SE BILDEN

SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

Dela:

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik. 

Dela:

Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.

Dela:

En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Dela:

Därför känns analoga bilder värdefullare än digitala

Det finns ett knep i försäljningssammanhang som är väldigt effektivt. Ni har alla sett det och tveklöst gått i fällan mer än en gång. Knepet går ut på att lägga många varor av samma sort i en stor hög. Något som nästan alltid får oss att handla mer än vad vi egentligen behöver. 

Mekanismerna bakom är helt och hållet psykologiska. När det finns mycket av en viss produkt upplever vi nämligen att värdet sjunker. Vi tycker det verkar billigt och tror oss göra ett kap. I själva verket kan priset vara detsamma som tidigare, eller till och med dyrare. Men vi blir lurade av smarta marknadsförare. 

Detta slog mig när jag satt och grubblade på varför jag så ofta tycker att mina analoga bilder känns värdefullare än mina digitala. Kan det rent av vara samma slags psykologi bakom den känslan? Handlar det om en så enkel sak som mängden bilder? 

Jag tror faktiskt det. För medan jag lätt kan ta tusentals bilder under en dags fotograferande med digitalkameran kanske jag bara gör av med ett par rullar när jag plåtar analogt. Resultatet blir att när jag sedan ska gå igenom mina digitala foton så har jag ett överflöd av bilder och inte minst massvis med upprepningar. 

Sedan finns det en faktor till som jag misstänker påverkar. Nämligen att ju enklare något är, desto slarvigare tenderar man att bli. Personligen öser jag ofta på med exponeringar när jag fotar digitalt och inte sällan utan att kolla kamerans inställningar hela tiden. Jag slarvar mera. Men saken är den att ju mer tankemöda och energi du lägger ner på något du gör, desto värdefullare upplever du slutresultatet. Så funkar också människans psykologi. 

Just det ja! I förra veckan köpte jag en silvrig Leica M6 på ebay. Jag hoppas den dyker upp i veckan. Sedan tillhör även jag Leicagubbsen här på fotosidan ;-)

Dela: