Reflektioner och upplevelser

Vi skildes åt i mörkret, då kan vi väl stanna kvar i mörkret, även om det är ett annat mörker

Till berättelsens början

Förra avsnittet slutade med en eldshow i det begynnande kvällsmörkret utanför värdshuset vid gruvan. Ännu mörkare är det nere i gruvan och där kan eldshower bli ännu mer praktfulla.

För dig som gillar eldshower bjuder jag på länkar till två underjordiska sådana:

Eldshow Gruvans dagar 2008

Eldshow Gruvans dagar 2009

Men det är inte bara eldshower som lyser nere i nörkret. I år var det också glaskonst att njuta av, upplyst sådan alltså, annars skulle den ju inte synas. Men vackert var det.

En lysande glasglob som ger återsken på gruvgångens  väggar.

En del av skönheterna gömde sig inte i mörkret och kylan utan stod i den uppvärmda Viktoria-salen, men fortfarande nere i gruvan på 155 meters djup.

Det här var förresten min klantiga (eller var det oturliga) eftermiddag, när inget gick som jag tänkt mig. Men det blev bra ändå, men annorlunda.

När jag kommit ner med hissen upptäckte jag att jag glömt stativet, men då hade hissen redan börjat uppfärden igen. En liten snabb kalkyl, vänta till någon hiss kommer ner (båda var på väg uppåt), åka upp, leta rätt på stativet, vänta på att någon hiss skulle komma upp igen (för då skulle de säkert vara på väg ner igen) och åka ner igen. Det skulle ta en stund, för hissarna är inte snabba och det är 155 meter att åka.

Jag avstod och beslöt mig för att kompromissa. I stället för stativ kan man ju improvisera och ställa kameran på en sten. Eller en stol inne i Viktoriasalen.

Improviserad bild.

När jag väl kommit upp visade det sig att det var rätt val att inte åka upp igen för jag hittade inte stativet. Jag trodde jag glömt det vid tjärbränningen utanför hissen, där jag stannade och pratade en stund, men där var det inte. Och inte någon annanstans heller när jag följde mina fotspår bakvägen för att leta. Först senare kom snilleblixten!

Jag hade ju tagit med mig en lampa ner, ett bra hjälpmedel i mörkret när man vill kunna se knappar och rattar på kameran. Lamprummet! En gruva som är mörk behöver många lampor, och lamporna har batterier och batterier måste laddas och batteriladdare behövs det många av. Alltså ett lamprum (eller är det en batteriskrubb?) och där stod stativet. Så jag tog en sväng ner i gruvan nästa dag också, och då blev det några stativbilder.

Stativbild.

Men den här gången blev det bara några ströbilder och i stället lekte jag turist. Det var ju första gången i år jag var ner i gruvan, så jag gick slingan runt och pratade lite med guiderna, när de inte var upptagna med besökare, det var ju några nya bekantskaper så vi bekantade oss, och så pratade jag med besökare också. Jag hade ju likadan hatt som gruvguiderna, en sådan där gammaldags, svart, rundkullig, och då får man frågor om man går där nere. Det är skoj, för då får man svara.

Stativbild.

Och så hände det som brukar hända när jag är där. Det fattas en person när det är dags för avbyte, alltid är det någon som blivit sjuk. Jag har ju rätt sorts hatt på mig, så då går jag och ställer mig där jag brukar stå och så har jag blivit gruvguide på riktigt. Nä inte riktigt, men nästan...

...och prata tillmakningseldar är inte så svårt.

Stativbild.

Stativbild.

Här lyckades människorna hålla sig relativt stilla i 5 sekunder

Från kylan i gruvan, till ett varmare och rökigare ställe.

Men det får bli i nästa inlägg.

Dela: