J.Stjernerhem

Den som känner fört kan dra någon annanstans..!!!

.

.

.

.

.

.

.

Tex till www.mfed.se och följa mina bravader därifrån hädanefter.

Här är det slutbloggat framöver.

Men jag lär hänga kvar länge i dom oändligt långa trådarna om onödigheter och i-landsproblemen naturligtvis.

Edit* Länkningen verkar strula. Copy Paste brukar lösa problemen ;)

Dela:

2440 gram blev 1260 = f/1,4

2.440 Gram förvandlas för en tid sedan i min kameraväska ner till 1.260 Gram.

Det handlar givetvis om en uppgradering/nergradering. Se det som ni vill, själv ser jag det helt klart som en uppgradering. Jag gjorde mig av med Nikons mycket fina 24-70/2,8 samt 70-200/2,8VRII. Inget jag känner någon vidare sorg över, trots att den senare nämnda var av otroligt bra kvalité på alla sätt och vis. Den som följt mig här senare tiden har kanske förstått att jag gillar att byta utrustning, att förnya mig. Och det var exakt vad jag kände kom smygande den här gången med så att försöka stå emot var helt enkelt inte lönt. Trots att jag egentligen kände mig ganska nöjd, men man kan ju alltid vara mer nöjd.

24-70:n fick stå tillbaka mot Nikons nya 35/1,4G medans 70-200:n mot Nikons 85/1,4G Bägge av senaste AF-S modell.

Ett byte jag inte ångrar. Jag har dock lärt mig åtminstone en sak av det den här gången. Aldrig mer 24-70/2,8. Inte för att dålig, inte för att den är tung, inte för att den är dyr. Utan för att jag nu har ägt 2 stycken mellan alla byten hit och dit och insett för andra gången att jag trivs bättre med fasta gluggar. Just nu åtminstone...

Nikon AF-S 35/1,4G @ f/8

Nikon AF-S 85/1,4G @ f/1,4

Att plåta med fasta gluggar har flera bra fördelar. Men jag återkommer med dom i nästa post och med lite fler bilder.

Dela:

Ses kanske i höst igen...

Just nu har jag lessnat lite att sitta här på FS och framför allt bloggen. Inte lagt upp något sista tiden trots att jag fyllt på arkiven ganska skapligt sista tiden. Så jag lägger det hela lite på is och återkommer kanske när sommaren är slut. Såvida inget extravagant händer som jag känner för att berätta här, fast risken är inte överhängande.

Passar på att bjuda på två sista bilder. Togs på Tåkern för någon vecka sedan.

Catcha on the flip side - Som han sa.

Dela:

En kärlekshistoria utspelas....

..... I min trappuppgång.

På utsidan av min port finnes denna lapp.

Imorgon kommer nog ett längre inlägg med lite bilder från dagen om jag finner tiden bara.

Dela:

Vad vill du uppnå med ditt fotograferande?

Jag har funderat en hel del på vad jag egentligen vill uppnå med mitt eget fotograferande senaste tiden. Att jag lagt en hel del av mitt fotografiska tänkande på vad jag vill uppnå istället för att gå ut och verkligen fotografera beror nog på att jag lidit av en smärre brist på motivation och inspiration senaste tiden.

Motivation och inspiration kommer och går med tiden, oftast helt utan någon slags logisk eller förutsägbar anledning. Ibland finns den bara där, ibland är den som bortblåst. Det senare alternativet är katastrofalt i vissa situationer, men mer om det längre ner.

Inspiration till att fota är för mig mer eller mindre omöjlig att framkalla om den inte bara faller på sådär underbart naturligt som den gör ibland. Visst kan den komma om man beger sig till någon avlägsen plats eller reser iväg till okända mål. Men är det verkligen det som skall krävas för att framkalla den euforiska känsla man kan få ibland?

Så... Jag har funderat, funderat mera och funderat ännu mera. Med utgångspunkten på att jag vill känna vad jag vill uppnå. Utan att egentligen kommit fram till något hanterbart. Ibland har jag funderat på att bara sälja av varenda kamerapryl jag har och skaffa en annan hobby som vore enklare att utföra rakt upp och ner. För att fota utan lust - Det är som att tända en cigg utan eld.  Men jag vet bättre som tur är, för hur mycket jag än lessnar vet jag att inom sin tid kommer suget tillbaka. Det gör att man kan se en liten ljusglimt i mörkret, och det kanske bästa är att ju längre inspirationen tryter - desstu större blir suget när det väl kommer tillbaka.

Jag har gått igenom mängder av gamla bilder jag har och försökt komma fram till en röd tråd någonstans men helt utan önskat resultat. Jag har ingen röd tråd än.....

Så, vad är det egentligen jag vill uppnå med mina bilder?

-Tillfredställelse. Att känna att man gjort något man kan vara stolt över. Att höja lägstanivån utan att nödvändigtvis höja högstanivån. Att känna glädje, att visa mitt sätt att se på saken, min egen tolkning och förhoppningsvis inspirera andra.

Jag skulle aldrig orka med att ha foto som jobb. Att jobba med det heltid, att varje dag vara tvungen att prestera. Att gå till "jobbet" och veta att idag måste jag göra jävligt bra ifrån mig. Det skulle jag inte palla med - Därför att om inspirationen inte omsveper mig helt av sig självt har jag svårt att prestera. Det är det jag menar längre upp med att skriva att det vore katastrofalt.

Enligt en sägen jag hörde för flera år sedan träffade en man en kvinna, när man klädde av sig skrattade kvinnan och sa; - Och vem tror du att du ska kunna tillfredställa med den där lilla?

-Mig själv, svarade mannen. (Minns jag inte helt fel handlade det om Brad Pitt, men det saknar egentligen relevans i ämnet)

För innerst inne så handlar det om det. Att tillfredställa mig själv. Kommer något annat på köpet är det ju bra, men inte grundtanken.

Efter att länge ha funderat börjar jag så sakterligen komma till ro i tankenöten. Det börjar ljusna, inspirationen börjar komma och man känner sig inte så vilsen längre......

Men, vad vill du egentligen uppnå själv?

Dela: