Kajsa Kavats blogg

"Long time - no see"

Även om jag vet om att det inte är grammatiskt korrekt engelska är rubriken ovan likväl ett bra uttryck på engelska att använda när lång tid har gått och man har inte hört av sig på länge. För det är så det är. Ingenting har hänt och ändå har allt hänt! Det är som när man inte har träffat en nära vän på länge och när man sedan efter länge och väl träffas så är allt annorlunda, men ändå inte, det känns som om man senast träffades igår. Visst är det en fantastiskt?

Man skulle också kunna skriva "long time no sea" för inget vatten har passerat under broarna samtidigt som en massa vatten har forsat fram!

Jag skrev i början av året om 2011 som ett år i svartaste sorg och  hade förhoppningen om att 2012 skulle bli bättre, för jag trodde i ärlighetens namn inte att det kunde bli mycket värre, men det kunde det tydligen ...

En vän berättade en gång för mig att om man tror att man kanske inte är på rätt väg i livet, ja då får man kanske bestämma sig för att prova en annan väg. Och om det är så att också den vägen leder åt fel håll, ja då får man prova ytterligare en annan. Och om det är så att även den leder in i en återvändsgränd, ja, då får man kanske bygga en helt ny!

Jag tyckte det lät vettigt och har sedan dess provat alla vägar som finns, både breda raka autostrador och små slingrande stigar, men ingen har lett mig på den rätta vägen; min rätta väg. Jag har byggt nya vägar både hit och dit, långt bort och lite i närheten. Jag har verkligen prövat allt! Och det enda jag har lyckats åstadkomma är att jag har gått totalt vilse, min inre GPS har slutat att fungera och jag känner mig bara förvirrad i allt vitt-varr.

Så, i ett klarsynt ögonblick, slog det mig som en sten i huvudet; det finns ingen väg för mig att gå! Jag ska ju inte gå någonstans, jag KAN ändå inte gå någonstans, jag kan inte fly, ... , jag ska bara vara, här och nu, och jag ska sluta att sträva så himla mycket, det är ändå sååå himla jobbigt att sträva...

En annan vän sa mig att man blir starkare och helare av motgångar! Ja, kanske det är så. Vad trist livet på en räkmacka måste vara när allt går som på räls! Jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar, inte mina medgångar heller för den delen. Jag vill verkligen känna att jag lever!

Här skulle jag gärna vilja flika in en länk till Gabriellas sång som är något av det vackraste jag vet:

http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=related

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

I min trädgård finns en del fantastiska små skapelser, som trots min frånvaro, ändå återkommer, år efter år. Det är en slags tröst mitt i alltihopa!

Nä, jag är inte alls under isen, även om det kanske kan verkar så. Drygt halva semestern är avklarad med ljuvligt innehåll, resten kommer bara att bli ännu bättre! Jag vet inte egentligen varför jag oftast har ett sådant positivt sinnelag, men det är sådan jag är. Just nu, här och nu, börjar resten av mitt liv!

Ha en skön kväll alla, det ska jag ha!

/Kajsa Kavat

Dela:

Varje fotografs dröm (?): en fullformatare!

Först och främst måste jag poängtera att jag inte är någon tekniker och i ärlighetens namn är jag heller inte speciellt intresserad av teknik. Men i och med mitt foto-intresse har jag ”tvingats” lära mig lite om min kamera och den teknik som behövs för fotografering. Jag är på ingalunda sett fullärd, det finns mycket, mycket mer att lära för mig.

Trots ovanstående tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur jag upplevde att fotografera med en fullformatskamera (Nikon D3S), som jag fick låna under en månads tid i somras. Min vanliga kamera (Nikon D7000) råkade ut för en fallolycka och efter att ha haft den inlämnad halva sommaren fick jag först låna en D90 och senare just denna D3S. Tack, Scandinavian Photo, det var verkligen fin service och en kul foto-upplevelse!

Kameran fick följa med lite varstans.

Hemön, Västmannaöarna på Island:

Vulkanen Eyjafjallajökull på isländska fastlandet.

En stor nackdel med D3S är storleken och vikten. Storleken kan ju vara bra ibland, liksom visa ”här kommer en fotograf!”, men det går ju inte att ta bilder i smyg precis, man SYNS med en sådan kamera! Men att bära omkring på 1,3 kg (som D3S väger) jämfört med 0,8 kg för D7000 märks! Min axel tog stryk efter en vecka, det kanske man dock kan stå ut med, men själv avskyr jag att bära tungt!

Det kvadratiska formatet som D3S har gör att den känns så stabil och stadig, och jag skulle tro att den skulle kunna tåla lite tuffare tag och kanske tom en mindre fall-olycka (vilket som sagt min D7000 inte gjorde). D3S är också vädersäkrad mot extremt väder.

Något som D3S gör klart bättre är att man kan få ett ännu kortare skärpedjup vid makro och porträtt samt man kan utnyttja extrema vidvinkel-objektiv till fullo. Nu hade jag i och för sig enbart ett 24-70 mm optik till den D3S jag fick låna. Till min D7000 har jag ett Tamron 90 mm makroobjektiv som jag använder för växter och porträtt, men jag har knappt lyckats fota något med största bländare 2,8 (vet dock inte varför?). Med fullformataren lyckades jag ännu bättre. Både porträtt och makroblommor fick en alldeles särskilt skön oskarp bakgrund. 

Arholma utanför Norrtäljes kust:

Ser du hjärtat?

Nu använder jag sällan blixt och det behövs knappt sommartid (när jag hade fullformataren till låns), men värt att notera är att det finns ingen inbyggd blixt i D3S. Däremot så finns det ju möjlighet att använda sig av ett osedvanligt högt ISO. Jag testade att fotografera en eldshow på natten med högsta ISO (25 600) och det märks knappt något brus alls. Nu hade jag i och för sig inte min D7000 att jämföra med, men jag är säker på att den inte skulle lyckats alls särskilt bra under de förhållandena.

Om man inte av en eller annan anledning gillar att använda stativ, så är D3S perfekt! Vid fotografering under skapligt normala förhållanden hade jag inte alls problem med skakningsoskärpa, vilket jag annars har problem med (klarar bara knappt 1/60 s med D7000).

Näva i botaniska trädgården i Visby.

D3S hade en fantastisk funktion, som var till stor hjälp för mig som har lite synfel (undrar just om det är åldern som börjar ta ut sin rätt?). När man bläddrade bland tagna bilder i monitorn visade den en liten markering där skärpan i bilden fanns. Det gjorde det väldigt lätt att redan i kameran sortera bort bilder med "fel" fokus bland likartade bilder. Denna funktion är nog den jag saknar allra mest i min D7000.

Den större bildsensorn på D3S (2,5 gånger större) gör ju att man inte blir besviken när man ser den tagna bilden. Man får ju med exakt det man ser i sökaren. Antar att det är därför det kallas en fullformatare.

Så, ja, en fullformatare är i alla fall en dröm för mig, särskilt om jag slipper bära den! Finns det kamera-caddies att hyra?

Ha en härlig kväll!

/Kajsa Kavat

Dela:

Isformationer

Jag undrar just varför isformationer är så spännande, speciellt kombinerat med rinnande vatten och ett fint ljus.

Kan det vara för att man ser något annat bortom själva bilden, former av något helt annat?

Ett rabarberblad?

En strandad säl?

En sävlig snigel?

En ihopkurad liten fågel, kanske en strömstare?

Och ser ni huvudet av en and stick upp ur vattnet i bildens översta vänstra hörn?

Och så dyker det upp en flodhäst ...!!!

Ja, allt kan hända där ute! Var försiktiga!

/Kajsa Kavat

Dela:

Sorg av den allra svartaste sort

Jag är så himla glad att 2011 äntligen är slut!

Det har varit ett mycket kaotiskt år, där sååå många negativa händelser har travats på varandra i en alltmer icke-sinande ström, att jag nästan, men bara nästan, har tappat fotfästet. Jag inser först nu hur tyngd jag måste ha varit. Det är som om jag hela tiden har kämpat mig upp ur vattnet för att få nästippen över vattenytan, men så har något hänt som tryckt ned mig igen, och jag har fått kämpa mig upp igen till vattenytan ...

En del säger att hela livet är en kamp, en kamp värd att kämpa och visst är det så, men ibland måste man få vila lite också; bara luta sig tillbaka och bara vara om så bara för en stund.

Jag har alltid varit en strävande person, som vill försöka bli en bättre människa i olika avseenden, hela tiden sträva mot att ha lite roligare, se lite mer av världen, att alla i min omgivning mår bra ... Nu är jag innerligt trött på all denna strävan och all denna kamp. Jag säger upp mig! Nu får det vara slut på alla sjukdomar, krig, bråk och annat elände. Jag vill bara ha det lugnt och skönt, sitta under en korkek och lukta på blommorna!

Allt som hänt under 2011 har naturligtvis inte varit dåligt, men det svarta har överskuggat allt roligt som hänt. När jag tänker tillbaka på 2011 känner jag nu mest sorg, sorg av den allra svartaste sort. Varför är sorg förresten så himla svart och varför går den bara inte över?

Jag sörjer att livet inte tog den väg som jag hade tänkt mig, jag är inte den som har styrt mitt liv, utan det är omständigheter som styrt mitt liv och jag har tvingats leva med och finna mig i situationen.

Nu står ett nytt fräscht år i farstun och väntar på att få komma igång. På något sätt får man då en chans att börja om, få lite ny energi och komma igen med ett nytt alldeles blankt år framför sig. Jag hoppas på ett bättre år, inte bara för min egen del, min familj och mina vänner, utan för alla och envar! Och fred på jorden och ett bättre liv 2012 för alla!

Gott Nytt År!

Kram Kajsa Kavat

Dela:

Mulet och duggregn i Nyfors

Jag hade egentligen tänkt att gå på fotomässan i helgen, men jag kände ett större behov av att komma ut i naturen. Nu vaknade jag på söndagsmorgonen med en, visserligen ganska ljus, men än dock, mulen himmel, och kände ett starkt behov av att fotografera just vattenfall. Googlade för att försöka få någon idé vart jag skulle åka och hittade två tänkbara ställen; Nyfors i Tyresö eller någonstans vid Wira bruk i Norrtäljetrakten. Jag har ungefär 45 min till båda ställena, så jag singlade slant och det blev Nyfors.

Väl framme tar jag stigen ned mot forsen, jag hör vattnets forsande redan när jag klivit ut från bilen och inser att jag hamnat på precis rätt ställe.

Mellan Tyresö-Flaten och Albysjön finns ett fem meter högt vattenfall. Tror nog att det måste vara ett av de högsta i Stockholmstrakten. Det som fascinerade mig mest är att det finns så många "mikro-miljöer" att fotografera och jag spann loss totalt. Längesedan jag kände mig så hängiven i fotosammanhang!

Hm, det skummande skummet i vattnet blev så vitt, kunde inte få fram några färgschatteringar alls där, så jag tror att jag ska undersöka det där med gråfilter om det kan hjälpa mig.

En liten bonus blev de vackra speglingarna i de angränsade sjöarna.

Jag hann också se några strömstarar, fast de ville inte posera för mig, i alla fall inte tillräckligt länge för att jag skulle hinna få någon bild värd namnet. Och så fick jag se tydliga spår av bäver.

Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte bryr mig så mycket om väder och vind. Det är klart att det finns gränser, när vädret är alldeles för dåligt för en fotoutflykt. Men jag är glad att jag inte vände hemåt när duggregnet började precis som jag åkte hemifrån och inte slutade på hela dagen.

Det är så här jag vill spendera min lediga tid, ute i naturen, för med frisk luft i lungorna och lite nya vyer i minnesbanken får man energi som en Duracell-kanin och allt är möjligt!

Ha en sprillans sprallig Duracell-kanin-kväll!

/Kajsa Kavat

Dela: