Reflektioner och upplevelser

Jag är en kanelbulle @
- så igår kunde jag fira
med kanelbullens mor

Kanelbullens dag har inte funnits så länge, men 4:e oktober har funnits ända sedan jag föddes. Och eftersom jag är född då, måste jag väl vara en kanelbulle.

Vi började med att besöka min mor, så hon fick vara med om firandet. Hon är inte så lättflyttad.

Min dotter och min mor tittar på kanelbullen födelsedagsbarnet.

Här sitter hon med min födelsedagspresent. Hela mitt liv broderat på en kudde. (Klickbar bild)

 Hon har inte mycket syn kvar, ser inga färger längre och måste använda förstoringsglas för att se.  Någon måste hjälpa henne ochtala om vilken färg garnet har. Men trä nålen behöver hon inte hjälp med. Det sitter i fingrarna.

Jo, jag blev mycket rörd när jag fick den.

Två fantastiska människor.

Här har även min son kommit och vi sitter vid fikabordet. Han gör tummen upp för min nya kamera. "Skitsnygg!"

Yngst och äldst vid bordet - nästan 70 år emellan.

Och här kom även fotografen med på bild, hur nu det gick till...

Senare på kvällen lånade sonen kameran också och fångade mig.

Jag håller koll på er!

Några kanelbulledagsbilder med Olympus PEN

Dela:

Solfläckar.

När solen skiner och det är mycket glasytor i korridorerna blir det gott om solfläckar så här års, när solen går lågt.

Jag är inte säker på att alla mina kollegor tänker på ljuset, snarar är jag säker på att en del inte alls märker det. I alla fall bryr dom sig inte. Det gör jag. Med eller utan kamera njuter jag.

Skuggorna försvinner inte om jag går ut genom dörren. Snarare tvärtom.

Bara några små  observationer en dag på jobbet...

 Olympus PEN E-p1 + 17 mm 

Dela:

När vandraren slutat vandra så är bilderna kanske också slut

Jag är en vandrare. Det har jag egentligen alltid varit, ända sedan jag började gå. Vandrare, strövare, flanör...

Men jag har inte tänkt så mycket på det, att jag är en vandrare, men det blev uppenbart för mig nyligen, nu när jag inte gått så mycket pga. mina fötter (ok då, hälsenor). Flanerandet och fotograferandet hör ihop för mig, för de flesta motivområden jag ägnat mig åt. Och kanske är jag en vandrare även i mitt fotograferande, eftersom jag inte kan hålla mig till ett motivområde, utan hela tiden vandrar vidare till något annat, och så plötsligt kommer tillbaks igen.

Det har alltså blivit skralt med vardagsfotograferandet eftersom vandraren nästan slutat gå. Men idag tog jag en omväg på väg till garaget, när jag skulle hem. En kort vandring för att fånga en byggnad i det blånande ljuset.

Kista Science Tower. Stökig förgrund eftersom det byggs här. Klickbar liksom övriga bilder.

Det där tornet har jag förresten samlat på mig ett antal bilder av genom åren. Jag jobbade länge i ett hus som hade en takaltan nära mitt rum, och från den var det fri sikt mot tornet, i olika ljus och väder. Det har jag funderat på att göra något av, någon gång.

Nu vände jag i stället på mig, och fick den här vyn.

Jag tyckte nästan det kändes lite absurt.

Jag vandrade ifatt sällskapet framför och fångade ett möte. Och jag tyckte bilden gjorde sig bättre utan det blå.

Som sagt, det sker förändringar, och det har man tydligt skyltat med.

Jag vandrade vidare och gick på en gångbro över aftonblå asfalt.

När jag gått inomhus för att ta trappan ner till garaget bytte världen färgskala.

Den blev mer gul.

Ibland har man flyt och snubblar på många motiv på väg till bilen. Kanske vandraren börjar vakna...

...och ibland känner jag mig ordkarg. Så idag.

Olympus PEN ep-1, 17 mm pannkaka

Dela: