SE BILDEN: Hypade Fujifilm X100V har tydligen blivit kult

För drygt ett år sedan köpte jag mig en Fujifilm X100V, vilken är min fjärde kamera i X100-serien. Jag tillhör nämligen dem som köpte den allra första versionen väldigt tidigt eftersom jag föll pladask för kameran när den kom ut 2010. Minns att jag verkligen gillade filosofin bakom X100. Den snygga och då unika retrodesignen, den taktila känslan och att den var precis lagom stor för att kunna ha med sig överallt. 

Men, ganska snabbt upptäckte jag kamerans alla besynnerliga egenheter och svagheter, vilka retade halvt ihjäl mig när jag var ute och plåtade. Kameran kändes inte riktigt färdig och var rent av undermålig ur vissa perspektiv. Så i ren frustration och besvikelse sålde jag den efter bara några få månader. 

Trots detta kunde jag inte riktigt släppa tanken på X100. Det var ändå "något" med den där förbaskade kameran som hade fångat mig. Därför köpte jag en X100S när den kom ut, vilken jag blev betydligt mera nöjd med. Och sedan dess har jag via X100F uppgraderat till min nuvarande X100V, som är en fantastisk liten fotoapparat. Helt enkelt allt det som jag en gång i tiden hoppades på när jag köpte den ursprungliga X100 - plus lite till (eller rättare sagt ganska mycket till). 

Vänster: Paris 2011, X100. Höger: Stockholm 2014, X100S.

Som ni förstår är jag väldigt nöjd med min X100V och den används flitigt. För mig är det därför inte så svårt att förstå att kameramodellen är populär. Trots det blev jag överraskad när jag för ett tag sedan upptäckte att kameran har uppnått någon form av kultstatus.  

Tydligen går den knappt att få tag på längre och den kan kosta mer som begagnad än som ny. Bland Youtubers, bloggare och andra influerare höjs den till skyarna. Vissa menar att populariteten beror på att film har blivit så dyrt att många inte har råd att fota analogt längre. Därför uppskattas X100V av diverse hipsters och annat löst folk eftersom den så mycket påminner om gamla klassiska analoga kameror, fast den är digital. 

Om populariteten verkligen beror på detta, eller på något annat, har jag inte den blekaste aning om. I det här inlägget bjuder jag i alla fall på ett gäng blandade bilder tagna med mina olika X100-versioner, vilka jag genom åren främst har använt för de där lite mera personliga bilderna, men också för gatufoto och egna projekt. Något som X100 passar exceptionellt bra till. 

Stockholm 2014, X100S. 

Stockholm 2014, X100S. 

Stockholm 2015, X100S.

Siena 2013, X100S.

Vänster: Stockholm 2015, X100S. Höger: Stockholm 2017, X100F.

Kreta, 2018, X100F.

Vänster: Stockholm 2018, X100F. Höger: Stockholm 2022, X100V.

Korfu 2022, X100V.

SE BILDEN: Jag vill också ha en renodlad kamera, som Mikael Good

Mikael Good skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om att moderna kameror har blivit alldeles för avancerade för många av oss. Eller, rättare sagt att de är överlastade med funktioner och knappar som inte riktigt går att stänga av och välja bort, vilket försämrar användarupplevelsen.  Jag har själv skrivit något liknande om saken och håller därför med Mikael Good till punkt och pricka. 

En del undrar hur något sådant ska gå till eftersom vi fotografer har så många olika behov och preferenser. Mitt förslag är att kameratillverkarna ännu mera börjar betrakta kameror som datorer, vilket de ju faktiskt också är. Med ett sådant mindset borde de i ännu större utsträckning kunna överlåta till användarna hur de vill konfigurera sina kameror. Ungefär som det går att bestämma vilka funktioner en smartphone ska ha genom att installera olika appar.

Vissa tycker att diskussionen är meningslös och påpekar att kameror redan idag går att anpassa i hög grad. Detta stämmer visserligen. Men, för mig handlar det om att få en optimal och renodlad användarupplevelse. Ja, faktiskt en form av minimalism. Genom att skala bort oväsentligheterna och kluddet som stör bli det helt enkelt lättare att fokusera på det du vill uppnå.

Det här borde vara möjligt för kameratillverkarna att fixa. Frågan är väl bara om behovet är så pass stort att de ens orkar bry sig? Förmodligen inte, är min gissning. Men, om dessa möjligheter hade funnits skulle jag ha ställt in min Fujifilm X-Pro2 ungefär enligt nedanstående. Allt för att få till en ur mitt perspektiv så bra gatufotokamera som möjligt. 

- De grundläggande funktionerna (bländare, slutartid, ISO, exponeringskompensation, autofokus och spaken som skiftar mellan optisk och elektronisk sökare) skulle jag låta vara som de är. Samma sak med menyknappen, liksom knappen för view mode. 

- En knapp skulle sedan dedikeras till att välja AF-läge.

- En annan till att välja mellan frammatningsmetoderna.

- En tredje knapp skulle gå till blixtinställningarna.

- En fjärde skulle jag ställa in för att kunna välja filmsimulering. 

- Övriga knappar skulle vara helt avstängda, förutom play-knappen. Och när den hade tryckts in skulle kameran fungera som den gör i nuläget med möjligheten att bläddra bland bilderna, starta den trådlösa kommunikationen och så vidare.

- Jag skulle också dölja i stort sett alla menyer och val som inte har med bildinställningarna att göra.

SE BILDEN: Lättare att gatufota med 28 mm

När jag på allvar började gatufotografera för några år sedan var det femtiogluggen som gällde (bilden ovanför är tagen med 50 mm). Den funkade väldigt bra för mig, inte minst eftersom jag vid den tidpunkten främst plåtade i min gamla hemstad Karlskrona. På småstadens glesa gator blir det helt enkelt lite lättare med 50 mm.

För ungefär tre år sedan köpte jag så en Fujifilm X100S som ju har ett fast objektiv motsvarande 35 mm i fullformat.  Det är en kamera som jag verkligen älskar. Liten, smidig, lätt att ha med sig. Och så levererar den fantastiska bildfiler. En superb fotoapparat med mycket charm.

Men tyvärr kände jag ofta att just 35 mm inte riktigt lirade med mitt gatufotograferande. Jag tyckte att det varken blev hackat eller malet. Därför har jag gjort en förändring i min gatufotoutrustning. Jag har köpt en Fujifilm X-Pro 2 med ett 18 mm objektiv vilket motsvarar 28 mm.

Så nu har jag ett kamerahus där jag kan byta objektiv. Det betyder att jag även kan använda mitt 35 mm-objektiv som alltså blir som min gamla favoritbrännvidd 50 mm. Men framförallt är det som sagt vidvinkeln som i nuläget känns intressantast.

Eftersom ljuset återigen börjar komma tillbaka har jag satt igång att utforska denna för mig nya brännvidd i gatufotosammanhang . Det känns riktigt kul och spontant upplever jag att det är lättare att få till det när jag är ute och knäpper. Hursomhelst, nedan kan ni se tre bilder tagna den senaste veckan. Nu hoppas jag bara på mer vårväder. 

SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

Att skriva ut - krångligt värre!

Det finns ett gammalt fotouttryck som säger att bilder ska betraktas på papper. Jag kan inte annat än hålla med om den slutsatsen. Att se sina bilder i tryck eller som riktigt fina utskrifter slår vilken dag som helst den andefattiga upplevelsen som en datorskärm ger.

Jag har därför ägnat ett par kvällar åt att skriva ut några av mina senaste bilder för att hänga upp på väggen i hallen. Jag har haft en serie bilder där ett bra tag nu, men tyckte det var dags för ett gäng nya och fräscha motiv.  

 
Jag använder min skrivare ganska sällan. För det mesta ligger den nerpackad i kartongen.  

Men att få ut sina bilder på papper är verkligen inte det enklaste. Det brukar alltid resultera i en bitter kamp mot ICC-profiler, Photoshopmenyer och utskriftsinställningar. Hitintills har jag inte vunnit en endaste gång.

Det är nämligen alltid någon fånig liten inställning som jag har råkat missa. Och alldeles för många misslyckade utskrifter senare har jag totalt tappat lusten och glädjen. Det enda man ser framför sig är hundratals kronor rakt ner i soporna. För billigt är det ju knappast.

Allt för många utskrifter blir man tvungen att kassera på grund av olika brister.

Så blir det såklart när man bara skriver ut ett par gånger om året på sin höjd. Man hinner glömma. Man har kanske ominstallerat datorn. Vissa inställningar är borta. Den där PDF-filen med skrivarinstruktionerna ligger gömd någonstans på hårddisken. Men var?

På något sätt måste det bli lättare. Att behöva kalibrera skärmen, ta fram en skrivarprofil för rätt papper, softproofa med rätt ICC-profil, göra alla de rätta inställningarna i utskriftshanteraren, och så vidare i all oändlighet är på tok för krångligt. Det är alldeles för många potentiella felkällor för oss som inte skriver ut regelbundet.

Hursomhelst. Tillslut lyckades jag trots allt. Efter ett gediget googlande och inte minst tokläsande här på fotosidan bland artiklar och foruminlägg nådde jag nästan ända fram. Men någon liten inställning är fortfarande fel eftersom bilderna blir aningen för mörka. Frågan är bara vilken?