SE BILDEN
Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte
För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.
Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)
Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.
För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.
Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.
Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.
Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.
Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.
Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.
Arkiv
- Juni 2013
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
Kategorier
- Bildjournalistik
- Intresse - Action / Äventyr
- Intresse - Bröllop
- Intresse - Digital efterbehandling
- Intresse - Fine Art Nude
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Husdjur / Tamdjur
- Intresse - Konstfoto
- Intresse - Porträtt
- Intresse - Posering
- Intresse - Reportage / Situation
- Intresse - Resefoto
- Intresse - Svart-vitt
- Intresse - Toycamera
- Intresse - Utrustning
- Teknik - Mörkrum (analogt)
- Teknik - Mörkrum alt. teknik (analogt)
- Teknik - Sv/v





Jag gillar båda dina bilder, men när man känner till att du, precis som jag, blir nervös när du ska fotografera okända så känner jag igen mig som fasen på den andra bilden.
Stå en bit ifrån och ta en bild på någons rygg :)
Om man inte vet om det så är bilden bra och egentligen så är det ju inte så långt ifrån.. tycker jag.
/
Daniel
Känns ju inte precis som en ambassadör för Street Photo.
Fast, jag har fotat för kommunen och stått mitt på trottaren i "folkvimlet" i Gnesta! ;) :)
Men hur som helst, håller med,
visst är det knepigare i en mindre stad, helt klart!
/B
En annan faktor i en mindre stad är ju att efter kl 15 på en lördag så är man i praktiken ensam i hela centrum. Det blir mer som en övergiven vilda westernstad än HCB:s Paris! ;-) Det är tyvärr inte den bästa jordmånen för en gatufotograf! :-)
Brukar tänka på nå'n Clintan-film när jag går i Gnesta efter butiksstängning,
två husrader, vinden drar mellan husen, allt är öde och tyst, bara en rulle gräs rör sig längs med gatan... ;)
Det är bara musiken av Morricone som saknas! :)
/B
Jag personligen ogillar alla vs-diskussioner när den blir fanatisk. Jag är en allätare, så länge det smakar gott och lämnar ett bestående intryck. :-) Men man gör ju vad man kan och behöver, för att inte samla på sig alltför mycket prylar.
Gurgla, spotta, skölj, upprepa! ;-)
Nåväl, kan hålla med om att det är betydligt svårare i en mindre stad. Och går man fram och förklarar sin avsikt först så faller ju oftast bilden. Så det enda som gäller är väl att gå fram som en pansarvagn och sedan komma med en vettig förklaring samt visa upp bilden man just tagit. Läste någonstans att man kommer långt med smicker; "men du ser ju så intressant ut" eller "ljuset föll så fint på ditt spännande ansikte" kanske kan funka?
Förresten så får vi välan snart dra till Köpenhamn och låta våra kameror gå varma på de fryntliga danskarna...där är ju alla glada så det bör ju gå utmärkt att praktisera gatufoto där.
:-)