Min resa genom livet

Inne i butiken efter att affärerna har stängt

Jag blev så trött på det. Vart jag än såg så fanns det där framför mina ögon. Min lugg. Nu var den så lång att min ögon irriterades och blev röda. Jag tänkte inte vänta längre, den skulle bort! Jag berättade för Ellinor och hon ville hänga med och klippa sig. Efter skolan gick vi båda runt i stan och frågade om klippning. Jag är van vid att man kan klippa lugg för 50:- men här finns inget styckpris. Det innebär att man måste betala 500 kr även om man bara behöver klippa lugg. Därför bestämde jag mig för att klippa håret också. Vi gick in och ut i olika salonger och gav nästan upp. Då gick vi in i en salong som jag tyckte såg bra ut. Trots att jag uppmanade min frisörska att klippa mitt hår kortare hela tiden så var det inget emot vad Ellinor gjorde. När jag tittade  upp från bröllopstidningen såg jag en kille sitta på Ellinors stol.

-Vad tusan hände med henne? Vem har tagit hennes plats? Men när jag tittade till en extra gång insåg jag att det faktiskt var hon. När vi båda var nöjda med klippningen gick vi och beställde mat. Tyvärr kunde vi inte få sitta där när vi använde rabattkuponger så vi gick runt på stan. Vi övervägde att gå hem till mig men då pekade jag på gallerian. Den var öppen. Åtminstone några minuter till. Vi satt där inne och åt vår sallad medan butikerna stängdes runtomkring oss. Ett par förvirrade och totalt stressade tjejer frågade oss hur man hittar ut. Vi bara ryckte på axlarna och fortsatte att äta. Då vakten gick ut genom en dörr utan att bry sig om oss valde vi att stanna kvar ett tag till.

Dela:

Asökningstexten till Mittuniversitetet

”Detta gör mig nyfiken”

Höga krav, stress, sömnproblem och depression. Detta är vad jag ser hos många människor i västvärlden. Människor har pengar i överflöd och möjligheterna att utvecklas och bli något finns där. Inget i livet ser ut att saknas, ändå önskar man sig mer. Trots att man har nästan allt, kan hjärtat vara fyllt med en viss tomhet. Varför? En nyfikenhet att få ta del av andra människors sätt att leva och att tänka väcks inom mig. Kan det vara så, att det just är detta, att ingenting är omöjligt, som ger en känsla av tomhet. Jag kanske fann ett svar under min resa till Borneo. Långt in i djungeln, i en by långt från all civilisation, upplevde jag en annan livsstil, ett helt annat liv.

Bortom trafikens buller och stress, mitt inne i djungeln lever Ibanfolket. De var tidigare huvudjägare men idag ett fredligt folk. Här har tiden stått stilla. Man har kvar sin egen livsstil och har bevarat sina traditioner.

Hit ut kom jag och välkomnades som en av dem. Jag möttes av obeskrivlig glädje, öppenhet, fridfullhet och trygghet.  Det fanns ett lugn och harmoni över alla och ord som ”stress” existerade inte. Männen kunde sitta med en cigarett i sina egna tankar, som om de var någon helt annan stans.

Fjorton familjer lever under samma tak i ett så kallat långhus. Alla familjer har egna små separata rum men man äter, dricker och umgås tillsammans som en enda stor familj och man samarbetar som en.

 Alla har sin uppgift. Männen utför de fysiskt krävande sysslorna, som att arbeta på gummiträdplantagen. Kvinnorna går upp tidigt och förbereder mat, tvättar och tar hand om barnen.

De lever som förr medan samhället utanför förändras. Huset fylldes med prat och skratt.  

Jag var fascinerad över hur lite saker de hade och att de ändå kunde visa sådan glädje och öppenhet. Deras harmoniska livstillfredsställelse och deras goda gemenskap gav dem en glädje de alla kunde dela tillsammans. Ingen visade tecken på stress, depression, sömnproblem eller utanförskap. Jag avundas och fascineras av deras sätt att leva, deras fridfullhet, samarbetsvilja, vänskap, öppenhet och glädje för det lilla, att se varje dag som en gåva. De ägde inte mycket, men de var fullt nöjda med livet.

Dela:

Sova på golvet i tre nätter

Ett klingande ljud bryter tystnaden. Jag ser hur bommen sakta går ner. Jag har tagit mig över, ändå känner jag vinddraget när tåget kör förbi. Längs med järnvägen går en liten väg. Jag följer den. För att vara säker på att jag hittar rätt tjuvkikar jag på min karta. När jag går in i första rummet står många personer där. Ingen riktig kö verkar finnas och inga nummerlappar kan jag se i någons hand. Jag väntar och sätter mig ned på en stol. Jag har gott om tid. Samtidigt lyssnar jag halvt diskret på någons samtal. Till slut kan jag inte låta bli att lägga mig i lite. Fler och fler personer deltar i samtalet och till slut pratar vi alla med varandra. De flesta av dem har kommit hit för att fixa ett studentboende. Jag är bara där för att hämta mina extranycklar. Alla där utom jag kommer från ett annat land. Men alla har kommit till Sundsvall av samma anledning, att studera på Mittuniversitetet. Jag frågar hur de ska göra med möblerna men det har de inte planerat än. Tjejen framför mig, Teona, har sovit på golvet i tre nätter för att hon inte har en madrass. Jag blir förvånad och föreslår att hon kan åka med mig till IKEA, vilket hon också gör. Hennes två vänner följer med. Eftersom de inte kan svenska alls agerar jag som tolk, organisatör och kontaktperson den dagen. Vi hade det mysigt tillsammans när vi irrade runt i lilla Sundsvall för att hitta rätt. När vi kom hem från en riktig mysig dag på IKEA (jag kom hem med tre påsar fulla) bjöd jag på mat.

Dela:

My precious ;)

Hem. Mitt hem. Min egna bostad. Jag har nu haft fyra timmar på tåget att tänka men längre än så här kom jag inte i tankarna. Hur jag än vrider och vänder på orden så låter sanningen fortfarande orimlig. Det är näst intill omöjligt att förstå att jag lämnar Hofterup bakom mig, att jag ska flytta till  min lägenhet, att jag om fem dagar ska träffa mina klasskamrater, gå på inspark i två hela veckor och att jag sedan ska börja på min drömutbildning. Svårt att förstå att jag är på väg till min dröm. Drömmar är oftast till för att inte förbli förverkligade. Drömma gör man för att komma bort från vardagen. Men inte om man heter Johanna. Nej, då blir de flesta drömmar ren verklighet.

Jag har varit väldigt lugn den sista veckan för jag har inte kunnat ta in allt. Inte förrän denna tidiga morgon kl.04.30 insåg jag en del av det. Det kom som ett slag rätt i magen. Ett slag som väckte mig ur min sömn. Jag kände mig tom inombords som om jag inte hade ätit på dagar men samtidigt helt full. Min mage var full av fjärilar. De stannade hos mig hela den dagen vart jag än gick. Hur mycket jag än försökte ignorera dem och mätta dem kunde jag ändå känna deras vingslag ;)

I Stockholm bytte jag tåg till Sundsvall. Då jag kom fram väntade en taxichaufför på mig.

-Så du ska plugga här i två år eller? Jag släppte pustande handtaget till min ena stora väska. Den andra väskan stod bredvid, lika stor den. Ryggsäcken var inte så tung som de andra två och fotoväskan hade jag redan ställt ned på marken.

-Tre år faktisk,t sa jag och log stort.

-Förstår det sa han och lät blicken glida från väska till väska. Det såg ut som om han försökte räkna på om allt skulle få plats. Tack och lov gjorde de det.

Efter att ha  hämtat nyckeln åkte vi till min lägenhet. Vilken känsla det var att sätta nyckeln i dörren, vrida runt och höra det klickande ljudet av att låset gått upp.

Men ännu bättre att ta de första stegen in.

Eftersom mina möbler inte kommer att hämtas förrän den 28:de så kommer jag att få sova på madrass i några dagar ;)

Dela:

Efter många försök lyckades jag till slut

15 augusti, 2010

 Efter att ha lyckats bränna gröt i mikrovågsugnen och efter att ha satt igång brandlarmet några gånger prövade jag än en gång att ta risken att laga mat. Den här gången lyckades jag. Jag ville testa på något nytt och tittade i mitt anteckningsblock där jag hade skrivit ned mina favoritmaträtter under resans gång. Där fann jag en maträtt, Laksa,  som jag åt i Borneo. Jag hittade ett bra recept på nätet och följde den till hälften och improviserade resten .

                                                                     Tack Alina i Nya Zeeland för att du delade med dig av ditt stora intresse för matlagning .    

Recept på Laksa för tre personer

Ingredienser:

200 g äggnudlar
4 schalottenlökar

50 g färska spenatblad
1/2 lime (Detta förhöjer smaken. Blir en ljuvlig kombination.)
2 kycklingfiléer  

ca 1 msk olja
3 cm stor bit ingefära
2 skalade vitlöksklyftor (obs de ska delas och INTE pressas)
ca 2 msk röd currypasta
4 dl kokosmjölk
4 dl vatten (OBS! för de som inte är vana vid riktigt stark mat tillsätt vatten tills halsen slutar bränna. Jag hade dubbelt så mycket vatten i min soppa.)  

1. Skala och skär schalottenlökarna i tunna skivor. Skölj spenatbladen väl. Skiva en halv lime i ytterst tunna skivor. Skala ingefäran med potatisskalare. Skär i lövtunna skivor med liten vass kniv. Ställ allt detta åt sidan så länge. Skär kycklingfiléerna i tunna skivor, lite på snedden.

2. Lägg ner nudlarna i en kastrull med kokande vatten och koka tills de är nätt och jämnt klara (ca 5 minuter). Låt nudlarna rinna av i durkslag . Fördela dem i 3 rymliga portionsskålar. Placera den skivade löken, spenatbladen, och limeskivorna ovanpå. (Spenatbladen sjunker sen ihop av den varma soppan.)

3. Fräs skivad vitlök i olja, lägg i ingefäran och currypastan som man ”mosar ut” med exempelvis en träsked. Det är viktigt att currypastan kommer till ett bubblande stadium, det är då det händer något med den. Smaken utvecklas och det doftar ljuvligt.

Späd nu i omgångar med kokosmjölken. Rör om väl mellan varven så att currypastan kan blandas ordentligt med kokosmjölken vid varje spädning. Häll då i vatten. Låt koka upp.Lägg i kycklingbitarna och låt allt koka i 5-7 minuter eller tills kycklingbitarna är helt genomkokta. Smaka av soppan.

Fördela det hela i skålarna över nudlar och annat, och låt gärna soppan dra ca 2 minuter så att smakerna hinner blandas. Dekorera med hackad koriander eller med några hela basilikablad i varje soppskål. Servera direkt.

Dela: