SE BILDEN

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet…. 

Dela:

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 1

Hur är det att vara kvinnlig fotobloggare egentligen? Ja, det har jag funderat över ett tag nu. Tillslut bestämde jag mig för att göra slag i sak – jag bestämde mig för att bli en kvinnlig fotobloggare över en helg. 

Så jag stängde av den manliga blicken, tog på mig mina feminina glasögon och satte igång. Här kommer de första bilderna. Tack för inspirationen alla kvinnliga fotobloggare där ute…  

Dela:

Några färska bilder från utvecklingsavdelningen

Som några av er vet sparkade jag igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium för ett tag sedan. Det låter säkert sjukt pretentiöst, men det är det inte. Snarare är det precis tvärtom. Tanken är att jag ska våga leka, experimentera och testa mig fram utan allt för stora krav på mig själv. Det ska vara kul, helt enkelt.

Här kommer några färska bilder direkt från ”labbet”. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med de här bilderna. De har främst uppstått ur spontana idéer och det finns ingen egentlig sammanhållande tanke bakom. I alla fall inte en utstuderad sådan. Jag har ”skissat” med kameran, skulle man kunna säga.

Är det bra, dåligt eller mittemellan? Finns det något där? Jag vet inte ännu. Säg gärna vad du tycker. Oavsett vad så är det roligt att hålla på. Jag känner också att jag just nu behöver ett avbrott från gatufotoplåtandet. Därför känns det extra bra att göra detta.

Äntligen har jag fått låna Rolleiflexen som jag eventuellt tänker köpa av en jobbkollega. Jag var ute och knäppte av några testbilder på lunchen idag. Det var flera år sedan jag fotade med en mellanformatare senast och jag hade verkligen glömt bort hur meckigt det är.

Jag är därför ännu mera imponerad av Vivian Maier som lyckades gatufota med en sådan här apparat. Att sätta skärpan och fånga ögonblicken som hon gjorde är en fantastisk bedrift. I alla fall om hennes kamera var lika mörk i sökaren som den jag har fått låna.

Nåväl, nu ska bilderna bara soppas och föras in i burken på något sätt. En skanner som tar mellanformat äger jag tyvärr inte, så nu har jag ännu en fantastisk möjlighet att vara kreativ.

Dela:

Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)

Dela:

Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.

Dela: