Kajsa Kavats blogg

Glädje och stolthet

Även jag såg i lördags Pride-paraden, för första gången faktiskt, och det som kanske överraskade mig allra mest var att det fanns en sådan färgsprakande glädje och stolthet på Stockholms gator, så det finns nästan inte.

Det känns som om det i dagens Sverige har infunnit sig en slags "anti-diskriminering" och tolerans. Tänk tillbaka i tiden bara tio eller tjugo år; det fanns inte samma tolerans i samhället som det finns idag. Tolerans för alla våras olikheter. Det känns idag som en självklarhet att alla får vara som de är, oavsett ursprung, religion, kön, sexuella preferenser eller vad det än är! Visst, det finns fortfarande undantag, men jag tycker mig kunna skönja en mer öppenhet, tolerans och acceptans för hur olika vi människor är hos fler och fler. Och jag tycker att det är sååå underbart med denna glädje och stolthet!

Alla får vara som de är och är stolta över det!

 Grönt ljus för kärlek, i vilken form den än ter sig!

Happy Pride!

/Kajsa Kavat

Dela:

"Long time - no see"

Även om jag vet om att det inte är grammatiskt korrekt engelska är rubriken ovan likväl ett bra uttryck på engelska att använda när lång tid har gått och man har inte hört av sig på länge. För det är så det är. Ingenting har hänt och ändå har allt hänt! Det är som när man inte har träffat en nära vän på länge och när man sedan efter länge och väl träffas så är allt annorlunda, men ändå inte, det känns som om man senast träffades igår. Visst är det en fantastiskt?

Man skulle också kunna skriva "long time no sea" för inget vatten har passerat under broarna samtidigt som en massa vatten har forsat fram!

Jag skrev i början av året om 2011 som ett år i svartaste sorg och  hade förhoppningen om att 2012 skulle bli bättre, för jag trodde i ärlighetens namn inte att det kunde bli mycket värre, men det kunde det tydligen ...

En vän berättade en gång för mig att om man tror att man kanske inte är på rätt väg i livet, ja då får man kanske bestämma sig för att prova en annan väg. Och om det är så att också den vägen leder åt fel håll, ja då får man prova ytterligare en annan. Och om det är så att även den leder in i en återvändsgränd, ja, då får man kanske bygga en helt ny!

Jag tyckte det lät vettigt och har sedan dess provat alla vägar som finns, både breda raka autostrador och små slingrande stigar, men ingen har lett mig på den rätta vägen; min rätta väg. Jag har byggt nya vägar både hit och dit, långt bort och lite i närheten. Jag har verkligen prövat allt! Och det enda jag har lyckats åstadkomma är att jag har gått totalt vilse, min inre GPS har slutat att fungera och jag känner mig bara förvirrad i allt vitt-varr.

Så, i ett klarsynt ögonblick, slog det mig som en sten i huvudet; det finns ingen väg för mig att gå! Jag ska ju inte gå någonstans, jag KAN ändå inte gå någonstans, jag kan inte fly, ... , jag ska bara vara, här och nu, och jag ska sluta att sträva så himla mycket, det är ändå sååå himla jobbigt att sträva...

En annan vän sa mig att man blir starkare och helare av motgångar! Ja, kanske det är så. Vad trist livet på en räkmacka måste vara när allt går som på räls! Jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar, inte mina medgångar heller för den delen. Jag vill verkligen känna att jag lever!

Här skulle jag gärna vilja flika in en länk till Gabriellas sång som är något av det vackraste jag vet:

http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=related

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

I min trädgård finns en del fantastiska små skapelser, som trots min frånvaro, ändå återkommer, år efter år. Det är en slags tröst mitt i alltihopa!

Nä, jag är inte alls under isen, även om det kanske kan verkar så. Drygt halva semestern är avklarad med ljuvligt innehåll, resten kommer bara att bli ännu bättre! Jag vet inte egentligen varför jag oftast har ett sådant positivt sinnelag, men det är sådan jag är. Just nu, här och nu, börjar resten av mitt liv!

Ha en skön kväll alla, det ska jag ha!

/Kajsa Kavat

Dela:

En sällsynt fågel

Jag har alltid fascinerats av ordspråk, talesätt och citat, hur de kom till och vad de innebär. I  detta blogginlägg tänkte jag illustrera några med några av mina bilder från helgens besök på Skansen.

(För er som inte ser vad bilden föreställer, så är det en lite lattjo fisk som har ögonen ovanför vattenytan, men jag minns inte vad arten heter.)

Det gäller att ha ögonen med sig (och hjärnan på) när man simmar omkring i livets lömska vatten.

Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

(Jordekorre)

Egen härd är guld värd - Ett hem som man kan kalla sitt alldeles egna är lika ovärderligt som guld och gröna skogar!

(Jordekorre)

Den som spar han har (... fast kanske inte alltid så särskilt roligt under tiden, men sen ... klackarna i taket!!!)

(Grå häger)

Syns man inte så finns man inte. Varför är det så himla viktigt för alla att synas så himla mycket? Det räcker väl om några ser mig eller framför allt att just DU ser mig. Så, hmm, det räcker väl om jag gömmer mig så här lite lagom?

(Grå häger)

Ingen är perfekt i allas ögon. Men alla är perfekt i någons ögon.

Bättre fly än illa fäkta kan man tolka som ett råd om att inte ge sig in i strid med en överlägsen motståndare, men det kan också handla om att låta bli att engagera sig i någonting där man har små möjligheter att lyckas.

Om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne.

Att stå med vatten upp till fotknölarna är aldrig kul. Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja (Robert Broberg). För visst är det härligt med människor som ser till det positiva först och främst...?

En sann vän är som en sällsynt fågel, man blir glad av att ses och höra den sjunga!

Hoppas att du också har en sann vän!

/Kajsa Kavat

Dela:

Semmel-tider

Nu börjar snart den där för många efterlängtade semmel-tiden, nästan lika helig som påsk och jul för en del. Jag själv är väl egentligen inte stormförtjust i dem, även om de naturligtvis är goda, men jag tycker verkligen att jag upptäckt något nytt i och med att jag kommit på något som jag kallar matens kemi.

Det finns ju några slags kemiska formler som är viktiga vid matlagning för att konsistens och struktur ska bli den rätta. I nyare recept av vetebröd används inte ljummen degvätska utan kall, smöret ska vara rumstempererat, inte smällt och inte kylskåpskallt och sedan får brödet jäsa lite längre. Prova dessa råd och du får ett helt annat vetebröd! Jag provade med lussekatterna i julas och de brukar ju bli så evinnerligt torra ganska snabbt, men med dessa förändringar i receptet, jisses, vilken skillnad! Idag blev det semmel-bak på detta recept:

Degen görs av 50 g jäst för söta degar, 3 dl kall mjölk, 150 g rumsvarmt smör, 3/4 dl vit sirap, 3/4 msk kardemumma, 2 krm salt, 8-9 dl dinkelmjöl. Arbeta degen i hushållsmaskin 15 min, låt jäsa under bakduk 30 min.

Ta upp degen på mjölat bakbord, dela i 30 delar och rulla till runda bullar som tillplattas lätt, jäs på plåt 50 min, pensla med ägg och grädda i 200 grader i 8-10 min.

Fyllningen görs på 200 g sötmandel som hackas för hand och blandas med 1 dl socker, inkråm från bullarna och lite mjölk.

Lägg en klick fyllning i varje semla, på med två klickar grädde, semmel-locket och sedan lite florsocker på toppen.

Garanterat en succé, prova själv!

Ha en fortsatt söt kväll!

/Kajsa

Dela:

Varje fotografs dröm (?): en fullformatare!

Först och främst måste jag poängtera att jag inte är någon tekniker och i ärlighetens namn är jag heller inte speciellt intresserad av teknik. Men i och med mitt foto-intresse har jag ”tvingats” lära mig lite om min kamera och den teknik som behövs för fotografering. Jag är på ingalunda sett fullärd, det finns mycket, mycket mer att lära för mig.

Trots ovanstående tänkte jag i detta inlägg berätta lite om hur jag upplevde att fotografera med en fullformatskamera (Nikon D3S), som jag fick låna under en månads tid i somras. Min vanliga kamera (Nikon D7000) råkade ut för en fallolycka och efter att ha haft den inlämnad halva sommaren fick jag först låna en D90 och senare just denna D3S. Tack, Scandinavian Photo, det var verkligen fin service och en kul foto-upplevelse!

Kameran fick följa med lite varstans.

Hemön, Västmannaöarna på Island:

Vulkanen Eyjafjallajökull på isländska fastlandet.

En stor nackdel med D3S är storleken och vikten. Storleken kan ju vara bra ibland, liksom visa ”här kommer en fotograf!”, men det går ju inte att ta bilder i smyg precis, man SYNS med en sådan kamera! Men att bära omkring på 1,3 kg (som D3S väger) jämfört med 0,8 kg för D7000 märks! Min axel tog stryk efter en vecka, det kanske man dock kan stå ut med, men själv avskyr jag att bära tungt!

Det kvadratiska formatet som D3S har gör att den känns så stabil och stadig, och jag skulle tro att den skulle kunna tåla lite tuffare tag och kanske tom en mindre fall-olycka (vilket som sagt min D7000 inte gjorde). D3S är också vädersäkrad mot extremt väder.

Något som D3S gör klart bättre är att man kan få ett ännu kortare skärpedjup vid makro och porträtt samt man kan utnyttja extrema vidvinkel-objektiv till fullo. Nu hade jag i och för sig enbart ett 24-70 mm optik till den D3S jag fick låna. Till min D7000 har jag ett Tamron 90 mm makroobjektiv som jag använder för växter och porträtt, men jag har knappt lyckats fota något med största bländare 2,8 (vet dock inte varför?). Med fullformataren lyckades jag ännu bättre. Både porträtt och makroblommor fick en alldeles särskilt skön oskarp bakgrund. 

Arholma utanför Norrtäljes kust:

Ser du hjärtat?

Nu använder jag sällan blixt och det behövs knappt sommartid (när jag hade fullformataren till låns), men värt att notera är att det finns ingen inbyggd blixt i D3S. Däremot så finns det ju möjlighet att använda sig av ett osedvanligt högt ISO. Jag testade att fotografera en eldshow på natten med högsta ISO (25 600) och det märks knappt något brus alls. Nu hade jag i och för sig inte min D7000 att jämföra med, men jag är säker på att den inte skulle lyckats alls särskilt bra under de förhållandena.

Om man inte av en eller annan anledning gillar att använda stativ, så är D3S perfekt! Vid fotografering under skapligt normala förhållanden hade jag inte alls problem med skakningsoskärpa, vilket jag annars har problem med (klarar bara knappt 1/60 s med D7000).

Näva i botaniska trädgården i Visby.

D3S hade en fantastisk funktion, som var till stor hjälp för mig som har lite synfel (undrar just om det är åldern som börjar ta ut sin rätt?). När man bläddrade bland tagna bilder i monitorn visade den en liten markering där skärpan i bilden fanns. Det gjorde det väldigt lätt att redan i kameran sortera bort bilder med "fel" fokus bland likartade bilder. Denna funktion är nog den jag saknar allra mest i min D7000.

Den större bildsensorn på D3S (2,5 gånger större) gör ju att man inte blir besviken när man ser den tagna bilden. Man får ju med exakt det man ser i sökaren. Antar att det är därför det kallas en fullformatare.

Så, ja, en fullformatare är i alla fall en dröm för mig, särskilt om jag slipper bära den! Finns det kamera-caddies att hyra?

Ha en härlig kväll!

/Kajsa Kavat

Dela: