Birger Jarl eller hans föregångare Birger Brosa stakade ut en fyrkant någon gång under första hälften av 1200-talet. Här skulle Stortorget i den nya staden Stockholm ligga. Den första gatan blev Köpmangatan som ledde ner till stadsholmens östra strand, som då låg strax nedanför Österlånggatan utanför stadsmuren. Med tiden fylldes den ut med grus från åsen och sopor från staden, nya hamnkvarter byggdes utanför Östra Långgatan, med pittoreska namn som Vindragargränd. Vin var en viktig importvara och männen som rullade tunnorna från kajen bildade ett eget skrå: Vindragarna.
Kajen fick med tiden namnet Skeppsbron och där var centrum för utrikeshandeln. Den skedde huvudsakligen med Östersjökusterna. Under medeltiden dominerades sjöfarten av hansefartyg, med lastkapacitet som dagens långtradare.
Skeppsbron var också tilläggsplats för 1700-talets och det tidiga 1800-talets viktiga lokaltrafik på vattnet. Roddarmadamerna rodde passagerare kors- och tvärs över vattenvägarna mot en ringa penning, bland annt till Djurgårdens krogar. Roddarmademerna var kända för att vara supiga och svärande. Att “svära som en roddarmadam” var ett nedsättande uttryck. På 1800-talet kom också små ångslupar och båtar med handvevade propellrar i bruk. Att ta sig fram på vattnet från denna ekonomins centrala strandremsa till olika delar av staden gick mycket snabbara än med hästdroska i den gyttriga trafiken längskullerstensgatorna.
Brännkyrkagatan 22, den närmaste porten.
Huset byggdes 1760. Här bodde 1770 bisittaren i stenhuggarämbetet Johan Petter Blom, 50 år, med sin hustru Elisabet, 53 år, och dottern Christina Lovisa, 14 år. Sönerna Jan-Erik, 21 år, och Gustav, 18 år, var båda stenhuggargesäller hos fadern. Till hushållet hörde stenhuggarmästarens fyra lärgossar och en piga. Dessutom hyrde sex personer in sig i huset. Byggnaden är ett av de bäst bevarade 1700-talshusen på Östra Mariaberget både vad gäller exteriören och interiören.
Brännkyrkagatan 20, nästa port.
Stenhuggaren Johan Petter Blom, som ägde grannfastigheten, köpte den avbrunna tomten 1765. År 1772 lät han uppföra den västra delen av huset med fem fönsteraxlar. Bloms flyttade nu in och sålde det gamla huset. Familjen bodde i våningen en trappa upp, som var husets finaste, i knappt tre år. År 1775 köpte Blom fastigheten vid Hornsgatan 34 och sålde Brännkyrkagatan 20 till sjökaptenen i handelsflottan Anders Norman. År 1832 byggdes husets östra del till som en trogen kopia av den västra delen. Denna del av fastigheten var tidigare trädgård.
För 100 år sedan ville man riva dem. I dag är Stockholms kulturskyddade hus eftertraktade bostäder. Åsöberget på Södermalm är ett av de bäst bevarade trähusområdena i staden.
På Lotsgatan duckar de här låga trähusen under de höga hyreshusen i kvarteren omkring, längre österut på Lotsgatan har man en strålande utsikt över hamninloppet till Stockholm.
Det berättas många historier om händelser på slottet, den kanske mest spektakulära är den om Kungens mer eller midre olycklige Kurt.
Kurt Haijby hade före 30 års ålder dömts sex gånger för stölder, förfalskning och grovt vållande till annans död (en polisman). År 1933 ville han ha vinrättigheter till sin och fruns restaurang i Stockholm, trots att han var straffad. Han fick audiens hos kung Gustaf V, som beviljade rättigheterna. Enligt Haijby var det då han och kungen inledde ett sexuellt förhållande.
1936 tycks makarna kommit på idén att genom en offentlig skenskilsmässa skaffa pengar, Haijbys fru ansökte om skilsmässa med motiveringen att hennes man varit otrogen med kungen. Hovet fick panik och Riksmarskalken ordnade så att fru Haijby fick betalt. Det året fick makarna sammanlagt en miljon kronor i dagens penningvärde. Makarna fortsatte att leva tillsammans ända till Anna Haijbys död.
Efter Gustaf V:s död klagade Haijby över rättsövergreppen. Justitiekanslern ”undersökte” och hemligstämplade resultatet. JK inledde sedan i samråd med regeringen en förundersökning mot Haijby. Han dömdes 1952 efter vittnesmål av Zetterqvist och fick åtta års straffarbete för utpressning.
Henning Sjöström som var Haijbys advokat blev känd under Haijbyaffären.
Den amerikanske Nobelpristagaren fanns som väntat inte på plats i Stockholm, var i stället USA:s ambassadör Azita Raji som läste upp Dylans tacktal.
"Om någon hade sagt till mig att jag hade minsta chans att vinna Nobelpriset så skulle jag tänkt att oddsen var ungefär desamma som att jag skulle ta mig till månen”, läste Raji å Dylans vägnar i ett tal som präglades av ödmjukhet och tacksamhet för Svenska Akademins beslut – men också av en diskussion om litteraturens gränser och omfång.
Dylan föreställde sig att Shakespeare kan ha ställt sig en mängd frågor om sina verk – men knappast frågan om det han gjorde var litteratur. Dylan själv har resonerat på samma vis.
”Inte en enda gång”, läste Azita Raji, ”har jag haft tiden att fråga mig själv, ’Är mina sånger litteratur?’”
Dylan avslutade talet med orden:
”Så jag tackar Svenska Akademien för att ha tagit sig tid att begrunda just den frågan och för att ha gett ett så underbart svar.”
Stadshusets arkad mot Riddarfjärden.
