SE BILDEN

Kan god fotografi vara kommersiell?

Det påstås att Michelangelo på sin dödsbädd klagade över att han aldrig fick chansen att göra det han egentligen ville. Det var alltid påvar och potentater som gav honom order om vad han skulle prestera. Ändå lyckades Michelangelo skapa oöverträffade mästerverk. 

Tittar man i historien så är Michelangelo knappast något undantag. Nästan alla stora konstnärer har tvingats leva under liknande omständigheter och detta faktum gäller ännu idag. En stor del av den konst som vi njuter av är i grunden kommersiell, betald - gjord för pengar. 

I fotokretsar däremot sägs det inte sällan att enda sättet att skapa något av fotografiskt värde är att inte låta sig bli köpt. Det kommersiella betraktas mer eller mindre som paria. Men stämmer detta verkligen? Går det alltså inte att få till intressanta bilder och seriös fotografi bara för att man får betalt och måste hålla sig inom vissa ramar? 

Frågan är rätt så intressant. För alla dessa fotografer som inte vill hamna under mammons inflytande skulle ju faktiskt kunna höja konstnärligheten och den kreativa nivån inom den kommersiella sfären. Och att prestera något konstnärligt och bestående under den sortens förutsättningar – det borde verkligen vara en utmaning värd namnet.  

Dela:

Bilder som får ett sammanhang blir alltid bättre - nästan

Jag minns i slutet av 1990-talet när Steffo Törnquist hade en serie om njutning på teve. I ett avsnitt inledde han med att provsmaka ett öl, sedan visades en dokumentär om hur ölet tillverkades med speciella och noggranna metoder av trappistmunkar i Belgien. 

Efterlåt smakade han ölet igen och konstaterade att det nu smakade bättre när han hade fått kunskap om hur det gjordes. Och så funkar ju vi människor i allra högsta grad. Kunskap kan få oss att uppskatta nästan vad som helst mycket mer. Något som också gäller fotografier, såklart. 

Jag tänkte på detta under Gnestaplanket som var nu i helgen. Det vill säga att bilder växer när man får information om hur de kommit till. Jag diskuterade saken med bland annat fotosidanmedlemmarna Frans Erasmie och Jimmy Dovholt när vi tittade på varandras alster.

Både Frans och Jimmy påpekade att det givetvis finns fotografier som är så bra att de kan stå på sina egna ben. Så är det, men även dessa kan bli ännu intressantare med en story runtikring. Därför tycker jag att bilder i regel alltid vinner på att sättas in i en kontext – ett sammanhang. 

Sedan finns lustigt nog motsatsen också. Alltså bilder som blir sämre när man får veta hur de kommit till. Ofta handlar det om bedrägliga fotografier som verkar vara något de egentligen inte är. Och faktum är att en del fotografer tiger om sina bilder av just den anledningen.

På tal om en annan grej. Leica M5 - kan det vara något? Den ser ut som en ful ankunge, men verkar samtidigt grymt användarvänlig. Vad säger ni Leica aficionados om den ;-)

Dela:

Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Dela:

Måste man vara störd för att bli en framgångsrik fotograf?

Låt oss vara ärliga med en sak – de flesta riktigt spännande fotografer är inte som oss andra. Nästan alltid lider dom av sociala och relationsmässiga hämningar. De är lite speciella, helt enkelt.

I lindrigaste fall handlar det enbart om att de är lätt dysfunktionella i sin kontakt med omvärlden, i värsta fall är de fullständigt havererade när det kommer till allt som har med djupa mänskliga relationer att göra.

Detta är visserligen något som man kan se i mer eller mindre alla konstnärliga sfärer. Kreatörerna som sticker ut, som verkligen gör något bestående är i regel störda på olika sätt. Sedan finns det såklart undantag, som alltid.

Kanske är det vad som krävs för att verkligen åstadkomma något utmärkande. Detta samtidigt som man medvetet kastar samhällets normer och krav åt sidan och borrar sig ner i allt det svarta. Konsten framför allt – som det heter.

Om nu detta stämmer uppstår en intressant följdfråga; kan en vanlig kreti pleti Svenne Banan Svensson/Johansson egentligen åstadkomma något av värde i sammanhanget? 

Snabba kast. Kolla bilden här under. Karlskrona är knappast en särskilt stor turistdestination men ändå har turismen ökat ganska märkbart de senaste åren. Och en sak som jag har märkt är att turisterna desperat letar efter den där symbolplatsen i staden. Alltså Karlskronas svar på Eiffeltornet, Colosseum eller Big Ben. 

Det som ligger närmst är Fredrikskyrkan på Stortorget. Därför kan man oftare och oftare se turister som försöker göra något typiskt turistiskt framför kyrkan. Jag kan inte låta bli att undra vad detta kommer att leda till i framtiden.

Slutligen en motljusbild tagen med min ryska Jupiter 8 (50mm/2.0) som jag köpte för några hundralappar. Det blir inte så snyggt precis, men ändå älskar jag den här gluggen. Fast kanske borde jag trots allt skruva på ett motljusskydd :-)

Jo, det var visst en grej till. I augusti fyller jag 40. Därför ska jag fanimej köpa en Leica M6. Bara så ni vet.

Dela:

En upprepning om utveckling

Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va? 

Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det. 

Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”. 

Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet. 

I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.

Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:

Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.

Dela: