känner.

Tänker jag kan det ofta bli sämre. Tänka kan jag göra efteråt, eller före, men inte under tiden.

Motljuset inspirerade mig till ett grodperspektiv, där växterna får dominera över  högen.

Det fick bli några motljusmänniskor också.

Jag var inte ensam där, turisterna kom och gick.

Eller ska man skildra högen genom att rikta kameran åt ett annat håll?

Släätlandet är ju också en del av miljön, det slättland som en gång i tiden var blötmark eller vattenspegel, när Badelundaåsen höjde sig över omgivningarna och vattenvägarna viktiga. Mötet mellan åsen och vattnet, två viktiga kommunikationsvägar.

Det går ju också att backa och vidga perspektivet.

Såhär, från en annan liten hög, överblick, men småplottrigt, och ändå är inte alla stenar med.

Eller så här, om man kliver ner. Men då ser ju högen ynkligt liten ut.

Åk gärna hit och titta, det är vackert, även om man inte är intresserad av historien. Eller slink in om ni passerar Västerås, det är bara ett par kilometer från IKEA. Om aftonen när det skymmer syns ljusen från flygplatsen bortom åkrarna. Nutid och dåtid möts.

Vem Anund var? Det är det nog ingen som vet...

Dela: