Reflektioner och upplevelser

Det gick ju att fotografera med så'n där zoom också, men inte var det lika bra.

Vadå lika bra?

Jag håller ju på att väcker oss efter vinterdvalan, både mig själv, mitt fotojag, mitt bildsinne och min lille följeslagare.  Det gäller att ta det varsamt i början, så vi inte blir överansträngda och får belastningsskador. En stund på morgonen eller om aftonen, på väg till och från jobbet får det bli.

Idag bestämde jag mig för att motionera zoomen på min lille  vän PEN. Zoom föresten, jag vill hellre beskiva det som ett objektiv med valbar brännvidd, för det är så jag använder det, och andra zoomar också. Jag ställer in den brännvidd jag vill ha, och sen får det vara så. 

Jag brukar ju ha min 17 mm vidvinkel på, den, men idag valde jag zoomen , inställd på 40 mm (ungefär i alla fall). Började med ett träd. Det var väl lite av ett skärpedjupstest också (bl 5.6), eller något i den stilen.

Eller var det bara ett möte mellan vertikala och horisontella linjer.

Men det som bildmässigt kan ge något extra, just här i den här bromiljön är ju att man kan göra mindre utsnitt, och inte få med allt.

så här kanske...

...eller så här, i en liten annorlunda vinkel.

Vi befinner oss i gränsland, gränsen mellan Stockholm och Sollentuna är ju tydligt utmärkt av det lilla gränsröset. Förr var det ju också gränsen mellan Stockholms stad och Stockholms län, medan den skillnaden fanns. Men varför står då röset här? Gamla riks-13, innan den blev E4 och motorväg, passerade gränsen här någonstans. I alla fall är det min gissning. Själv har jag sprungit förbi här med stridspackning, när vi skulle göra det på tid, men inte har jag något minne av någon gräns från det tillfället.

Någostans här (under dagens promenad alltså) var det också som jag började tänka på kamerans funktionalitet, och zoomen kontra vidvinkeln. Med vidvinkeln anänder jag den separata optiska sökaren och har koll på vad jag gör. Med zoomen får jag använda displayen och då har jag inte alltid samma kontroll på bild och utsnitt. Det var också där  tanken i rubriken  dök upp: "inte var det lika bra". Hanteringsmässigt alltså.

Där jag går och håller koll på halkan dyker plötsligt ett motiv upp.

Med zoomen slapp jag kröka rygg lika mycket som jag behövt med vidvinkeln. Alltid en fördel.Och när jag kommer så långt börjar hjärnan snurra igen kring kameraval och andra alternativ - men det är en helt annan historia.

Jag fångade istället en bild i flykten. Nä inte riktigt, jag stod still, men kunde idag  ta bilden på håll, utan att pulsa i snö.

Undrar vart den där porten leder? Till Morias gruvor eller morlockernas boningar, eller var det här barnen från Hameln försvann.

Dela: