Kajsa Kavats blogg

- Jag ser ljuset!!!

Kommer du ihåg texten i sagan om Bröderna Lejonhjärta? Jag var åtta år när boken publicerades 1973 och var helt frälst i Astrid Lindgrens sagor. Tidigare hade Madicken fascinerat mig så mycket att jag till och med skrev ett brev till Astrid Lindgren, där jag bönade och bad om att hon skulle skriva en fortsättning om Madicken. Hon svarade faktiskt på mitt brev och skrev att hon kanske en dag skulle skriva mer om Madicken. Det gjorde hon faktiskt till slut ("Madicken och Junibackens pims"), men det kanske inte var enbart min förtjänst, även om jag gärna ville se det så då.

Den sommaren när Pappa läste högt för mig och mina syskon om Bröderna Lejonhjärta tror jag faktiskt att jag först insåg att livet inte bara är rosenrött. Boken är faktiskt lite som livet självt; mörkret med sjukdom, död, förtryck, förräderi och till och med tyranni, blandat med det varma och ljusa: tro, hopp, mod, lojalitet och kärlek. I slutet av boken berättar Jonatan för lillebror Skorpan att draken Katlas eld har bränt honom så illa att han nu kommer att bli förlamad och kanske dö. Jonatan vill nog helst dö men berättar varmt om vad som händer då: om landet Nangilima där det endast finns glada äventyr. Skorpan vill inte skiljas från sin bror utan bär honom på ryggen fram till ett stup och hoppar sedan: "Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"

Precis så känner jag just nu! Jag ser ljuset! Ljuset i slutet av den långa, långa tunneln! Denna dag drack jag mitt morgonkaffe vid en sjö medan jag tittade på ett svanpar som simmade lite lojt och lugnt omkring i viken.

Det var egentligen för tidigt för att fotografera, men redan då insåg jag att dagen skulle ge det där vackra, varma vinterljuset.

Vindarna har vänt nu, ljuset har äntligen kommit åter!

Ha det så gott!

/Kajsa Kavat

Dela:

Frostnupet

Jag har en längre tid känt att jag saknat den där fotognistan. Kanske att det blev en för stor förändring i foto-livet efter det att jag lämnade tillbaka den lånade fullformataren (Nikon D3S) och fick min Nikon D7000 tillbaka efter reparationen? Det kändes nog lite sorgligt på något vis. Jag inser nu hur stor skillnaden är, men samtidigt vet jag att jag inte skulle bära med mig en sådan tegelsten överallt, jag som hatar att bära tungt! Men ... vilka bilder jag har kunnat ta, några av mina bästa någonsin, enligt mitt eget tycke!

I morse vaknade jag till en frostnupen nejd och gav mig ut med kameran. Lite förvånad blir man ju av att hitta tussilago och blåklocka i skogen fast kalendern visar på oktober. Men de fångade ändå inte min uppmärksamhet. I stället blev det en studie i en frostnupen näva.

I morgon har jag tagit semester för att ... hm, fotografera. Jag vet inte riktigt vad jag vill fotografera eller vart jag ska åka, men en utflykt ska det bli!

Ha en skön söndagskväll!

/Kajsa Kavat

Dela:

Smygfotograferat!!!

Jag är en av dem som tycker att det kan kännas lite jobbigt att gå riktigt nära när jag ska fotografera levande varelser, hur väl jag än känner den männsika jag ska fotografera. Jag inser ju att det ofta blir bättre bilder, men hm... det är inte så lätt att känna sig bekväm av någon outgrundlig anledning.

Men ute i naturen och nu med ett 70-300 adderat till min utrustning, så går det ju att komma nära utan att vara "för" nära och störa.

Att fotografera en svanfamilj ute på en simtur känns helt okej. Även en människofamilj skulle jag kunna tänka mig att fotografera på liknande sätt. Lite på avstånd, lite anonymt.

Att fotografera en ruvande fågel känns okej så länge jag inte stör. Om jag på något sätt skulle skrämma honan så att hon överger sitt bo, skulle jag känna mig mycket beklämd och ångra min nyfikenhet.

Men nu står jag ju ganska så långt ifrån och försöker vara så tyst som möjligt. Honan blänger lite avvaktande på mig, men det är allt.

Med makrot måste man ju komma nära och kan då komma att få se de mest privata ögonblick.

Ett par sländor som parar sig. Det ser så vackert ut! Jag kan inte låta bli att fotografera.

Men om jag skulle stöta på ett nuppande par av människosläktet ute i skogen, nja, då skulle jag nog styra min blick åt ett annat håll och mina steg i en annan riktning. Det känns "för" privat!

Vart går din gräns för att fotografera? Hur nära är "för" nära? Berätta gärna!

En fortsatt god söndagsmorgon önskar jag er alla,

Kajsa Kavat

Dela:

Utställning: Vilda vårblomster

Idag avslutades vårens intensiva fotokurs med en utställning tillsammans med övriga nio kursdeltagare. Efter mycket om och men beslutade jag mig för att mitt projekt skulle heta "Vilda vårblomster".

I monitorn vid receptionen bläddras allas våra bilder och i galleriet hänger våra alster. Känns som ett värdigt slut på en intensiv fotokursvår!

Dela:

"Blinking green light of death"

Min kamera drabbades i söndags av "blinking green light death". Jag visste inte om det just då när det hände, för kameran bara la av helt enkelt. Lite typiskt faktiskt. Jag var på en fotoutflykt i trevligt sällskap med Anders Thörngren och Anna Forsman vid Stendörrens naturreservat. Där hade vi sedan arla morgonstund krupit runt bland gräsdagg och mossig lera, fotat vyer och konstiga träd och vissa av oss såg visst fåglar också.

Och så, ingen kamera. Konstigt nog tog jag det hela med ro. Just då alltså. Väl hemma blev det andra bullar. Efter att ha lämnat in kameran till Nikon utan att få något hopp om att den skulle återvända helskinnad och för att jag just nu går en fotokurs, så kunde jag helt enkelt inte vara utan. Så med lite tur sitter jag nu här med en D7000 och ett par nya objektiv. Jag är sprallig som ett barn på julafton.

Jag sprang ut i trädgården och försökte mig på att fånga körsbärsblom:

Äppelblom:

Och så hittade jag en kul maskros, en slags trilling, flera blommor som växt ihop:

Och det kom mig helt osökt att tänka textraderna:

"Ju mer vi är tillsammans, tillsammans, tillsammans. Ju mer vi är tillsammans, desto gladare vi bli"

... ja, det ska ju va i rätt sällskap då förstås!

Ha en skön kväll! I rätt sällskap!

/Kajsa

Dela: