Bilder på Bengt
Från Ellens till Gert

Jag hittade några bilder på Bengt i de senaste veckornas bildskörd. De har blivit liggande, eftersom jag haft annat att blogga om, men det är roligt att hitta dem medan de ännu är någorlunda färska.

Vi börjar kavalkaden på Ellens/Tårtan/Puck/Franzens på puckeln, inte dromedarens, men Hornsgatans.

Bengt tar bilder på bilder, dvs han fotograferar fotografier, så det blir bilder av de bilder som finns på väggarna. (Ska jag krångla till det ännu mer?)

Men det går ju inte att vara kvar på fiket hur länge som helst...

...så här har han hamnat på gatan utanför,  vid hörnet mot Maria Trappgränd.

Bengt bakifrån...

...han vandrar Hornsgatan västerut...

..med raska steg?

 Eller går han och pratar?

Han hamnade visst på Svenska Kort...

...och det var det fler som gjorde.

Dags att ta en bild.

Ni har väl observerat att när han fotograferar på Ellens använder han en digital Canon, men när han går ute på gatan har han en Leica runt halsen...

Sol, cyklar och kastanjer
en å, en gata och så Uppsala

Jag befann mig i Uppsala och strosade vidare efter en glasspaus i det sommarlika vårvädret, med en sol som värmde lagom.

Att det finns en orimlig mängd cyklar i Uppsala är väl ingen hemlighet, och här snubblade jag på dem invid Fyrisån, under de blommande kastanjernas djupa skugga. Det var väl först ljuset som fångade mig, ljussättningen var punktvis dramatisk och jag gick fram och tog en bild (men den finns inte med här). Sakta (ja, det tog väl ett antal sekunder) växte sedan  idén fram i mitt fotosinne: cyklar,  en å och kastanjer skulle det bli, och så människor som en sidohistoria.

Hur ska jag nu se på den här bilden. Som jag konstaterat flera gånger är jag nog i grunden landskapsfotograf, inte så att det sitter i generna, men väl i mitt undermedvetna seende och beteende, en landskapsfotograf som försöker fånga staden i sina bilder. Det rena landskapsfotograferandet känns inte lika spännande längre och långsamt transformeras bildsynen..

Några steg framåt och en vridning på kameran så fångar jag in scenen framför bion. Dessutom har jag tur, en röd bil tittar fram vid Norrlands Nation (är det väl?).

Ljuset på framhjulet var det som fick mig att ställa mig här, och kameran vinklade jag så att några kastanjeblommor kom med. Resten följde med på köpet så att säga. Ja, ån skulle vara med också!

Måste man köra med massverkan för att få med cyklarna i bilden? Genom att vända på scenen kunde jag köra med cykel-minimalism och få med mer av biografscenen plus lite mer gata.

Ån och kastanjerna då? Kastanjerna är det inget snack om, gatan är ju prickig av alla droppade blomblad. Ån är det sämre med. Med lokalkännedom kan man ana att den finns bakom fotografen, mer är det inte.

Då får jag väl vända på mig!

Det ser ut att vara soligt och skönt på andra sidan. Jag exponerade efter ljuset därborta, men såg till att det blev tillräckligt med teckning i det mörka på hitsidan för att kunna urskilja cykelkonturerna. Ån finns med och den kan även skymtas i bildens vänsterkant.

Det ska väl vara en slutbild också...

Blicken drogs till allt det röda. Jag tänkte först försöka fånga det på lite längre håll, men när ungdomarna passerade insåg jag att det bara var att följa efter och hoppas att de skulle gå på rätt sida om trädet, och de gjorde de, så då var bilden klar.

Vilken av bilderna som är bäst? Det vägrar jag att fundera på. De hör ihop.

En för alla, alla för en!

Måste jag då skriva så mycket?

Eftersom ordet reflektioner finns i rubriken indikerar jag väl att jag tycker att reflektioner och eftertanke är viktigt, och tankarna blir tydligare om jag skriver ner dem, då måste jag formulera dem explicit och de blir inte bara ofullgångna fragment i hjärnan. Jag blir helt enkelt en medvetnare fotograf, mer medveten om vad jag egentligen gör.

Dessutom är det lika roligt att skriva som att fotografera!

En kort stund som gatufotograf
1 + 3 snabba svartvita i Uppsala
+ lite reflektioner och funderingar

Jag hade fikat och hade vandrat upp hit.

Egentligen är det här sista bilden i en serie. Jag hade lämnat Fågelsången och såg tornen lite blygt sticka upp över husen, när jag sakta strosade längs Trädgårdsgatan. Det kanske blev en lyckad bildserie, men jag tror inte det, den känns lite innehållslös när jag tittar på den efteråt, även om idén verkade bra när jag gick där.

Snett och vinnt?

Lite snett och vinnt är det i bilden, sådär som det blir när man lutar en vidvinkel uppåt för att få med allt på bilden, men jag tycker träden tar bort det mesta av den känslan. Ännu värre hade det blivit om jag inte vridit lite på kameran samtidigt för att motverka vinklingen, men utan trädet hade det inte gått, förstås.

Restitution, shift-objektiv, storformatare med lutbart fram- och bakstycke, kan inte det vara lösningen? Jodå, mer tekniskt, och rent tekniskt sett kanske en bättre lösning, men en helt annan fotografering och med andra mål. Här var jag promenadfotograf och det trivs jag bättre med.

En människa

Åsså finns det en människa i bilden. Det är viktigt. Staffage!

Staffage, enligt NE:

"mindre bifigurer i en landskaps- eller genrebild, tillförda i avsikt att ge ökat liv åt den konstnärliga bilden".

Hm, tillförd? Hur är det då om bifiguren kom vandrande själv och bara är inväntad? Skit samma vilket, det gör detsamma hur hon kom dit, människan gör att högra hörnet inte är lika tomt och bilden inte lika död. Bilden är ju inte en klinisk avbildning av en gatstump och en domkyrka, det är ett fångat ögonblick.

Åt höger

Det blev ingen serie, så nu får bilden i stället markera startpunkten för några snabba bilder jag tog när jag vände mig åt höger. Där upptäckte jag Valvgatan och i valvet fanns det silhuetter.

Klick! En bild

Dam med cykel

Klick! Den andra bilden.

Två par

Klick! Den tredje bilden.

Mamma med barn

Och nu har jag hunnit igenom valvet. Det har gått två minuter. Bara en om jag inte räknar kyrkobilden. Ett kort ögonblick som ändå gav så mycket.

Högfors

Högfors är ett gammalt vårutflyktsställe. När vi fortfarande bodde i Sala och barnen var mindre tillhörde det vårtraditionen för mig och dem att besöka Högfors och den gamla masugnsruinen. En lika stor del av traditionen var Norberg och gruvorna runt om och, inte att förglömma, Elsa Andersons, fiket som funnits i snart 100 år, och ligger i en gammal gästgivargård, med anor från 1600-talet.

Eftersom vi varit i Fagersta var det naturligt att besöka både Elsa och Högfors. Lite övningskörning blev det också. Parkera är svårt innan man kan.

Högfors

Storasyster står i hyttruinen och berättar för lillebror var vi är.

Jag har varit här ett antal gånger och fotograferat, inte bara med barnen utan även själv. Det är på ett sätt lättfångat vid en första anblick, men jag anar hela tiden att det finns mer att suga ut ur motiven, och när jag kommer hem blir jag besviken på det triviala resultatet. Besöken blir heller inte så täta, nu när jag har längre dit.

Det finns vinklar och vrår och öppningar att titta ut genom, och ljuset kan vara hårt och kontrastrikt och fräter ur högdagrarna. Den här torsdagen (den sistlidna) sken solen och det var kontraster att kämpa med, eller utnyttja.

Slaggstensväggar gör att motivet är svarvitt i sig, utom gräset, förstås. Det är grönt.

Jag slapp fundera på objektiv- eller brännviddsval. Jag hade min Olympus PEN med 17 mm (som 35 på "Fullformat"). Det var skönt, jag kunde på ett annat sätt koncentrera mig på motivet.  Jag var helt befriad från tanken att "det går nog bättre om jag byter objektiv". Det är bara mig det hänger på, inte utrustningen. Och den får gärna vara enkel.

Växtligheten tränger sig på och järnytorna krackelerar i roströda nyanser, men det färgspelet får jag fånga en annan gång, på annat sätt. Det blir andra sorts bilder.

En hemlig dörr? Vad döljer sig där, bakom rosten.

Spännande rum

Själva masugnarna är borta. Taken är borta. Inredningen är borta. Kvar är bara skalet, slaggstensväggarna, som formar rum, stora öppna och små mörka, fuktiga. Rumsupplevelse för den vuxne, kurragömma och klättring för de små. Och som sagt, en bra miljö för att snacka med brorsan, 40 mil bort. Och utbyta hemlisar. "Berätta inte för pappa, men jag har gjort en bild åt honom". En glad överraskning när jag kom hem och läste mailen. Bilden har jag redan visat i bloggen, men jag berättar det gärna igen.

Ett av rummen känns nästan sakralt, med en stenformation mitt i rummet, som ett altare. Taket utgörs av trädens gröna, som sträcker sig ut över rummet.

Rundare former

Bara en liten bit från masugnsruinen hittar man modernare former, några cementrör som "alltid" legat där, dvs några decennier. Barnen tyckte de var skojiga när de var små (barnen alltså, inte rören).

Helt kan jag inte avhålla mig från masugnens färger, så det får bli slutbilden. Men den passar ju under rubriken "rundare former".

Det finns färgmöjligheter här, som synes.

Det finns mycket fint att titta på i Bergslagen!

Åk dit och titta.

.

Fika idag igen!

Ja, det blev fotofika idag igen, men i Uppsala den här gången. Det finns kaffe och kaféer där med,(det ärju en universitetsstad) och fotografer också.

Andra har redan skrivit och dokumenterat så jag håller mig kort idag. Ska dock konstatera två skillnader mot Foto-fika i Stockholm: Större andel kvinnor och inga Leicor på bordet (och inte under heller).

Per och Jennie sitter vid reserverat bord.

 Nikos och Rauni satt säkert med ryggarna mot väggen.

.

Två jovialiska herrar. Det är trevligt att fika.

Nämen, vad nu då, nu har jag visst hamnat i skottlinjen

Konstig fotografering

Johan njuter.

Det är så härligt att hålla i en kamera.

Jag prövade kamerans artistiska läge "Grovkornig film"

Hm...

Så är det förstår du...

... vi måste gå hem.

Fångat med lille PEN + 17 mm pannkaka.