Reflektioner och upplevelser

En andningpaus en dag som innebar mest släpande och borttappade nödvändigheter

Idag är jag trött. Det blev en lång söndag igår med mycket släpande. Ok, då morgonen var lugn, men sedan...

När jag kom till Sala skulle jag tanka, men jag hade ingen plånbok, men sonen hade pengar så det löste sig. Men var var plånboken? Det hjälpte inte att jag vände bilen ut och in, höll den upp-och-ner och skakade. Ut föll ingen plånbok.

Sedan lyfte vi på en släpkärra på min krok (Ja , den sitter därbak på bilen).  Men först var vi tvungen att hitta ... ja jag har glömt vad det var vi inte hittade då.

Sedan åkte vi mest bil.

Så småningom hamnade vi här

Vi skulle flytta sonens sista tillhörigheter från lägenheten i Sala till nya bostaden i Linköping, där han bestämt sig för att bo efter att ha pluggat två år i Växjö, för att det "ligger mitt i". Jobbmässigt alltså.  Men det var ingen bekväm gård kring huset han valt att bo i, inte för bil med släp i alla fall. Det blev mycket trixande och backande och armviftande för den som stod utanför, och efter lite letande hittade vi också några nödvändiga nycklar någonstans i bilen. Och vi fick in sakerna i lägenheten. Bekvämt lägenhetsval! Vi slapp bära i trappor, rakt in på nedervåningen. Tack för det. Ett bra val.

Nej det är inte min son.  Men han var också ute med sin pappa. Oemotståndlig där han gick så självsäkert.

När vi trixat in och trixat ut bilen parkerade vi den på torget utanför. Om man tar upp två parkeringsplatser, måste man då ha två parkeringslappar på bilen? Vi bestämde oss för en.

Vi hann med en liten andningspaus innan jag skulle åter till Sala. Kärran skulle ju återlämnas på OK före kl 22, när de stängde. Jag var där kvart i!  Och jag hittade nyckeln till låset på kärran. I Linköping var den borta. Och när jag skulle betala kaffet på macken (måste ju hålla mig vaken tillbaks till Sollentuna), hittade jag den borttappade nyckeln till Calles gamla lägenhet i Sala. Den (nyckeln alltså) låg i myntfickan på mina jeans (som jag haft på mig hela tiden). Kunde alltså hämta blommorna som var kvar där, och ta med mig hem.

Linköpings domkyrka, fri hand, 1/5 sekund, men det fanns pelare att ha som stöd.

Vi var överens om att vi måste gå dit igen, när vi har mer tid. Nu blev andningspausen allt för kort.

När jag kom hem låg plånboken på köksbordet.

Och, som sagt, jag är trött idag.

Dela: