Reflektioner och upplevelser

Om jag tar T-bana in till sta'n och pendeln hem så tar det ungefär samma tid som att gå, men det ger nya motiv

Det där med att det tar samma tid kräver förstås också att man har tur med tider och byten och uteblivna förseningar och så'nt.

Vad är då vitsen? Ja den är förstås inte att komma hem snabbast möjligt utan att få chansen att spilla extra tid på att gå mellan färdmedlen, med kamera tillgänglig och samtidigt njuta av Stockholmsvåren.

Färden började på Kista tunnelbanestation, med Kista Science Center alltid i blickfånget.

Ljuset var hårt även idag, så då gäller det att hänga med och göra hårdheten till motiv.

Somliga håller sig i ljuset, andra blir skuggfigurer...

När tåget nalkas flockas människorna

Den uppmärksamme kan se mitt välfotograferade hotellbygge i bakgrunden

Jag klev av vid Rådhuset (för att undvika Centralen) och vandrade mot Centrum och hamnade mitt emot ett annat hotellbygge och slog mig ner på en soffa och tittade på alla som myllrade, gick, cyklade och sprang.

Jag tog det lugnt och bara satt medan trafiken mitt emot kröp sakta framåt. Med betoning på både kröp och sakta.

En del var förståndiga nog att välja annat färdmedel.

Efter en stund drog jag mig tvärs över gatan till Stadshuset.

Där dök en portfölj- och kavajbärare upp i rätt ögonblick för att skapa en bild.

Han såg ut att njuta av verkligheten, befriad från sitt byråkratiska skrivbord, blickande ut över vattnet, drömmande om...  ja vadå?

När jag vred blicken åt andra hållet såg jag något annat

Hm, en fotograf och ...

Jag drog mig ditåt. Fanns det en fotograf, borde det finnas motiv...

Man kan fotografera utsikten mot Slussen och södermalm

Och man kan rikta in sig på att fotografera Münchenbryggeriet på andra sidan vattnet.

Ljuset var starkt, så jag behövde ingen blixt. Det behövde han. Och min kamera var mycket mindre än hans objektiv.

Men jag klarade mig ändå.

Etersom jag nu var nära Centralen promenerade jag till Södra Station för att åka hem. Och nu är jag hemma.

Dela: