Kajsa Kavats blogg

Hanoi - kaos och ordning på samma gång!

Att äntligen få komma tillbaks till Hanoi igen för elfte gången var bara helt enkelt underbart! Egentligen kan jag inte riktigt förstå charmen med staden för trafiken är stundtals kaotisk. Bilarna stannar förhoppningsvis vid rött ljus, men de många motorcyklisterna gör det däremot nästan aldrig. För att överhuvudtaget komma över vid ett övergångsställe gäller det att undvika bilar, gå sakta i samma fart och stirra stint i ögonen på motorcyklisterna och bara LE! Då väjer de undan på ett fantastiskt sätt! Det känns lite riskbetonat, men om man inte chansar kommer man aldrig över en enda gata. Så är det bara!

 

Men trots allt detta kaos finns också en slags ordning. Gatorna i Gamla Stan är ordnade enligt ett sinnrikt system. Behöver man nya skor går man helt enkelt till skogatan.

 

Där fick en ambulerande skomakare syn på sonens trasiga sandal och erbjöd sig genast att mitt på trottoaren fixa den. Han sätter sig på huk, tar fram verktyg ur sin lilla väska, och börjar sy och limma. Skorna blir till på köpet också fint putsade! Ett par sandaler! Putsade!

 

Det finns också en alldeles egen gata för sybehör

Och en egen gata for leksaker i parti och minut

 

Jag är fascinerad av vietnamesernas fantastiska entreprenörsanda, har man inget jobb så hittar man på något för att förtjäna sitt uppehälle. Ofta har man ingen butiklokal, men då duger trottoaren.

Nyckeltillverkning

Trottoar-restaurang

Vindruvor

Det är framför allt en sak som ändå får en att tappa hakan av förvåning gang pa gang:

all denna vänlighet man möter från vietnameserna (man får ju inte bli arg här och det är i ärlighetens namn skönt att slippa ilska). Men ocksa

alla vackra blommor

alla goda frukter

Och så maten:  En traditionell biff-nudelsoppa slinker ned både lite nu och då:

Och så de små, frasiga vietnamesiska vårrullarna som man doppar i en chili-lime-saltig sås

Dela:

Tänk att de varit så små...

Jag går igenom gamla bilder på barnen när de var små. Ibland kan det vara svårt att minnas att de varit "liten som en limpa". Men när man ser på foton väcks tankarna till liv och nostalgin blommar ut för fullt!

Vi blev föräldrar till våra barn i Vietnam. De var då 5 respektive 4 månader gamla. På den tiden fick man resa första gången när barnet var 6 veckor för att lämna in adoptionsansökan och träffa barnet. Sedan fick man åka hem till Sverige och vänta i några månader innan det var dags att resa tillbaka igen för att hämta hem sitt barn. Jag minns att det bitvis var en lite krånglig och byråkratisk process med lång väntan, men hela vägen kändes det så bra, allt förknippat kring adoptionen och den första tiden var bara så positiv. Tänk att få spendera de första veckorna med sitt nyfådda barn på hotell, med rumservice, tvätt, disk och städning! Det var helt enkelt en underbar början på vårt nya familjeliv tillsammans!

Det är snart 10 år sedan vi var i Vietnam för första gången. Och i morgon bär det av igen. Vi ska åka tillbaka hela familjen och för barnen blir det en första återresa till sitt födelseland. Vietnam har fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta och vi ser mycket fram emot att få återvända! Vi kommer bland annat att besöka den klinik där barnen är födda, resa runt lite i norra och centrala Vietnam. Och så kommer vi att avsluta med en vecka på en fin resort vid havet.

Det är lite blandade känslor att göra en sådan här resa. Visst ser jag fram emot att återse landet och uppleva folkmyllret, den goda maten, de vackra blommorna, de vänliga människorna... Samtidigt finns det en sorg, som varje gång barnen fyller år gör sig påmind. Då brukar jag tänka extra mycket på den man och kvinna som gett våra barn liv. De hade inget val, det finns säkert flera skäl, men jag är säker på att de hade inte något val, de kunde inte behålla barnet och lämnade barnet för adoption. Det kan inte ha varit ett lätt beslut, men jag tror inte man skulle göra det om det fanns ett val att på något sätt behålla sitt barn. Samtidigt som jag är sorgsen för deras skull, hoppas jag att de lever bra liv idag!

Barnen har skyhöga förväntningar på resan, jag hoppas så innerligt att de ska få en bra resa och tycka om "sitt" land. Jag vet inte om jag kommer att vilja eller kunna blogga från Vietnam, men jag kan lova att det kommer foton!

Ha det gott!

/Kajsa Kavat

Dela:

I lagomhetens förlovade land

Vissa människor har svårt med det där med lagom och jag måste erkänna att jag är en av dem!

Som nybliven ägare till en digital systemkamera blev jag smått besatt och tog mer än tusen bilder den första dryga veckan. Det har jag fått lida för i efterhand; det är ganska trist att sitta och gå igenom en massa lika bilder, som är mer eller mindre suddiga. Nåja, nu är det gjort och jag har börjat sansa mig lite i fotograferandet!

Men ibland är det verkligen så att man vill ha ALLT! NU!, på en gång, i ALLA färger.

Det kan vara svårt att välja ut några enstaka, så vi tar en av varje.

Men ibland kan det räcka med en enstaka

eller några av samma sort

 eller MÅNGA av samma sort

Hursomhelst, det där med lagomhet är svårt, men jag jobbar på det: "Enough is as good as a feast!"

Ha en skön söndag!

/Kajsa Kavat

Dela:

Kräftskiva i skärgården

Kräftorna har återkommit! Minkens härjningar har sedan många år tagit kål på kräftbeståndet i den lilla sjön,

trodde vi... men nu är de tillbaka!

Skärgården är underbar så här på början av hösten, vattnet är fortfarande varmt och fullkomligt badbart, och vyerna underbara, även om det är mycket mera folktomt och ödsligt.

När jag tog de här bilderna satt jag på en brygga med en varm sol som strålade och värmde gott med en mycket svag bris som rufsade håret sådär lite lagom. Samtidigt ett skönt samtal i mobilen med en mycket god vän. En härlig stund!

/Kajsa Kavat

Dela:

Ärlighet varar längst...eller inte?

Att vara fullkomligt ärlig mot en medmänniska är en balansgång på skör tråd. Det har jag nog inte insett på riktigt förrän nu på senaste tiden.

Jag tycker att det är enormt viktigt att vara ärlig, att kunna säga precis det man tycker och känner. Men man kan välja tillfälle när det passar sig att vara ärlig, när medmänniskan är beredd att ta emot ärligheten. För visst är det så att det är mycket lättare att leverera den positiva delen av ärligheten, att ösa beröm över någon är hur enkelt som helst om det verkligen finns anledning till det. Och man behöver nästan inte välja tillfälle. Alla tillfällen är bra för positivt beröm. Betydligt svårare är det att leverera ärlig kritik hur mycket man än försöker linda in det. Då är det också bäst om det sker vid ett tillfälle då mottagaren också är i en sinnestämning som kan ta emot kritiken. Och det är kanske inte alltid man kan "känna in" när tillfället är rätt.

Här på FS väljer man när man vill ha kritik på sitt foto och vad jag kan förstå kan man välja hur hård man vill att kritiken ska vara, det tycker jag är alldeles strålande! Tänk om det också kunde vara så i verkliga livet! Man bestämmer själv när man är beredd på att kunna ta till sig kritik.

En annan reflektion jag har gjort i sammanhanget är att många, ofta människor som har varit med ett tag, tycker att nu är de så pass gamla att det har rätt att säga precis vad som faller en in som om det vore "dagens sanning". Och sådana sanningar sårar djupt.

Så jag funderar...på att överge det där ordspråket om att ärlighet varar längst.

Lite djupa funderingar en lördagsmorgon!

/Kajsa Kavat

Dela: