Reflektioner och upplevelser

Jag måste ta mig från Centralen till Kungsgatan för att komma till bion
eller
Jag var inte enda kar'n på bion

Jag var på bio igår. I Stockholm. Strosade i septembersolens värmande aftonstrålar på väg mot mitt mål, glad i hågen med en fot som verkar bli bättre och mer användbar till det den är gjord för, att strosa, ströva och spankulera, med en kamera i handen, den nya förstås.

Jag hade solen i ryggen, det fick jag en gång i tiden lära mig som det första fotoråd jag kan komma ihåg, men det var inte därför jag hade solen i ryggen och min egen skugga framför mig, utan för att jag skulle gå ditåt, och därför hade förstås de mötande  solen i ansiktet.

Målmedveten marsch mot målet. Ska nog hinna med tåget.

Jag kämpade mig fram emot strömmen och passerade en hållplats, där de stod redo med busskortet i handen

Deras blickar har fångat in den annalkande bussen. Är det rätt nummer...

Sveriges mest sönderfotade platta passerade jag lite senare och jag bidrog ytterligare tilldet. Får väl skylla på att jag testade nya kameran och att plattan är ett bra övnningsobjekt.

Sergels torg (var annars?).

Min faiblesse för oskarpa bilder kunde jag inte hindra från ett utbrott idag heller.

Eftermiddagrusning?

Svartvitt blev det idag, men inte på sista bilden, eftersom den föreställer en röd matta.

Och sedan var det inte långt till bion.

När vi väl satt där, inne på bion, i de där sista spännande ögonblicken innan reklamfilmen ska börja, konstaterade vi att jag var den enda mannen i salongen. Tjejfilm? Men då kom ett par till in i bion och satte sig bredvid mig, och när jag tittade upp, vad såg jag då? Jo en karl till, men det tänkte jag inte på först utan såg bara min kusin (eller rättare sagt en av dem, jag hag haft 36 stycken) som kom emot mig. Ett kärt återseende. Så nu var vi två karlar, två Åkerlundare.

Filmen då?  Flickan. Totalt action-befriad. Hela filmen var gjord av känslor. Fantastisk.

Kameran är förstås Olympus PEN Ep-1, 17 mm pannkaka.

Bilderna är förstås klickbara.

Dela: