SE BILDEN

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

Dela:

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Dela:

Yashica T3 - min nya fulkamera!

I höstas fick jag av en slump nys om en kamera som jag aldrig hade hört talas om tidigare. En i mina ögon ganska ful och bullig historia i svart plast av märket Yashica och modellen T3 Super. Till synes en typisk kompaktkamera från slutet av 80-talet.

Häromveckan slog jag till och köpte en på tyska eBay för 700 spänn. Jag hämtade ut den igår kväll och brände ivrigt av en rulle på en halvtimma för att testa så den funkade ordentligt, vilket den gjorde. 

I ärlighetens namn är detta ur många perspektiv en ganska ordinär point and shoot-kamera. Exponeringen sköts helt och hållet av automatik. Du kan inte kompensera på något sätt. Den har AF och automatisk framdragning och tillbakaspolning av filmen.

Det som gör kameran speciell är tre saker. För det första har den ett knivskarpt 35/2.8 Carl Zeiss-objektiv. För det andra har den ett så kallat N.A. SCOPE som är en sökare uppe på kamerahuset. Och för det tredje är kameran vädertätad. Ja, och så kan du stänga av och sätta på blixten också.

På ovansidan ser man kamerans N.A. SCOPE. Precis som på en gammal Rollieflex eller liknande är bilden spegelvänd. 

Den här kameran har jag inte köpt för att gatufota med först och främst. Min tanke med inköpet är istället att använda kameran för lite mer vardagligt dokumenterande och bildexperimenterande. Kanske också för enklare ”reportage” av olika slag.

Men självklart ska jag testa den på gatan också. Det där N.A. SCOPET måste ju helt klart utforskas. Ja, redan i helgen faktiskt. Här kommer förresten några bilder från testrullen...

Den obligatoriska spegelbilden.

Ett snapshot.

Och så ett fotoexperiment.

Dela:

Jag har aldrig varit någon framkallningsfantom

Det finns en del fotografer som nästan är övermänskligt noggranna när de framkallar sina filmer. De mixtrar med tider, spädningar, temperaturer och testar hur olika slags agitering påverkar slutresultatet. Som inte det var nog provar de inte sällan alla slags filmer som de kan hitta också.

Själv har jag anammat filosofin att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Jag kör därför helst med en och samma film hela tiden, framkallad i samma soppa, samma tid, samma agitering. Alltid 20 grader. Varken mer eller mindre.

I det här blogginlägget visar jag dock några bilder från en Ilford PAN F+ som jag hittade i en låda. Den är förmodligen fem, sex år gammal. Egentligen är det ingen film som jag gillar och jag begriper inte varför jag köpte den. Det är ju knappast någon gatufotofilm heller med sin låga känslighet och höga kontrast.

Uppe på det har jag pressat den från ISO 50 till ISO 100 vilket inte rekommenderas eftersom den då blir ännu mera kontrastrik. Jag agiterade därför bara en gång i minuten för att inte riskera att göra saken än värre.

Resultatet blev väl helt okej med tanke på omständigheterna. Eftersom rullen var gammal var jag varken särskilt noga när jag tog bilderna eller när jag framkallade. Negativen blev dessutom lite missfärgade vilket jag antar beror på att filmens bäst före datum är passerat med flera år. 

Jag har en likadan film till som jag ska plåta upp, fast utan att pressa den ett steg. Men sedan tänker jag trots allt gå tillbaka till filmen som jag föredrar allra mest just nu. Idag kom nämligen mina 20 rullar T-MAX 400 från PHOTAX i Nybro - samt en femliterssats XTOL.

Tack ni som tipsade! :-)

Filmen är framkallad 13,5 minuter i D 76 1+1. Agitering en gång i minuten. 

Dela:

Hotfulla svarta kuvert och långfilmsinspelning

Häromdagen trillade ett stort svart kuvert ner genom brevinkastet. Svarta kuvert är förvånansvärt obehagliga att få, så det var inte utan att jag blev lite fundersam. Vad var nu detta? Hade jag gjort något dumt? Glömt att betala en viktig faktura? Kanske var det från Hells Angels Inkasso AB! 

Men, det visade sig vara något mycket trevligare, nämligen en specialinbjudan till premiären av en ny svensk långfilm med efterföljande mingel och festligheter. Eftersom jag knappast brukar få den sortens inbjudningar stup i kvarten blev jag såklart väldigt glad.

Filmen heter Försvunnen och är gjord av min gode vän Mattias Olsson och hans kollega Henrik JP Åkesson. Två driftiga killar som har skrapat ihop både pengar och några av Sveriges främsta skådespelare till sin allra första långfilm - en psykologisk actionthriller med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman i huvudrollerna. 

Själv besökte jag inspelningsplatsen i skogarna norr om Karlskrona ett par gånger förra året. Bland annat en eftermiddag när några dramatiska scener skulle spelas in. Gevärsskott och desperata skrik ekade mellan tallarna och även om jag visste att det var skådespeleri var det faktiskt både påträngande och obehagligt.

Jag märkte då att det är ganska speciellt att fotografera under en filminspelning. Man måste vara väldigt vaksam så man inte stör eller klampar in med sin kamera i ett känsligt läge. Framförallt går det i regel inte att fotografera under tagning eftersom stillbildskamerans slammer riskerar att fångas upp av mikrofonerna - plus en massa andra missljud som en fotograf i vilt tillstånd kan generera. 

Detta kan i ärlighetens namn vara lite smått frustrerande eftersom det är då det händer saker som är bildmässiga. Men som så ofta när man är ute på uppdrag och fotograferar handlar en stor del av jobbet om att anpassa sig till rådande omständigheter och utifrån dessa försöka göra en så bra insats som möjligt. 

Mattias Olsson (närmast kameran) och Henrik JP Åkesson diskuterar en scen med Björn Kjellman och Sofia Ledarp. 

Filmaren Erik Molberg-Hansen justerar RED-kameran. En riktig dyrgrip.

Ljudkille och tallar i skön harmoni.

Sofia Ledarp tar igen sig efter en intensiv scen.

Björn Kjellman väntar på att få göra en insats.

Filmen spelades in i september, så det var lite småkyligt emellanåt.

Många ville se hur tagningarna blev. 

Henrik och Mattias kollar på Erik Molberg-Hansens filmbilder. 

Björn Kjellman värmer upp. 

F17 i Kallinge lånade ut en av sina helikoptrar till slutscenen.

Även under förhållandevis små filminspelningar krävs det en hel del folk för att allt ska funka.

Sofia Ledarp är nöjd trots sitt härjade utseende. 

Vad var det Kjell Bergqvist visade på sin ajfåån egentligen?

Filmklappan på en mossbeväxt sten i skogen. 

Försvunnen handlar om en ung kvinna som är på väg från Karlskrona med sitt flyttlass. Snart märker kvinnan att hon är förföljd, men innan hon hinner reagera förvandlas hennes liv till en desperat kamp på liv och död. 

Filmen har premiär den 26 augusti. 

Dela: