Kajsa Kavats blogg

"Long time - no see"

Även om jag vet om att det inte är grammatiskt korrekt engelska är rubriken ovan likväl ett bra uttryck på engelska att använda när lång tid har gått och man har inte hört av sig på länge. För det är så det är. Ingenting har hänt och ändå har allt hänt! Det är som när man inte har träffat en nära vän på länge och när man sedan efter länge och väl träffas så är allt annorlunda, men ändå inte, det känns som om man senast träffades igår. Visst är det en fantastiskt?

Man skulle också kunna skriva "long time no sea" för inget vatten har passerat under broarna samtidigt som en massa vatten har forsat fram!

Jag skrev i början av året om 2011 som ett år i svartaste sorg och  hade förhoppningen om att 2012 skulle bli bättre, för jag trodde i ärlighetens namn inte att det kunde bli mycket värre, men det kunde det tydligen ...

En vän berättade en gång för mig att om man tror att man kanske inte är på rätt väg i livet, ja då får man kanske bestämma sig för att prova en annan väg. Och om det är så att också den vägen leder åt fel håll, ja då får man prova ytterligare en annan. Och om det är så att även den leder in i en återvändsgränd, ja, då får man kanske bygga en helt ny!

Jag tyckte det lät vettigt och har sedan dess provat alla vägar som finns, både breda raka autostrador och små slingrande stigar, men ingen har lett mig på den rätta vägen; min rätta väg. Jag har byggt nya vägar både hit och dit, långt bort och lite i närheten. Jag har verkligen prövat allt! Och det enda jag har lyckats åstadkomma är att jag har gått totalt vilse, min inre GPS har slutat att fungera och jag känner mig bara förvirrad i allt vitt-varr.

Så, i ett klarsynt ögonblick, slog det mig som en sten i huvudet; det finns ingen väg för mig att gå! Jag ska ju inte gå någonstans, jag KAN ändå inte gå någonstans, jag kan inte fly, ... , jag ska bara vara, här och nu, och jag ska sluta att sträva så himla mycket, det är ändå sååå himla jobbigt att sträva...

En annan vän sa mig att man blir starkare och helare av motgångar! Ja, kanske det är så. Vad trist livet på en räkmacka måste vara när allt går som på räls! Jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar, inte mina medgångar heller för den delen. Jag vill verkligen känna att jag lever!

Här skulle jag gärna vilja flika in en länk till Gabriellas sång som är något av det vackraste jag vet:

http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=related

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

I min trädgård finns en del fantastiska små skapelser, som trots min frånvaro, ändå återkommer, år efter år. Det är en slags tröst mitt i alltihopa!

Nä, jag är inte alls under isen, även om det kanske kan verkar så. Drygt halva semestern är avklarad med ljuvligt innehåll, resten kommer bara att bli ännu bättre! Jag vet inte egentligen varför jag oftast har ett sådant positivt sinnelag, men det är sådan jag är. Just nu, här och nu, börjar resten av mitt liv!

Ha en skön kväll alla, det ska jag ha!

/Kajsa Kavat

Dela:

- Jag ser ljuset!!!

Kommer du ihåg texten i sagan om Bröderna Lejonhjärta? Jag var åtta år när boken publicerades 1973 och var helt frälst i Astrid Lindgrens sagor. Tidigare hade Madicken fascinerat mig så mycket att jag till och med skrev ett brev till Astrid Lindgren, där jag bönade och bad om att hon skulle skriva en fortsättning om Madicken. Hon svarade faktiskt på mitt brev och skrev att hon kanske en dag skulle skriva mer om Madicken. Det gjorde hon faktiskt till slut ("Madicken och Junibackens pims"), men det kanske inte var enbart min förtjänst, även om jag gärna ville se det så då.

Den sommaren när Pappa läste högt för mig och mina syskon om Bröderna Lejonhjärta tror jag faktiskt att jag först insåg att livet inte bara är rosenrött. Boken är faktiskt lite som livet självt; mörkret med sjukdom, död, förtryck, förräderi och till och med tyranni, blandat med det varma och ljusa: tro, hopp, mod, lojalitet och kärlek. I slutet av boken berättar Jonatan för lillebror Skorpan att draken Katlas eld har bränt honom så illa att han nu kommer att bli förlamad och kanske dö. Jonatan vill nog helst dö men berättar varmt om vad som händer då: om landet Nangilima där det endast finns glada äventyr. Skorpan vill inte skiljas från sin bror utan bär honom på ryggen fram till ett stup och hoppar sedan: "Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!"

Precis så känner jag just nu! Jag ser ljuset! Ljuset i slutet av den långa, långa tunneln! Denna dag drack jag mitt morgonkaffe vid en sjö medan jag tittade på ett svanpar som simmade lite lojt och lugnt omkring i viken.

Det var egentligen för tidigt för att fotografera, men redan då insåg jag att dagen skulle ge det där vackra, varma vinterljuset.

Vindarna har vänt nu, ljuset har äntligen kommit åter!

Ha det så gott!

/Kajsa Kavat

Dela:

Frostnupet

Jag har en längre tid känt att jag saknat den där fotognistan. Kanske att det blev en för stor förändring i foto-livet efter det att jag lämnade tillbaka den lånade fullformataren (Nikon D3S) och fick min Nikon D7000 tillbaka efter reparationen? Det kändes nog lite sorgligt på något vis. Jag inser nu hur stor skillnaden är, men samtidigt vet jag att jag inte skulle bära med mig en sådan tegelsten överallt, jag som hatar att bära tungt! Men ... vilka bilder jag har kunnat ta, några av mina bästa någonsin, enligt mitt eget tycke!

I morse vaknade jag till en frostnupen nejd och gav mig ut med kameran. Lite förvånad blir man ju av att hitta tussilago och blåklocka i skogen fast kalendern visar på oktober. Men de fångade ändå inte min uppmärksamhet. I stället blev det en studie i en frostnupen näva.

I morgon har jag tagit semester för att ... hm, fotografera. Jag vet inte riktigt vad jag vill fotografera eller vart jag ska åka, men en utflykt ska det bli!

Ha en skön söndagskväll!

/Kajsa Kavat

Dela:

Smygfotograferat!!!

Jag är en av dem som tycker att det kan kännas lite jobbigt att gå riktigt nära när jag ska fotografera levande varelser, hur väl jag än känner den männsika jag ska fotografera. Jag inser ju att det ofta blir bättre bilder, men hm... det är inte så lätt att känna sig bekväm av någon outgrundlig anledning.

Men ute i naturen och nu med ett 70-300 adderat till min utrustning, så går det ju att komma nära utan att vara "för" nära och störa.

Att fotografera en svanfamilj ute på en simtur känns helt okej. Även en människofamilj skulle jag kunna tänka mig att fotografera på liknande sätt. Lite på avstånd, lite anonymt.

Att fotografera en ruvande fågel känns okej så länge jag inte stör. Om jag på något sätt skulle skrämma honan så att hon överger sitt bo, skulle jag känna mig mycket beklämd och ångra min nyfikenhet.

Men nu står jag ju ganska så långt ifrån och försöker vara så tyst som möjligt. Honan blänger lite avvaktande på mig, men det är allt.

Med makrot måste man ju komma nära och kan då komma att få se de mest privata ögonblick.

Ett par sländor som parar sig. Det ser så vackert ut! Jag kan inte låta bli att fotografera.

Men om jag skulle stöta på ett nuppande par av människosläktet ute i skogen, nja, då skulle jag nog styra min blick åt ett annat håll och mina steg i en annan riktning. Det känns "för" privat!

Vart går din gräns för att fotografera? Hur nära är "för" nära? Berätta gärna!

En fortsatt god söndagsmorgon önskar jag er alla,

Kajsa Kavat

Dela:

Utställning: Vilda vårblomster

Idag avslutades vårens intensiva fotokurs med en utställning tillsammans med övriga nio kursdeltagare. Efter mycket om och men beslutade jag mig för att mitt projekt skulle heta "Vilda vårblomster".

I monitorn vid receptionen bläddras allas våra bilder och i galleriet hänger våra alster. Känns som ett värdigt slut på en intensiv fotokursvår!

Dela: