SE BILDEN

En skicklig gatufotograf tänker på bakgrunden

Många nybörjare som testar gatufoto misslyckas utan att riktigt förstå varför. Allt verkar stämma enligt konstens alla regler, ändå blir inte bilderna särskilt bra. Inte sällan beror detta på en allt för dålig känsla för bakgrundens betydelse i en gatufotobild.

För så är det. Bakgrunden är lika viktig som huvudmotivet. Det spelar ingen roll om fotografen har lyckats fånga något spännande eller ovanligt om allt drunknar i en gyttrig och störig bakgrund eller omgivning. Ett faktum som nog alla erfarna fotografer kan skriva under på, och det gäller såklart inte bara gatufoto.

En som var fenomenal på detta var Henri Cartier-Bresson. Tittar man på hans bilder kan man se att han använde olika metoder för att få bakgrunden och omgivningen att förstärka det han ville visa. Han jobbade med kontraster, geometri, diagonaler och komposition i flera lager.

Här kan ni läsa en intressant bloggpost som beskriver hur Henri Cartier-Bressons bilder är uppbyggda och varför de funkar så bra: http://www.adammarelliphoto.com/2011/09/henri-cartier-bresson/

Nu är förresten min reparerade jädrans Leica M6 på ingång från Tyskland. När jag spårade paketet var det i Jönköping tidigt i morse. Kanske, kanske, kanske hinner jag få kameran innan helgen. Det ska i så fall bli roligt att få använda kameran för första gången sedan jag köpte den i mitten av augusti!

Dela:

Nu får det vara nog med bröllopsplåtandet

I flera år har jag fotograferat bröllop. Det började med att jag plåtade en bekant som gifte sig sommaren 2005. Efter det ramlade förfrågningarna in och eftersom jag då var frilansfotograf på heltid behövde jag både jobben och pengarna som de gav.

Men det har hela tiden varit något jag gjort med en viss motvilja. Jag har helt enkelt förbannat svårt att trigga igång mig själv på ämnet som sådant. Det där överdrivna gulligullandet och upphaussandet gör mig lätt illamående. Förmodligen är jag en oromanstisk jävel rakt av. Ibland har jag därför på skoj kallat mig själv för den ofrivillige bröllopsfotografen. 

Trots det har jag fortsatt. Inte sällan av en dumdristig snällhet. Folk kontaktar mig och jag har inte hjärtat att säga nej. Sedan har jag gjort plåtningarna utan att ha särskilt kul vilket knappast har varit rättvist mot vare sig bröllopsparet eller mig själv. 

Men nu får det faktiskt vara nog. Insikten slog mig med tydlighet när jag tog de här bilderna förra helgen under en gatufotopromenad. Synen av spektaklet på avstånd fyllde mig med lätt obehag. Och när jag såg hur fotograferna slet som dårar kände jag en enorm glädje och frihet över att det inte var jag.

Så nu ska jag ta bort allt som antyder att jag är bröllopsfotograf från min hemsida. Detta självbedrägeri slutar här – jag är ingen bröllopsfotograf och har aldrig varit någon heller.

Angående min jäkla Leica M6 som jag nyligen köpte så fick jag skicka tillbaka den till fotofirman i Tyskland. När jag skulle använda kameran första gången upptäckte jag att ljusmätaren var helt död. Men det var inget i jämförelse med att slutaren plötsligt hängde sig i uppdraget läge!!!! Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har ni?

Det var såklart inte kul, men firman hade tack och lov ett års garanti på sina prylar och jag blev lovad att de skulle fixa kameran så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis är det ett löfte de håller. 

Dela:

Dina trista bilder vill väl ingen se

Vem bryr sig över huvud taget om dina ruttna bilder? Ärligt talat – vad håller du på med egentligen? Lägg ner!

Så tänker jag ibland när jag harvar omkring med mina kameragrunkor här i Karlskrona och låtsas att jag är Bresson. Vem bryr sig liksom? Det finns ju hur många fotografer som helst som tar liknande bilder. Varför skulle just mina vara så speciella? Jag menar, vardagsbilder på människor som går omkring på stan. Tjoho - intresseföreningen antecknar!

Det är lätt att hamna i det där själutplånande tvivlet som fotograf. Man undrar vad det är man håller på med. Vad är syftet? Meningen? Poängen? Men så inser man ändå någonstans att det inte är vidare meningsfullt att ställa sig själv mot väggen på det där sättet. För alltsammans handlar om något helt annat; nämligen ett slags sökande för egen del. 

Så oavsett om andra bryr sig eller inte går det helt enkelt inte att sluta fotografera. Det är en inre drivkraft och ett ostoppbart behov av att uttrycka sig som gör att man håller på. Därför är det lika bra att köra på och göra sin grej - att likt Don Quijote höja lansen, rida mot väderkvarnarna och aldrig tvivla på det man ser.

Så var det detta med Leica. Jag har ännu inte använt min M6 som jag fick hem för ett par veckor sedan. Väntar nämligen på en adapter så jag kan köra med min skruvgängade Jupiter 8-glugg till att börja med. Det får helt enkelt duga ett tag. 

Fast jag skulle faktiskt vilja ha ett motljusskydd. Frågan är bara var jag hittar ett passande sådant till just det objektivet. Tipsa gärna om du vet. 

Dela:

Snart glesnar det på småstadens gator

Augusti har alltid varit min favoritmånad framför alla andra. Det är nu sommaren brukar vara som bäst och det är samtidigt nu allting lugnar ner sig. Människorna återgår till jobb och vardag och semesterhetsen är över för den här gången. Därför tar jag alltid ledigt i augusti om jag kan. 

Men det är också en vemodig tid på många sätt. Fåglarna har tystnat och syrsornas enformiga läte har tagit över. I skogen anas doften av höst och på gatorna glesnar gatulivet. Något som för en gatufotograf i en svensk småstad betyder att allting kommer att förändras mycket snart. 

För så är det i den lilla staden till skillnad från storstaden. När sommarsäsongen är över går luften ur alltsammans på ett par dagar. Stråken som nyss sjöd av liv och rörelse blir plötsligt döda och livlösa. Uteserveringarna gapar återigen tomma och parkerna ligger mer eller mindre öde tills vårsolen sakta tinar upp staden igen.

Samtidigt gäller det att inte ge upp i det här läget. Det är ju faktiskt detta som är småstadens sanna ansikte.

Min Leica M6 dök förresten upp häromdagen. En vacker skapelse och jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Dela:

Därför känns analoga bilder värdefullare än digitala

Det finns ett knep i försäljningssammanhang som är väldigt effektivt. Ni har alla sett det och tveklöst gått i fällan mer än en gång. Knepet går ut på att lägga många varor av samma sort i en stor hög. Något som nästan alltid får oss att handla mer än vad vi egentligen behöver. 

Mekanismerna bakom är helt och hållet psykologiska. När det finns mycket av en viss produkt upplever vi nämligen att värdet sjunker. Vi tycker det verkar billigt och tror oss göra ett kap. I själva verket kan priset vara detsamma som tidigare, eller till och med dyrare. Men vi blir lurade av smarta marknadsförare. 

Detta slog mig när jag satt och grubblade på varför jag så ofta tycker att mina analoga bilder känns värdefullare än mina digitala. Kan det rent av vara samma slags psykologi bakom den känslan? Handlar det om en så enkel sak som mängden bilder? 

Jag tror faktiskt det. För medan jag lätt kan ta tusentals bilder under en dags fotograferande med digitalkameran kanske jag bara gör av med ett par rullar när jag plåtar analogt. Resultatet blir att när jag sedan ska gå igenom mina digitala foton så har jag ett överflöd av bilder och inte minst massvis med upprepningar. 

Sedan finns det en faktor till som jag misstänker påverkar. Nämligen att ju enklare något är, desto slarvigare tenderar man att bli. Personligen öser jag ofta på med exponeringar när jag fotar digitalt och inte sällan utan att kolla kamerans inställningar hela tiden. Jag slarvar mera. Men saken är den att ju mer tankemöda och energi du lägger ner på något du gör, desto värdefullare upplever du slutresultatet. Så funkar också människans psykologi. 

Just det ja! I förra veckan köpte jag en silvrig Leica M6 på ebay. Jag hoppas den dyker upp i veckan. Sedan tillhör även jag Leicagubbsen här på fotosidan ;-)

Dela: