Min resa genom livet
Min vandring på Milford Track. Dag 4
Jag öppnade mina ögon igen men det var fortfarande så mörkt att jag inte kunde se visarna på min klocka. Någonstans i andra änden av rummet rörde någon på sig och en annan snarkade lågt. Men som tur var hade ingen i vårt 10- bäddssovrum mardrömmar denna natt. Jag såg upp i taket och med tiden blev det lättare att urskilja skiftningar i träet. Då jag nästa gång såg på min klocka hajade jag till och satte mig rätt upp i sängen. Hon var redan halv sju. Dags att gå upp. Vi var tvungna att gå upp extra tidigt denna morgon för att hinna vandra i sex timmar (18.5 km) för att hinna med båten klockan två.
-Johanna, you can´t take more pictures now. Stop that! Jag är väl medveten om att vi har en tid att passa och jag vet också själv vad jag är kapabel till. Att Cliff hela tiden försökte bestämma vad jag inte skulle göra irriterade mig. Jag berättade för honom att jag skulle hinna med båten även om jag stannade upp ibland och tog snabba bilder i farten. Jag sa också till dem att om de var oroliga för att missa båten, så kunde de gå i förväg. Jag ville inte vara orsak till deras försening. Georgina påpekade noga att då måste jag ha koll på tiden. Hon sa det två gånger till mig och förvrängde rösten som om hon försökte läxa upp mig. Ett tag såg det ut som de skulle lämna mig, men Cliff vägrade.
-I need to have an eye on you. Wow, perfekt. Jag kände mig som ett får led av två fårhundar som skulle leda mig på “rätt väg.” Det enda jag kunde göra för att inte skapa en konflikt eller visa min irritation som fanns inom mig var att gå fortare och lämna dem efter mig. Vilket jag också gjorde. Jag lyckades komma ikapp den andra gruppen (de som alltid vandrar i mitten) samtidigt som jag nådde ett vackert vattenfall. En i gruppen (en av dem jag känner mest för och som har gett mig 100 tips om Kina) frågade mig:
-Why don´t you use your tripod?
- Do I have time for that? Jag var nästan i chocktillstånd. Han tittade på sin klocka så svarade han:
- Yes, if you continue to walk as fast as you have done so far.
Lycklig sprang jag tillbaka till min ryggsäck och hämtade mitt stativ. Då jag höll på att fotografera kom de andra två ikapp mig. Det första Cliff sa till mig var:
-I already told you that you can´t do that. Jag svarade honom inte utan bara log och tog min bild som jag blev riktigt nöjd med. Då vi skulle börja gå igen hittade de andra två en liten grotta och stannade upp. Ja, nu fanns det då tid över till att göra annat. Glad var jag för det, för då kunde jag kila vidare. Ju närmare mitt mål jag kom ju fortare gick jag. Mile-stolparna susade förbi. Jag nådde upp förtruppen då det var en timme och 45 minuter kvar att vandra (5.5 km). Jag hade fått upp flåset och tog endast en energikaka i handen och lämnade de andra med ett leende på läpparna. Halvspringandes gjorde jag den sista etappen och kom lyckligt i mål som sjätte person. De andra som redan var där var riktigt imponerade över min insats. Jag kunde nu glatt vila min rygg och vänta på båten i en hel timma. Men mest lycklig var jag över att jag hade stannat precis på de ställen jag velat och tagit mina bilder. Fyrtio minuter senare kom de andra två in och nu var vi alla samlade i Sandfly Point (sandfly är samma sak som mygga), slutet av Milford Track. Passande namn på platsen då det var över tusen myggor som festade på trötta vandrares blod. Båten tog oss över på andra sidan och turen erbjöd en underbar och vacker miljö med berg som sluttade ner i det inte så stilla vattnet. Bussen var varm och körde genom mörka tunnlar. Det fick mig att nästa somna. Nu satt jag sex timmar och bara väntade på att bussen skulle ta mig till Glenorchy. Trodde jag ja. Men det visade sig att bussen bara gick till Queenstown som ligger 40 minuter innan. Men jag var helt lugn. Jag har lärt mig nu att allt löser dig. Busschauffören tyckte synd om mig och nästan tvingade mig sitta kvar i bussen och vänta medan han ringde runt och fixade. Han t.o.m. erbjöd en plats hos sig gratis men jag vill inte ta en sådan risk. Jag förklarade att jag behövde vara nära stan och göra en del inköp inför min resa. Jag gick till i-site och bokade en natt på hostel och en bussresa till Glenorchy dagen efter. Det backpackerhostel jag bokat in mig på var som ett hotell. Riktigt lyxigt. Det fanns flera våningar med rum, sauna, möjligheter att laga egen mat, rum med två toaletter och dusch. Jag stod i duschen länge innan jag gick ned till samlingssalen där ungdomar drack och spelade biljard. Jag gick runt och snackade med olika killar, men då de skulle ut och festa vid midnatt, tackade jag nej. Jag menar, jag har väl rätt att tacka nej om jag gått upp halv sju, vandrat 18.5 km, åkt båt, suttit på en buss i sex timmar och förfestat till elva ?
Två jättesöta japanska tjejer hade kommit till mitt fyrbäddssovrum. De studerar engelska i Queenstown. Vi pratade en stund men sen var alla tvungna att sova. Då jag vaknade på morgonen fann jag en lapp med orden: We really had a good time with you. If you want, please send e-mail. Thank you ! Take care.
Vid slutet av Milford Track, Sandfly point. Vandrare som antagligen fått för mycket blåsor och inte vill ha sina vandringskängor hänger dem på skylten. De som vill kan ta dem med sig.
Dela:
