Veterandagen, den 29 Maj, för att hedra svenskar som gjort utlandstjänst
Jag berättar här hur jag mådde efter en olycka där en PBV besättning körde på en mina, under den bataljonen jag var på.
I morgon den 29 Maj är det Veterandagen, dagen är förärad dem som varit på utlandsmisson i Försvarsmaktens tjänst. Vi ska ägna en extra tanke på dem som skadats eller gått bort under någon utlandstjänstgöring.
Bilden är tagen från OP/T18 utanför Tuzla i Bosnien under BA05.
Dessa bilder är tagna runt om i området runt Tuzla i Bosnien, den sista bilden är tagen en och en halv timme innan den körde på en stridsvangsmina, alla skadades men överlevda tack och lov, två av killarna fick amputera ett varsitt ben efter olyckan. I morgon går mina tankar till dem som skadade sig och de fem kollegorna som gick bort under bataljonen BA05.
Bataljonen BA05 var den första missionen i Bosnien där det dog svenska soldater, detta hände fast det var mycket mer strider under de tidigare bataljonerna BA01-04 och då främst under den första bataljonen BA01. Att olyckorna kom på BA05 är svårt att säga, men en teori är att vi fick FREDOOM OF MOVMENT, som innebar att vi hade rätt att patrullera större områden än tidigare och de var i många fall osäkrare för oss. Under kriget lade båda sidor ut miljontals minor och de viste inte alltid var de lagt dem, för att de inte hade dokumenterat detta. sedan var de vägarna mycket mer svårframkomliga.
Efter olyckan hade samvetskval och det gick över till svår ångest. Det var så att jag skadade mig tidigare under missionen och åt medicin som höll mina infektioner i schack, den PBV:n som körde på minan hade min medicin er, men glömde att lämna dem till oss, därför ropade jag upp dem via radio och bad dem komma tillbaka för att lämna mina mediciner.
Jag klandrade mig själv för olyckan, för om jag inte sagt till dem att komma tillbaka så tänkte jag att olyckan inte hade hänt. Detta gjorde att jag avbröt min mission tidigare, utan att tala med mina vänner och kollegor om varför.
Jag mådde fruktansvärt dåligt de första åren, jag hade mardrömmar och ångesten blev bara värre och värre, efter ca 4 år började det att släppa. Sen träffade jag en kollega i Försvarsmakten på en övning, han berättade för mig om hur dåligt han mådde och hur svårt han hade att hantera vad han hade varit med om i Bosnien under BA01.
Nu kom alla känslor tillbaka och då mådde jag som sämst. Ca en månad senare kom ännu ett brev från Försvarsmaktens internationella avdelning, då tog jag mig en ordentlig funderare om hur jag skulle göra. Jag bestämde mig för att skriva tillbaka, jag skrev till dem att jag hade något jag behövde prata om, Jag blev kallad till SWEDINT och fick träffa en förträfflig psykolog, jag berättade om hur jag mådde och vad jag kände efter minolyckan.
Vi hade många och långa samtal under 4 månader och till slut fick jag träffa de tvåkillarna som fått amputera varsitt ben. Det samtalet var det som gjorde att jag kunde gå vidare i livet utan denna tunga ryggsäck med ångest. Det var vickigt för mig att besättningen inte kände att det var mitt fel. De hade inte ens haft en tanke på mig, olyckan hade tyvärr inte undvikas just i den specifika stunden, de hade kört den väg upp till OP:et och det fanns bara en väg ner. Vägen var minklarerad och godkänd att köras på från de ansvariga för vägklarering. De hade tagit bort ca 40 cm av vägen och hittat minor, men just där hade man grävt ner minor på två nivåer.
Tack för att ni tog er tid att läsa detta!
Det finns fler som jag och mår väldigt dåligt efter en utlandstjänst, ni kan väl tänka på dem med i morgon!
Ha det gott! //Micke