Reflektioner och upplevelser

Den bästa kameran.

Det är uppenbarligen en intressant fråga att få svar på, vilken den bästa kameran är, att döma av alla frågor och diskussioner på olika internetfora. Men är inte frågan fel ställd? Hur möjligt är det att besvara en så allmänt hållen fråga. Den kan ju möjligen besvaras om man inför tillräckligt många och stränga bivillkor så att urvalet begränsas. Vilken är den bästa kameran för att fotografera människoätande drakar i en mörk djungel när det är 50 grader kallt?

En rimligare fråga att ställa kan ju vara: Vilken kamera tycker du är bäst? Då blir det frågan om personligt tyckande och vi kan fylla cyberrymden med meningslösa vs-diskussioner.

Eller kanske ännu hellre: Vilken kamera är bäst för mig/dig för det jag/du vill fotografera. Och då börjar det bli en rimlig nivå att svara på och kanske även möjlig att besvara. Men då måste man ju först ha svaret på en annan fråga: vad vill jag fotografera. Och kanske är den frågan bättre att försöka besvara än den om kameran. I alla fall tror jag att den pekar mer i en riktning som kan göra oss till bättre fotografer.

Eller varför inte ta ännu ett steg; vilka bilder vill jag skapa?  Bild-diskussioner istället för kameradiskussioner.

Vilken är då den bästa kameran? Den man har med sig när man ser motivet som ger möjlighet till Bilden. Den man har i handen, redo att fånga en bild, när bilden dyker upp. Och inte bäst, men tillräckligt bra att ge den bildkvalitet jag vill ha. Och tillräckligt lättanvänd och välkänd för fotografen så att tekniken inte ligger vägen.

Jag har två kameror, en liten pocket-kamera och en systemkamera. Vilken är bäst? Pocket-kameran är bäst för att den kan jag ha med mig, i fickan eller  i handen, när jag går på mina dagliga arbetspromenader. Den finns till hands. Den ger tillräckligt bra bilder. För det mesta. Och jag kan hantera den. Den är inte svår att hantera, men det dagliga användandet ger mig en helt annan förtrogenhet med kameran och därmed en annan säkerhet i bildfångandet. Jag kör mestadels  á la Dogma, med en och samma brännvidd. Jag har slutat använda sökaren. Jag har blivit mer förtrogen med att titta på skärmen, och kanske bara snegla för att fånga bilden. Det sista kräver dock mer träning.

Därför är den bäst.

System-kameran är bäst, för att...

Ja nu skulle jag kunna räkna upp helt andra argument för att den är bäst, men då gäller det andra motiv, andra bilder, andra situationer. Den skulle aldrig ge mig de dagliga bilderna på samma sätt. Vi har inte det förhållandet tillsammans som jag och lillkameran har. Båda behövs, precis som snickaren behöver både såg och hammare. Och behöver behärska båda. Om man inte väljer att bli just sågare.

Och det är ju val det handlar om. Vi väljer själva. Förhoppningsvis. Men det kan ta tid att lära känna sig själv så att man vet.

Den här bilden kunde jag ha tagit med vilken som helst av kamerorna, om jag sett motivet.

Den är tagen med lillkameran

Den här hade jag aldrig kunnat ta med lillkameran, det hade inte varit tekniskt möjligt.

Den här hade varit möjlig att ta med stora kameran, men det hade jag inte gjort, för jag hade inte haft den med mig.

Det finns så många bäst, det gäller att hitta vårt eget.

Dela: